Har ni blivit gravida efter missfall/MA? Dela gärna med er av era historier

Har tre barn födda 06, 08 och 11. Alla kom till utan egentliga försök.

2018 började vi försöka med en sladdis. Blev gravid på första försöket i Januari. Konstaterat MA i v 12, då beräknades fostret ha dött i v 7. Fick hjälp med tabletter för att sätta igång missfallet. Blev gravid igen på hösten 2018. Fick konstaterat missfall/ofostrig graviditet i v 6, kroppen klarade av det själv.

Juni 2019 blev jag gravid igen. Inför denna graviditeten hade jag varit extra noggrann med att äta multivitaminer och folsyra. Nu är jag i v 39+4 och väntar med spänning på att vår lilla sladdis ska komma.

Hej,

Jag är gravid med vårt 4:e barn, men det är min 8:e(!) graviditet.

Mellan 2:an och 3:an konstaterades MA i v.11+6 och nästa graviditet i v.10+6. Sedan kom trean.

Mellan trean och 4:an mf i v9+2.

För mig fanns nog inget annat än att pröva igen. Försöka våga att pröva igen!

Jag fick ro i själen när trean föddes, men det var väldigt oroligt innan det.

Jag känner mig fortsatt påverkad av MA:ana, de förändrade mig på djupet på något vis. Jag kände mig så enormt lurad av kroppen.

Denna graviditet har jag inte känt samma oro, även om det på nåt vis är lite svårt att ta in den trots att jag nu är i v.24.

Det underlättade för mig att jag hade kontakt med en privat gyn som jag kunde ha regelbundna kontroller hos under nästkommande graviditet. Jag hade även kontakt med en kurator under en period, då jag var helt ?förstörd? å fick en stressreaktion. Kroppen ballade också ur och jag fick en del olika besvär.

Det tog ca 6 månader för oss att bli gravida efter varje MA och mf. Jag antar att min kropp behövde det. Själsligt hade jag gärna blivit gravid tidigare, men för oss blev det tyvärr inte så.

Mitt tips är att ta dej tid att sörja om du behöver det. Jag gjorde inte det efter första MA:t och den smällen fick jag ta efter andra MA:t. Försöka att fokusera på att ta en dag i taget och leva för det du har just nu även om det samtidigt finns en längtan efter en liten. Gör det du mår bra av och välj bort det som drar energi ur dej.

Tack för peppen. Vi försöker med första så jag hoppas att vi kommer få en liten någon gång.

Åh okej tack! Ja vi försöker med första.. plussade snabbt (2:a månaden) men som nu inte gick vägen. vi båda äter vitaminer och folsyra. får hoppas på bättre tur nästa gång.

MA i v 14 under min första graviditet, december 2018. Plussade igen i april 2019. Den graviditeten gick vägen och jag har nu en son som är snart 3 månader. Jag var orolig under stora delar av graviditeten, inte minst när jag fick en liten blödning även denna gång. När jag började känna rörelser/sparkar minskade oron en del men det tog ganska lång tid innan jag vågade hoppas på att allt skulle gå bra. Mina graviditeter kändes väldigt lika trots att de slutade helt olika och jag kan fortfarande tycka att det känns jobbigt att min kropp lurade mig så. Med facit i hand känns det lite synd att jag inte kunde njuta till fullo av den senaste graviditeten pga oron men det jag har lärt mig är att mf/ma är mycket vanligare än jag trodde och att det inte behöver innebära att det inte kan lyckas en annan gång.

Har 3 missfall i bagaget, och sen efter dom fick jag ett utomkvedshavandeskap som slutade i akut operation med borttagen äggledare. Gravid 4 månader senare, fick då utskrivet trombyl och progesteron, gick till v. 39 och födde en liten efterlängtad son. Han är nu över 2 år och är så jävla stolt och lycklig över att vi orkade (jag orkade).

Njöt ju absolut inte under graviditeten, det var en ständig jävla oro. Ville ibland inte kännas vid att jag va gravid, dolde den till typ v 23, trodde jag inte ens såg gravid ut tills jag fick höra att det syntes. Förväntade mig det värsta in i det sista. Önskar så att jag hade kunnat njuta lite ibland, men förstår också att jag inte kunde det.

Mina missfall kom rätt så tätt och jag gav mig inte riktigt tid att grotta ner mig, för att jag ville så gärna ha barn och jag ville inte stanna där jag va och acceptera läget. Efter mitt utomkvedshavandeskap var det skillnad, då var jag sjukskriven och sörjde min bortopererade äggledare och kände verkligen att allt gick emot oss. Jag bara var i sorgen, grät mycket och stängde in mig ett tag.

Men jag fann styrkan efter varje missfall att försöka igen. För vad ska man annars göra? Läste mycket om andra som fått barn efter flera missfall och fann hopp där. Jag trodde många gånger att jag aldrig skulle få barn, men nu har jag det, och sannolikheten att du också kommer få det är ju jättestor. Ge inte upp! Och klandra inte dig själv.

Jag fick ett MA i v 12 när vi skulle ha ett syskon till vår son. Det tog 5 år och ytterligare 3 missfall innan det äntligen blev ett barn. En underbar pojke som jag inte kan tänka mig ett liv utan. Så idag efter alla missfall så är jag på ett konstigt sätt tacksam över dessa missfall för annars hade vi inte haft våran fantastiska pojke. Jag ville gärna försöka med ett tredje barn när andra barnet var 1 år, då blev jag gravid direkt när jag slutade amma men fick ett tidigt missfall. Men 7 månader senare blev jag gravid, dessutom utan att försöka särskilt aktivt för min man var lite tveksam ändå, och det blev en lillasyster. Nu har jag äntligen mina 3 barn som jag ville ha (och idag är min man tacksam för att han inte körde avbrutet den gången lillasyster blev till ) och jag tänker nästan varje dag på hur fantastiskt det är att vi fick dom trots svårigheterna i så många år.

Jag fick ett mf/ma i vecka 13. Jag mådde egentligen rätt dåligt hela den graviditeten, och när missfallet väl var ett faktum så tyckte jag på ett sätt att det var väldigt lättande när det var "klart" och rent fysiskt så var det väldigt skönt även om det givetvis var tråkigt. Jag behövde aldrig åka in eller så, allt skötte sig själv och jag mådde bra efteråt och slutade blöda rätt snart. Det jobbigaste tyckte jag nästan var hur jag blev bemött av de jag talade med inom sjukvården, för även om missfall är vanligt så visste fortfarande inte JAG hur det är att gå igenom och jag upplever att jag blev lite konstigt bemött när jag ställde frågor.

Därefter blev jag gravid på första riktiga försöket 2 cykler efter. Jag plussade rätt länge efteråt och ägglossningen var lite förskjuten, men vi lyckades tydligen pricka rätt och idag är jag gravid i vecka 30.

Det som hjälpt mig att hantera det är att faktiskt inse att jag inte kunde göra något åt det. Det var ju med största sannolikhet något som inte alls stämde, och kroppen tog hand om det på bästa sätt. Jämför man dessutom med nuvarande graviditet har denna känts bra från dag 1 och jag har mått toppen hela tiden, jämfört med den andra där jag kände mig i total obalans både psykiskt och fysiskt hela tiden.

2008: plus 1 i augusti. Missfall i v12 i oktober. Liten troligtvis dött i v9.

2011: plus 2. MA upptäckt på kub-ul. Liten dött i v9.

2013: plus 3 i början av mars. Levande barn i november.

Har sju missfall i bagaget. De fyra första resulterade i en ny grav efter ett par månader.

De tre sista såg ut såhär:

Missfall augusti-19, gravid igen i oktober.

Missfall oktober-19 gravid direkt efteråt i november.

Missfall november-19 gravid direkt efteråt december.

Missfall december-19 gravid direkt efteråt i januari.

Med andra ord gick det på första försöket de tre senaste gångerna, och som du kan se var det tre tidiga missfall, mellan v 5 och 6.

Missfallet i augusti var i mitten av vecka 7 typ.

Lycka till!! Det finns inga "regler", var helt säker på att jag skulle få vänta ett par månader efter varje missfall då mönstret såg ut så efter mina första, men blev istället gravid vartenda månad i slutet av förra året..

Nu är jag ännu fortfarande gravid, v 10.

Tillägg:

Har två levande barn också.

Som det kanske går att se har jag känt brådska med att bli gravid igen. Självfallet har jag varit ledsen, förmodligen mer ledsen de tre senaste missfallen än vad jag var efter de fyra första som jag fick före barn nr 1 och före barn nr 2. Jag såg ju mina fina barn och det var en "massa" potentiella syskon som rycktes ifrån mig/oss.

Den enda trösten var att få bli gravid så fort som möjligt igen.

Har inga direkta fel förutom att söka hjälp om man får upprepade missfall. Hade jag inte varit gravid nu hade jag fått göra ett ultraljud för att undersöka livmodern, ex kan polyper (vanligt att ha) orsaka tidiga missfall. Missfall är ju sorgligt nog vanligt ändå. Eftersom jag fått så många har jag ätit himla massa vitaminer det senaste månaderna för att ge mig själv de bästa förutsättningarna. Har även gett min man en massa vitaminer. Han har skämtat om att jag behöver en dosett med tanke på mängden.. ;P

Rättelse: "har inga direkta TIPS...." Inte "fel" i sista stycket.

Det tog ca 1 år och två månader innan vi lyckades bli gravida. Då med ägglossningsstimulernande och det lyckades på första omgången. Dock blev det utomkvedshavandeskap då som opererades bort i januari-19. Plussade igen i april. I vecka 11+4 (i juni-19) upptäcktes MA då jag fick små blodblandade flytningar som ökade lite och mensvärk. Åkte och kollade upp det och då var fostret endast en storlek som vecka 8+6 och ingen hjärtaktivitet kunde hittas, som funnits tydligt vid tidigare VUL. Det kom ut av sig själv samma kväll. I början på augusti-19 plussade vi igen och nu är vi i vecka 35 med denna bebis och BF om 6 veckor. Det finns hopp! :) lycka till allihop!

Så många fina solskenshistorier och här kommer ännu en.

Jag blev gravid i september 2018, första barnet och det var både planerat och varmt välkommet. Jag hadeninga gravidsymtom och tyckte att det kändes otroligt lättsamt att vara gravid då jag hade hört att de första och sista 12 veckorna kunde vara jobbigast.

I november hade jag lite gnagande mensvärk och tänkte att det bara var livmodern som växte men vid ett toabesök innan läggdags såg jag bruna flytningar i trosorna och jag drabbades av skräck. Jag var då i v. 10. Jag var tidigt gången men jag grät hysteriskt och ringde in till gynakuten som sa att dom inget kunde göra men jag krävde ett ultraljud och fick komma in 2 dagar senare på en måndag.

Väl på plats konstaterades att fostret enbart kunde mätas till v. 5 och att inget hjärta slog. (MA) Jag skulle få åka hem och vänta ut det och om inget hände så fick jag en tid nästkommande måndag för att göra en abort.

På lördagen började jag blöda. Det kom otroliga mängder blod. Som en kran som startades. Bindor hjälpte in, jag blödde ner exakt allting. Jag åkte in på natten till gynakuten och när jag klev ur bilen var nästan hela mina mjukisbyxor röda av blod.

Väl därinne fick jag smärtlindring och cytotec men detta hjälpte inte att stöta ut fostret utan det enda jag fick ut var blodkoagel stora som mina handflator. En läkare ville fiska lite rester och drog då ut hela alltihop som var mitt blivande barn och allt som hörde till med en tång. Sorgen var brutal.

I slutet på december fick jag min mens tillbaka och i januari vid första ägglossningen efter graviditeten blev jag gravid igen med min lille prins som idag är 5 månader gammal.