LillyL

Äldre 7 Dec 11:56

20 svar

Mitt barn väljer mormor framför mig

Jag och min mamma har världens tajtaste relation och jag älskar henne mer än allt men på sista tiden har det blivit jätte jobbigt att umgås, hon jag och min dotter på 16 månader.
När mormor är med i bilden finns inte jag! Jag får helt ärligt inte röra mitt eget barn för henne (min dotter). Hon blir hysterisk och vill bara vara hos mormor, jag får inte bära, klä på eller göra något med henne.
Om jag försöker bara skriker hon och sträcker sig direkt efter mormor. Detta är riktigt påfrestande och jag vet inte varför denna situation uppstår men det har fått mig att inte vilja umgås alla tre.

Min mamma har väldigt involverad i dotterns liv och under två veckor bodde vi hos mina föräldrar då jag om min separerade på prov under två veckor. När jag var i skolan var det min mamma som klev in och passade dottern så hon såg henne mer än vad jag gjorde.

Är hon otrygg med mig eller är det här normalt?

Annelie 76

Äldre 7 Dec 12:07

#1

Det är normalt. Barn är otacksamma och själviska, i bästa fall tills de är ungefär 25, i värsta hela livet.
Dottern träffar dig mest nu, eller hur? Då är det roligare med den som inte alltid är där. Här hemma är det pappa. Det går fram och tillbaka men det är sällan den som tillbringar mest tid med barnet som blir favoriten.

Emmispemmis

Äldre 7 Dec 12:08

#2

Mormor kanske står för allt det roliga, medan du som mamma styr i vardan och måste ha regler också? Det är ju ofta så att mor- och farföräldrar skämmer bort barnbarnen på ett sätt som föräldrar inte gör, och blir då omåttligt populära.

Jag skulle nog bara vara glad att min dotter har en så nära relation till mormor. Samtidigt skulle jag ta tillfället i akt att vila ut själv.

LillyL

Äldre 7 Dec 12:11

#3

Jag är verkligen jätte tacksam och glad att hon har sin mormor och att de två funnit varandra men samtidigt känns det inte helt normalt att hon helt struntar i sin mamma.
Jag menar jag borde ju vara hennes första trygghet och den som får trösta henne men hon markerar tydligt att mormor skall bära och trösta. Tar jag henne så låter det som jag försöker mörda henne, mormor får inte ens sätta på sig kläderna ibland.

Annelie 76

Äldre 7 Dec 12:15

#4

Hade hon inte varit trygg med dig hade du inte fått trösta henne när ni är ensamma heller. Det får du väl? Som sagt, barn är otacksamma. De har bara just nu och när mormor är hos er så är det hon som är roligast just nu.

BCH52

Äldre 7 Dec 13:53

#5

Grattis, din dotter är tillräckligt trygg med dig för att våga avvisa dig när hon träffar mormor som hon också är trygg med. Du har alltså lyckats med något som inte alla får till. Det brukar svida lite i en som mamma när sånt där händer men detta kommer också att ändras. Det är något som vi alla föräldrar lärt oss.

Loriyana

Äldre 7 Dec 14:02

#6

Det är rätt normalt beteende. Ofta så sker det mellan pappan och mamman. Dvs barnet, som oftast är med mamman, vägrar fullständigt låta mamman ta hand om hen när pappan är i närheten.

v i r r a

Äldre 8 Dec 20:03

#7

Loriyana skrev 2015-12-07 14:02:24 följande:

Det är rätt normalt beteende. Ofta så sker det mellan pappan och mamman. Dvs barnet, som oftast är med mamman, vägrar fullständigt låta mamman ta hand om hen när pappan är i närheten.

Precis. Så har det varit hemma hos oss och är fortfarande ibland med yngsta som är 3 år.

Du behöver inte oroa dig TS. Som någon skrev - du har snarare lyckats ge henne trygghet

LillyL

Äldre 19 Dec 19:12

#8

Är ni säkra på det? Att det är normalt?

Håller på gå under här hemma. Lilltjejen sov hos mormor igår till idag. Hon var glad när jag lämnade men tittade efter mig när jag gick.

När jag kom idag brydde hon sig inte o när jag gick fram o skulle pussa o kramas slog hon bort mina händer.

Fick inte lyfta henne eller.göra någonting, hon sprang till mormor hela tiden.

När jag försöker lyfta henne blir hon hysterisk o bars ska till mormor.

Nu vill inte mormor det här längre o blev så ledsen.

Kom hem o allt blir normalt, hon är mammas tjej o beter sig precis som mot mig fast mot sin pappa. Bars jag som duger.

Är det så att mormor står för den riktiga tryggheten o jag är nummer två då pappa r med?

Saltig

Äldre 19 Dec 19:43

#9

LillyL skrev 2015-12-19 19:12:43 följande:

Är ni säkra på det? Att det är normalt?

Håller på gå under här hemma. Lilltjejen sov hos mormor igår till idag. Hon var glad när jag lämnade men tittade efter mig när jag gick.

När jag kom idag brydde hon sig inte o när jag gick fram o skulle pussa o kramas slog hon bort mina händer.

Fick inte lyfta henne eller.göra någonting, hon sprang till mormor hela tiden.

När jag försöker lyfta henne blir hon hysterisk o bars ska till mormor.

Nu vill inte mormor det här längre o blev så ledsen.

Kom hem o allt blir normalt, hon är mammas tjej o beter sig precis som mot mig fast mot sin pappa. Bars jag som duger.

Är det så att mormor står för den riktiga tryggheten o jag är nummer två då pappa r med?

Så var min äldsta oxå. Grät varje gång vi skulle åka hem från mormor och morfar. Brydde sig inte när vi gick. Vinkade inte ens. När hon lärde sig prata sa hon varje gång att vi var tvugna och gå för hon ville vara själv med morföräldrarna. Hon Ville vara med dem hela tiden när vi var där eller om de var hos oss. Jag tyckte att det var så skönt att det var så. Då fick jag möjlighet att vila, åka handla eller göra annat. Jag lät det bara vara. Beror på hur man vill se på det.

Är du orolig för barnet eller orolig att ditt barn inte tycker om dig?

Du behöver varken vara orolig för barnet eller att ditt barn inte tycker om dig för det gör barnet, garanterat.

Det är värre om barnet inte har någon trygghet med någon annan än föräldrarna. Så var det med vårt andra barn. Gick inte att lämna till någon som ändå vara nära som morföräldrarna. Bara grät och ville vara med oss. Jättejobbigt. Nu har det vänt lite vilket känns roligt både för oss, mina föräldrar och vårt barn.

Mormor är ju den roliga. Tvivla inte på din roll som mamma, mamma är alltid mamma oavsett vad. Du märker ju hur ditt barn är när ni är själva eller med andra människor, vänner, bekanta.

Försök och se det ur en annan synvinkel. Tex att ditt barn är trygg med mormor är ju en bra sak. Om något skulle hända dig (hamnar på sjukhus eller måste resa iväg för några dagar) så vet du att det finns någon som ditt barn trivs hos är trygg. Om hon vill vara med mormor när ni ses så låt det vara så länge det är ok med mormor.

Vad är mormor inte vill? Är det att hon tycker det är jobbigt att barnet gillar henne så mycket och inte vill vara med dig under tiden ni umgås? Har du sagt till eller visat din mamma hur du upplever situationen?

Phillippa

Äldre 19 Dec 20:07

#10

Sådan är min son också i perioder. Han är nu två år. Mormor är bäst :).

Jag bryr mig inte det minsta! Jag tycker bara att det är bra att han har en tredje trygghet. Han tycker inte mindre om mig och sin pappa för det :).

LillyL

Äldre 19 Dec 20:52

#11

Saltig skrev 2015-12-19 19:43:19 följande:

Så var min äldsta oxå. Grät varje gång vi skulle åka hem från mormor och morfar. Brydde sig inte när vi gick. Vinkade inte ens. När hon lärde sig prata sa hon varje gång att vi var tvugna och gå för hon ville vara själv med morföräldrarna. Hon Ville vara med dem hela tiden när vi var där eller om de var hos oss. Jag tyckte att det var så skönt att det var så. Då fick jag möjlighet att vila, åka handla eller göra annat. Jag lät det bara vara. Beror på hur man vill se på det.

Är du orolig för barnet eller orolig att ditt barn inte tycker om dig?

Du behöver varken vara orolig för barnet eller att ditt barn inte tycker om dig för det gör barnet, garanterat.

Det är värre om barnet inte har någon trygghet med någon annan än föräldrarna. Så var det med vårt andra barn. Gick inte att lämna till någon som ändå vara nära som morföräldrarna. Bara grät och ville vara med oss. Jättejobbigt. Nu har det vänt lite vilket känns roligt både för oss, mina föräldrar och vårt barn.

Mormor är ju den roliga. Tvivla inte på din roll som mamma, mamma är alltid mamma oavsett vad. Du märker ju hur ditt barn är när ni är själva eller med andra människor, vänner, bekanta.

Försök och se det ur en annan synvinkel. Tex att ditt barn är trygg med mormor är ju en bra sak. Om något skulle hända dig (hamnar på sjukhus eller måste resa iväg för några dagar) så vet du att det finns någon som ditt barn trivs hos är trygg. Om hon vill vara med mormor när ni ses så låt det vara så länge det är ok med mormor.

Vad är mormor inte vill? Är det att hon tycker det är jobbigt att barnet gillar henne så mycket och inte vill vara med dig under tiden ni umgås? Har du sagt till eller visat din mamma hur du upplever situationen?

Jag uppskattar ju verkligen att hon är så pass trygg med sin mormor som hon är men att känna sig så ratad är hemsk.
Jag undviker därför nu att göra saker alla tre för jag vet att jag blir utanför.

Jo jag tvivlar faktiskt på mig själv som mamma, jag hade en tuff start på både graviditeten och dotterns första tid då hon bara skrek och vi var mycket på sjukhus och jag kände mig så ensam. Hade inte svårt att direkt knyta an men jag kände inte heller någon direkt lycka eftersom allting var så tufft och inte så som jag trott att det skulle vara.

Min man och jag är så olika, han är hård och kan ibland vara väldigt kall så det har varit en hel del osämja här hemma när det gäller uppfostran med mera. Tänker att hon känt av detta och blivit otrygg och därför väljer mormor.

Mormor känner sig skyldig och är rädd att hon inte ska få ha dottern hos sig, det ska hon så klart för hon har inte gjort fel. Men jag undrar hur man skall lösa detta? För mormor kanske måste gå på toaletten och jag ta mitt eget barn men inte får. Hon skriker verkligen som om jag är en hemsk människa som hon är livrädd för. Men så fort mormor försvinner är det lugnt.

Fasar inför julafton då det inte kommer bli mycket lugn om hon inte får som hon vill.

aleydis

Äldre 19 Dec 21:53

#12

Hur ofta träffar ni mormor? Jag vet att min systerson var likadan mot sin mormor när hon var på besök. Mamma träffar man ju hela tiden. Jag skulle tycka det är positivt att hon vill vara med mormor, betyder att hon är trygg nog att vilja lämna din trygga famn.

LillyL

Äldre 19 Dec 22:02

#13

aleydis skrev 2015-12-19 21:53:10 följande:

Hur ofta träffar ni mormor? Jag vet att min systerson var likadan mot sin mormor när hon var på besök. Mamma träffar man ju hela tiden. Jag skulle tycka det är positivt att hon vill vara med mormor, betyder att hon är trygg nog att vilja lämna din trygga famn.

Hon brukar vara hos mormor ca 1 dag i veckan och sedan kommer mormor hit en dag eller så dess vi på stan eller gör en utflykt så 1 dag själva o en dag gemensamt.

Saltig

Äldre 19 Dec 23:16

#14

LillyL skrev 2015-12-19 20:52:02 följande:

Jag uppskattar ju verkligen att hon är så pass trygg med sin mormor som hon är men att känna sig så ratad är hemsk.

Jag undviker därför nu att göra saker alla tre för jag vet att jag blir utanför.

Jo jag tvivlar faktiskt på mig själv som mamma, jag hade en tuff start på både graviditeten och dotterns första tid då hon bara skrek och vi var mycket på sjukhus och jag kände mig så ensam. Hade inte svårt att direkt knyta an men jag kände inte heller någon direkt lycka eftersom allting var så tufft och inte så som jag trott att det skulle vara.

Min man och jag är så olika, han är hård och kan ibland vara väldigt kall så det har varit en hel del osämja här hemma när det gäller uppfostran med mera. Tänker att hon känt av detta och blivit otrygg och därför väljer mormor.

Mormor känner sig skyldig och är rädd att hon inte ska få ha dottern hos sig, det ska hon så klart för hon har inte gjort fel. Men jag undrar hur man skall lösa detta? För mormor kanske måste gå på toaletten och jag ta mitt eget barn men inte får. Hon skriker verkligen som om jag är en hemsk människa som hon är livrädd för. Men så fort mormor försvinner är det lugnt.

Fasar inför julafton då det inte kommer bli mycket lugn om hon inte får som hon vill.

Du verkar vara en jättebra mamma. Du ska absolut inte tro mindre om dig själv pga barnets tycke för mormor. Jag fick inte ens putta på vagnen, inte mata, inte byta blöja med mitt första barn utan det skulle mormor eller morfar göra när de var med.

Barnet verka trotsa mot dig oxå, som de gör i olika åldrar. Barn är väldigt bestämda speciellt när de är ett år. De kommer i faser då de trotsar riktigt ordentligt och gråter/skriker hysteriskt om de inte får som de vill. Något som även jag fått uppleva med båda mina barn

Ibland får du vara bestämd och visa att nu byter du blöja, matar eller vad det nu kan vara. Kanske kan mormor göra något annat så länge. Och till en början kommer det vara jobbigt, barnet kommer att protestera. Men så kommer det vara i livet, man får inte alltid som man vill. Prata med din mamma att ni ska hjälpas åt i dessa situationer dvs att mormor inte tar barnet direkt om barnet skriker efter henne om du har barnet. För tar hon barnet varje gång när barnet protesterar och gråter ifrån dig kan det oxå visa signaler på att det är barnet som bestämmer.

Förstår exakt hur det är när man inte riktigt kommer in i mammarollen direkt, själv har jag haft allvarlig förlossningsdepression så jag minns inte mitt barns första halvår.

Jag tror att du ska tänka på att du gör ett bra jobb, tro på dig själv och njuta av den relationen ditt barn och mormor har.

Du och din man måste nog diskutera gällande uppfostran. Självklart gör man lite olika, det gör jag och min man oxå men överlag tycker vi lika.

Prata med din mamma hur du känner gällande relationen til ditt barn.

Tycker att du ska försöka tänka utanför dig själv och tänka på vad som är bra för ditt barn. En god relation till mormor är bara positivt.

Oj vad långt det blev. Hoppas du orkade läsa

LillyL

Äldre 22 Dec 21:03

#15

Saltig skrev 2015-12-19 23:16:18 följande:

Du verkar vara en jättebra mamma. Du ska absolut inte tro mindre om dig själv pga barnets tycke för mormor. Jag fick inte ens putta på vagnen, inte mata, inte byta blöja med mitt första barn utan det skulle mormor eller morfar göra när de var med.

Barnet verka trotsa mot dig oxå, som de gör i olika åldrar. Barn är väldigt bestämda speciellt när de är ett år. De kommer i faser då de trotsar riktigt ordentligt och gråter/skriker hysteriskt om de inte får som de vill. Något som även jag fått uppleva med båda mina barn

Ibland får du vara bestämd och visa att nu byter du blöja, matar eller vad det nu kan vara. Kanske kan mormor göra något annat så länge. Och till en början kommer det vara jobbigt, barnet kommer att protestera. Men så kommer det vara i livet, man får inte alltid som man vill. Prata med din mamma att ni ska hjälpas åt i dessa situationer dvs att mormor inte tar barnet direkt om barnet skriker efter henne om du har barnet. För tar hon barnet varje gång när barnet protesterar och gråter ifrån dig kan det oxå visa signaler på att det är barnet som bestämmer.

Förstår exakt hur det är när man inte riktigt kommer in i mammarollen direkt, själv har jag haft allvarlig förlossningsdepression så jag minns inte mitt barns första halvår.

Jag tror att du ska tänka på att du gör ett bra jobb, tro på dig själv och njuta av den relationen ditt barn och mormor har.

Du och din man måste nog diskutera gällande uppfostran. Självklart gör man lite olika, det gör jag och min man oxå men överlag tycker vi lika.

Prata med din mamma hur du känner gällande relationen til ditt barn. Komm

Tycker att du ska försöka tänka utanför dig själv och tänka på vad som är bra för ditt barn. En god relation till mormor är bara positivt.

Oj vad långt det blev. Hoppas du orkade läsa

Tack för att du tog dig tid att svara så pass utförligt.

Kommer hem från ännu en jobbig avslutning hos mormor idag, men idag blev jag faktiskt arg och ledsen på min mamma.

Som vanligt när jag kom upp i lekrummet ignorerade lillan mig, fick inte pussa eller krama henne eller knappt titta på henne. När det var dags att åka och jag skulle ta henne började hon gråta o skrika och då sa jag till henne att nu ska vi åka vännen, då säger min mamma. Åh lilla gumman jag ser hur du tittar så vädjande på mormor med den där blicken.
Hur jävla kul kändes det?
Ändå säger jag, jag tar henne nu och går ner för trappan men nej mormor tar henne o går ner.
När jag ska klä på henne skriker o ålar hon ännu mer och än en gång säger mamma åh så du tittar på mormor.
Då frågade jag mamma argt vaddå för blick? Vad menar du med det, att jag skulle vara så hemsk att det bara är du som duger.

Hon blev jätte sårad men hur tror hon att jag mår då?

Vi ska dit på julafton men jag känner inte för att åka dit alls, kommer ju inte ens få röra mitt eget barn.

Hur betedde sig dina föräldrar?

Sous

Äldre 23 Dec 03:04

#16

Vet du, du måste nog jobba lite med det här behovet av bekräftelse från ditt barn. Om du känner dig trygg i dig själv som förälder så blir det ingen stor grej om ditt barn avvisar dig. För det gör barn. De skriker att de inte vill gå hem från förskolan, att de vill ha en ny mamma, att de vill flytta hem till mormor och morfar eller att de bara tycker om pappa. Och då måste man vara trygg och säker och lugnt stå pall och säga: "Ja så kan det kännas ibland. Jag tycker om dig i alla fall."

Det är inget kvitto på att du är en bra mamma att ditt barn är supermammigt och bara vill ha dig jämt.

I den situation du beskriver skulle jag bara sagt åt min mamma första gången att sluta göra sig till tolk för vad dottern vill/känner och hjälpa till att klä på ungen ytterkläderna istället.

Saltig

Äldre 23 Dec 15:51

#17

LillyL skrev 2015-12-22 21:03:30 följande:

Tack för att du tog dig tid att svara så pass utförligt.

Kommer hem från ännu en jobbig avslutning hos mormor idag, men idag blev jag faktiskt arg och ledsen på min mamma.

Som vanligt när jag kom upp i lekrummet ignorerade lillan mig, fick inte pussa eller krama henne eller knappt titta på henne. När det var dags att åka och jag skulle ta henne började hon gråta o skrika och då sa jag till henne att nu ska vi åka vännen, då säger min mamma. Åh lilla gumman jag ser hur du tittar så vädjande på mormor med den där blicken.

Hur jävla kul kändes det?

Ändå säger jag, jag tar henne nu och går ner för trappan men nej mormor tar henne o går ner.

När jag ska klä på henne skriker o ålar hon ännu mer och än en gång säger mamma åh så du tittar på mormor.

Då frågade jag mamma argt vaddå för blick? Vad menar du med det, att jag skulle vara så hemsk att det bara är du som duger.

Hon blev jätte sårad men hur tror hon att jag mår då?

Vi ska dit på julafton men jag känner inte för att åka dit alls, kommer ju inte ens få röra mitt eget barn.

Hur betedde sig dina föräldrar?

Jag förstår dig med tanke på hur din mamma betedde sig. Hon borde ha sagt att " nu ska du hem med mamma och vi ses en annan dag", ge en kram/puss och sen lämna er så att ni kan klä på er oavsett om barnet gråter.

Det är en mormorkänsla att inte vilja se sitt barnbarn gråta/ledsen/arg. Mina föräldrar hade samma problem. Direkt vid minsta lilla ljud/gråt/pip så var de där och kolla läget, trösta, bära osv. Jag sa att det är ok när jag är inte där att dalta. Jag var noga att säga till (när jag var närvarande tex vid bråk om att gå hem eller något annat )så ska de inte ta barnet ifrån mig om jag inte ger barnet till dem. Det är jag som är förälder och det är mina regler och beslut som gäller för barnet när jag är närvarande. Det är fortfarande svårt för dem ibland och de syns väldigt tydligt dock håller de avstånd och låter mig göra det jag ska.

Tråkigt att din mamma tog illa vid sig när du sa ifrån. För det handlar faktiskt om din roll som förälder att bestämma vad som ska göras.

Hade du sagt till din mamma att klä på barnet hade det varit helt annat men nu hade du tagit beslutet att bära och klä på barnet själv så borde din mamma ha accepterat det. Nu sa hon lite tokigt oxå dvs att hon förstod barnet och att det var synd om barnet när barnet var med dig. Vilket ger en negativ bild/känsla av dig. Prata med din mamma igen. Säg tydligt att det viktigt att hon följer dina regler när du är närvarande och stötta dig om du ska klä på barnet. Hon måste vara tydlig med att säga att "nu klär mamma på dig och ni ska hem. Hejdå. " oavsett hur hon själv känner i situationen.

LillyL

Äldre 23 Dec 15:55

#18

Sous skrev 2015-12-23 03:04:18 följande:

Vet du, du måste nog jobba lite med det här behovet av bekräftelse från ditt barn. Om du känner dig trygg i dig själv som förälder så blir det ingen stor grej om ditt barn avvisar dig. För det gör barn. De skriker att de inte vill gå hem från förskolan, att de vill ha en ny mamma, att de vill flytta hem till mormor och morfar eller att de bara tycker om pappa. Och då måste man vara trygg och säker och lugnt stå pall och säga: "Ja så kan det kännas ibland. Jag tycker om dig i alla fall."

Det är inget kvitto på att du är en bra mamma att ditt barn är supermammigt och bara vill ha dig jämt.

I den situation du beskriver skulle jag bara sagt åt min mamma första gången att sluta göra sig till tolk för vad dottern vill/känner och hjälpa till att klä på ungen ytterkläderna istället.

Ja det är verkligen någonting jag kämpar med varje dag. Har aldrig känt mig särskilt trygg som mamma, alltid gått runt med ett dåligt samvete och en känsla av att inte duga eller fått tillräckligt bra kontakt med mitt barn trots att jag verkligen gjort allt för henne.

Paramont77

Äldre 2 Feb 17:53

#19

Jag är en pappa som bor 56 mil från min dotter och när jag ringer hennes mamma som jag för övrigt har en bra relation med, som separerade föräldrar och får höra att mormor sagt att pappa är dum och därför vill min dotter inte tala med mig....Hur gör man då. Att barn kräver uppmärksamhet är inget nytt men att mormor radiostyr sin dotter och nu försöker göra samma sak med sitt barnbarn... Hur gör jag som pappa nu??

MonicaE

Fri 17 Mar 2023 19:24

#20

Paramont77 skrev 2018-02-02 17:53:28 följande:

Jag är en pappa som bor 56 mil från min dotter och när jag ringer hennes mamma som jag för övrigt har en bra relation med, som separerade föräldrar och får höra att mormor sagt att pappa är dum och därför vill min dotter inte tala med mig....Hur gör man då. Att barn kräver uppmärksamhet är inget nytt men att mormor radiostyr sin dotter och nu försöker göra samma sak med sitt barnbarn... Hur gör jag som pappa nu??

Riktigt lågt av barnets mormor att prata illa om dig inför din dotter. Det lär förr eller senare falla tillbaka på henne själv. Se till att få träffa dottern på tu man hand och grundmura relationen mellan er.

Mitt barn väljer mormor framför mig

INNEHÅLL