Att inte känna sig hemma här i världen?

Jag vill också säga det att jag känner lite som du Anonym (tvärtom) att förutom dessa drömmar att åka och bo utomlands som inte passar in i mitt liv just nu så har jag inte några drömmar..jag önskar innerligt att jag hade det...något som passade här och nu och som jag kan kämpa för i min situation...
Varför jag aldrig blir klar med skolan (universitet) är ju för att jag inte har ngn motivation och vissa kurser fallerar...jag är inte jättesmart men jag vet att jag kan bättre men det känns konstigt att kämpa för ngt man inte vill ha liksom..jag måste pränta in att det är bäst för mig och att jag måste studera för att komma ngn vart och det är ngt alla gör men jag känner ju ingen motivation. Jag trivs alltså inte i min situation men jag kan inte heller säga att jag helt vantrivs..det kan va kul och trevligt vid vissa tillfällen men jag känner mig liksom malplacerad....  nästan alla känner nog så vid ngn tidpunkt i livet men det förändrar ju inte problemet.
Jag kan också säga att jag inte klarar stress så bra...(men det skrivet man ju inte i cv:et naturligtvis ...lol) ialla fall, då kan jag känna att jag blir en arg, irreterad, stressad människa som inte blir kul för omgivningen och inte kan sova vilket leder till ytterligare trötthet och irretation och skolan fallerar....
varför jag skriver om stressen är för att du Anonym tvärtom skriver att du tycker livet är en plåga...och livet är en plåga om man inte riktigt klarar av det man ska, man känner sig i underläge, man ger liksom upp.. du har din sjukdom som gör dig i detta underläge som du uttrycker det.

lite förvirrat inlägg kanske men jag var bara tvungen att få ut det jag kände...
 

Hej!

Jag känner precis igen mig! Så har mitt liv varit åtminstone sedan 3-årsåldern.
Jag har länge besvärats av ångest och många depressioner och har haft psykologkontakter emellanåt.
För några år sedan hörde jag ett reportage på radion om Aspergers syndrom och jag tyckte det stämde så bra på mig och en psykolog som jag gått hos en tid tycker också att det verkar vara just Aspergers syndrom.

Så tråkigt att så många känner så här men ändå en tröst att inte vara ensam.

Jag har gått en massa i psykoterapi - olika typer.Har inte hjälpt.Jag har också funderat över om jag kan ha asberger eller ADHD men det tycker inte psykiatrin.Däremot dystemi och jag svarar tyvär inte på mediciner.

Vet inte om jag har en orealistisk bild att alla andra är så förbannat lyckliga och tillfreds!

Som Kalle Anka på julafton när han hoppar ner i badkaret och gurglar: Oboy! What a day!  ... och liksom frustar av livsglädje.

Jag tror att många människor som är klämkäckt postiva mest ägnar sig åt självindoktrinering.Och det kanske funkar för dom - vad vet jag.Själv har jag inte haft någon framgång i positivt tänkande.Men genom KBT har jag fått lite hjälp att ifrågasätta mina tankar och ställa mig själv frågan om det jag tänker är sant.Och i så fall hela sanningen.Sant bara just här och nu osv.        

Kolla på nätet efter självtester, gör dom och om det ger en indikation på att det skulle kunna vara anledning till utredning så kontaktar du vårdcentralen för remiss eller ditt landstings NP-enhet direkt. Om du är inskriven på AF som arbetssökande kan du be deras psykolog om utredning. 

Att diagnostisera sig själv kan väl vara bra när man vet hur man känner men det ger inte alla möjligheter till hjälpmedel för "tillfrisknanden" Att ha tex ADHD eller AS är ingen sjukdom, så man kan heller inte bli "frisk" från det men man kommer säkert kunna få ett mycket enklare och lättare liv. Saker som gör att man kan slippa att ha ångest, oro, stress och andra onödiga saker här i livet. Saker som i sig själv finns som diagnos men det kanske är orsakade av ADHD eller AS, inte bara det du har. 
Förstår du hur jag menar? 

Det beror nog på vad man anser är avvikande. Jag lever med daglig ångest och depression så jag är inte samma person som jag var för ett par år sedan. Jag äter tabletter och ska snart börja KBT. Dock så så psykologen inget om dessa känslor ...

åh, kram till dig!

Jag känner igen mig. Jag känner mig som en betraktare en som inte riktigt är med i matchen. Alla andra lever sin dröm medan jag står o stampar. Utåt sett är jag en trevlig social o lycklig person. Men i mitt inre är jag djupt olycklig. Ingen vet hur jag känner då jag har skuldkänslor för att jag känner som jag gör. Jag har släkt och vänner, tre fina välartade barn ett vackert hem sommarställe osv. Då ska man ju må bra, eller? Drar mig undan och döljer hur jag mår men i min ensamhet rinner tårarana oavbrutet.

Det kunde ha vart jag som skrev det.Kram till dig!

Hur gör du? För att stå ut?

Tack... Jag håller masken för att skydda mig själv. Medlidande som är riktat mot mig är bland det värsta jag vet. Jag avskyr tanken på att vara samtalsämne när jag inte är närvarande. Att de pratar om mig och ojar sig å mina vägnar. Jag kan berätta saker men först när de är ur världen. Ingen visste exempelvis vilket helvete jag hade innan skilsmässan. Min ex. make led av panikångest och depression och jag höll masken ich drog hela lasset med barn, hus, arbete samt hans ältande dygnet runt så fort han såg mig. Alla trodde att jag var "lat" som inte hängde med på div strapatser men jag höll på att gå under. I efterhand har de förstått att det var därför jag inte följde med.

Åh fy. Jag är ledsen... Jag hoppas du hade en fin jul iallafall!