Snälla hjälp.. Helt plötsligt vill han ej ha barn! LÅNGT
Jag behöver verkligen alla råd, tips och åsikter kring mitt problem. Ska FÖRSÖKA göra denna historia så kort som möjligt.
Jag och min nuvarande sambo har varit tillsammans i drygt 2 år. I början av våran dejtingperiod så gjorde jag klart för honom på en gång att jag vill gifta mig och ha fler barn i framtiden. Har en dotter sedan tidigare på snart 7 år och hennes pappa finns ej med i bilden.
Hur som haver.. Min sambo sa att även han delar min syn på framtidsplaner men att han har haft en "regel". Han vill åtminstone ha varit tillsammans med samma person i 5 år innan det var på tal om någon babyverkstad och om jag ska vara ärlig så höll jag med honom där. Vill inte bara skaffa barn till höger och vänster.
Så........ efter nästan ett år tillsammans så sa han att han inte vet om han orkar vänta så länge med mig och att allting kändes rätt med oss, att vi halverar tiden och ser hur det känns när vi är där, jag höll med. Vilket han nu totalt förnekar och inte alls har sagt enligt honom. Helt plötsligt blev jag ändå gravid trots att jag hade preventivmedel, p-spruta.
Någonstans inom mig blev jag fruktansvärt lycklig. Min längtan att äntligen få ett till barn med en man som fick mig och må som en prinsessa, vi älskade varandra så det var ju naturlig då, eller hur? Nej inte enligt honom. Han tvekade inte en sekund och sa att vi måste ta bort. Det fanns inga möjligheter för ett barn i vårat liv då. Halva jag höll med och den andra halvan låg och grät varje dag till den bokade aborten, som genomfördes av stor motvilja från mitt håll men samtidigt vill jag gärna se på det hela realistiskt. En tid går, närmare ca 5 månader, helt plötsligt är jag gravid IGEN!! Jag bröt ihop. Visste vad som gällde direkt när jag såg pluset.. Ingen bebis för oss. Pratade och berättade för min sambo och fick det även bekräftat, en abort ska göras. Två veckor senare fick jag ett missfall..
Vi pratar fram och tillbaka om barn med jämna mellanrum, vi skämtar om "våra" barn, vad vi skulle och inte skulle göra osv. Det krossar mitt hjärta och se honom leka med sitt syskonbarn, min dotter och andra barn, hur fantastisk han är med dom, vilken kärlek han visar och vilken underbar pappa han skulle bli till våra. Har berättat det här för honom också hur jag ser på det och hur varm jag blir i hjärtat.
En dag hade vi ett stoooort bråk ang detta med barn. Inte så konstigt heller då jag börjar känna av min biologiska klocka från ingenstans. Allt jag såg (SER) var (är) bebisar och barn. Men helt plötsligt ville han ej ha barn, han minns inte att vi har pratat om det eller vad han lovat mig dom stunder jag gråtit ang barnfrågan.. eller dom få gånger jag tyckt det har varit jobbigt och gå igenom blöjor/vällingavd i affärer och han sagt "vi kommer gå här en dag vi också" med ett leende på läpparna. Han vill inte ha barn bara, ingen riktigt förklaring till varför egentligen. Han var helt enkelt bestämd i det hela. Väl i bråket så sa han att han förstår om jag vill lämna honom pga detta. Jag blev faktiskt chockad att han ens sa så, var det bara en dålig ursäkt att han inte ville vara med mig eller för att han brydde sig om mina intressen? Jag försökte i alla fall förklara för honom att jag ej bara vill ha barn, jag vill ha barn med honom!! Inte vem som helst bara för att.. Vi (jag) "avslutade" bråket med att jag bara vill vara med honom just nu, älska varandra som vi gör och så får vi se senare. Jag kan skämta om "våra" barn och ibland är han på... men för det mesta så avslutar han det med, "jag ska ändå inte ha några barn".
Jag har haft två tidigare förhållanden då jag blivit gravid och gjort abort både gångerna. Då var det för att JAG ville. Jag älskade personerna i dessa förhållanden men jag kunde inte se mig själv skaffa barn med någon av dom.. som jag gör nu med min nuvarande. Har aldrig känt en sån här längtan efter barn med någon annan, inte ens med min dotters pappa!
Så, jag vet inte vad jag ska göra. Ett tag efter vårat bråk så reflekterade jag över att faktiskt lämna honom och KANSKE hitta den lyckan med någon annan, men en alldeles för stor del av mig vet att det "kommer lösa sig". Samtidigt spökar mitt huvud, tänk om han aldrig ändrar sig?
Jag vet egentligen inte vad jag vill få fram av detta eller vad jag "vill ha för svar". Förhoppningsvis kan NÅGON dela med sig av tankar, åsikter eller vad som helst? Finns det någon som sitter eller har suttit i samma sits? Det börjar äta på mig mer och mer..
