Bf September 2019

Kunde inte dricka kaffe från v5 men har smakat en sipp ibland eftersom jag saknar det & energin är i botten. I förra veckan drack jag det utan att det var äckligt och igår var det tom gott igen. Går in i v 11 imorgon. Håller mig borta från det i största mån då jag har kvällsillamående och inte vill riskera att må ännu sämre pga kaffe. För min del svajar symptomen som fan & ibland känner jag mig inte ens gravid men så kommer nästa dag och jag har alla möjliga symptom igen.

Det är min första graviditet så jag har inget att jämföra med & vi har fortfarande inte berättat för någon så det finns ingen att bolla med heller. Så jag väljer att inte noja utan försöker faktiskt tänka att det inte är på riktigt än. Kommer såklart bli annorlunda när vi väl berättar (vilket vi tänkt göra för våra föräldrar i nästa vecka) men jag tänker "låtsas som ingenting" tills jag åtminstone är inne på kub om 2v...

Jag förstår verkligen att du är orolig och stressad med tanke på dina erfarenheter, förstår om du känner dig lurad av kroppen och har svårt att känna tillit till att det kommer gå bra denna gång.

Jag har inte varit med om samma sak, men förlorade en levande och frisk bebis i vecka 16 i september pga för tidig vattenavgång, pga infektion. Det var fruktansvärt och sorgen efteråt var otroligt tung. Jag gick och pratade med en psykolog, en kurator, min bm, och berättade för många runt omkring mig vad som hänt (vi hade knappt hunnit berätta för några att jag var gravid). För mig har det hjälpt att få älta och prata om det Mycket. Om du känner att psykologen inte gav dig så mycket så kankse det finns andra i din närhet du kan prata med för att få utlopp för alla dina tankar? Eller en annan psykolog/kurator?

Jag tycker också att det låter som att din man verkligen skulle behöva gå och prata med någon professionellt om han inte ens kan höra om det som hänt utan att få ångest. Det måste göra det hela otroligt jobbigt för er båda att inte kunna sörja tillsammans i det här. Jag tycler inte det är konstigt om alla känslor kommer tillbaka extremt starkt ifall ni inte helt bearbetat det som hände eller kommit till en punkt där ni kan mötas i det.

Utöver att prata har jag jobbat väldigt mycket med acceptans, bla genom meditation. Att det som hände hände av en slump, det finns inget jag kan göra åt det eller hade kunnat göra för att förhindra det. Jag kan inte kontrollera vad som händer i min nuvarande graviditet, så jag har jobbat massor med att förlåta kroppen för vad som hände. Så att jag i den här graviditeten ska kunna försöka lita på att kroppen gör vad den ska, jag kan inte kontrollera det, jag måste lita på skeendet.

Har också försökt bära med mig tanken att i slutändan kommer det bli perfekt. När jag väl får mitt barn så kommer allt falla på plats och jag kommer se meningen med att det blev som det blev. Jag önskar såklart att det som hände aldrig hade hänt, men jag hade inte heller velat vara utan vem jag blivit av den här erfarenheten och alla insikter jag fått om att våga släppa kontrollen.

Vi är i samma vecka, och jag går in i vecka 11 på onsdag och har KUB om 2,5 vecka. Jag har redan sett hjärtat slå i vecka 9 och försöker att inte tänka för långt framåt, utan tar en dag i taget. Vad skönt att du fått ett extra ul i vecka 16 för att se att allt ser bra ut! Jag hoppas att jag kan få samma. Jag vill helst försöka stärka mitt lugn och acceptans ännu mer, men känner jag oron komma krypandes när vecka 15-16 närmar sig så köper jag kanske en doppler.

Stor kram till dig! Jag förstår att det är tufft. Glöm inte att det KAN gå bra också. Det är det mest troliga scenariot. Det måste få vara våran tur nu.

Kub idag. 1 på 20.000 så inga kromosomavvikelser :)



Någon som vill gissa kön? ;)

Tidigt ul idag, och allt såg bra ut! Tillbakaflyttad en dag, så är nu i v 9+1. Är väldigt lycklig!

Stort grattis!

Grattis! vilken vecka är du i?

Jag ska dit om 2 v!! Nervös!

Någon här som haft vattnig/riklig flytning? Har hitills haft ganska normala flytningar. Men idag när jag skulle gå på toa var där en liten pöl i trosorna. Inte så riklig att jag kände den rinna så som man kan känna mens. Men tillräckligt föratt lämna en hyfsat blöt pöl. Någon som haft liknande?

Blev supernojjig och började genast tänka men shit tänk om det är fostervatten och snart blir det misfall?!

Jag har typ inga flytningar alls, men om jag har det, är det vattniga flytningar, blir en pöl. Blev själv nojjig men frågade min läkare och det är normalt. Fostervatten är betydligt mer och ovanligt. Såg vårt lilla pyre idag så för mig har inte vattniga flytningar inneburit några problem. Kram

Skönt att höra att någon annan har haft vattniga flytningar. Såg ju vårt lilla pyre i torsdags i förra veckan. Då hade den växt på sig 0.8 cm på 6 dagar blev lite chokad över hur stor den blivit på den korta tiden. Så jag hoppas ju att lilla krabaten trivs där inne och fortsätter trivas. Men man blir ju ändå nojjig när något "nytt" dyker upp..

12+0 imorgon :)