BIM Februari 2021 - första barnet

För er inte som inte orkar läsa ett deppigt inlägg kan hoppa över detta.

Är på ÄL+7/bim-6 idag. Jag läser lite i tråden ibland. Många är ivriga att testa och  låter så hoppfulla inför bim. Känner en sorg över att jag typ inte känner så längre.  Känner mig varken intresserad av att testa längre, och känner inget direkt hopp. Känns som att det kvittar att testa, då det kommer vara negativt ändå. Jag vet att detta låter så himla tråkigt, men det är bara så jag känner. Kan inte lura mig själv till att vara hoppfull och ivrig att testa.. I början var jag det, men det har bara dött mer och mer... :( känns liksom inte värt att ens hoppas, för blir bara besviken. 

BIM+3 idag, men ingen mens. Molvärk i flera dagar och detta test som jag ändå tolkar som spök/negativt.

Vi har försökt i 8 månader, snart 9. Så vi är ändå rätt nära! Jag har rätt korta cykler på 26 dagar +-1. Precis så! Känner också att jag tappar hoppet på en gång, och det känns som att, jaha, varför skulle det vara skillnad denna gången?... 

Ja, det kan börja koka i mig när jag läser hur folk blir gravida på första-andra försöket och bara "oj då, vi försökte knappt hehe", eller "vi försöker egentligen inte, men det var ju kul!" Kul för dom såklart, och dom kan ju inte hjälpa att det gick lätt, så skulle aldrig rikta mitt agg mot dom, men kan känna inom mig att "kan du inte bara vara tyst". En skrev till mig en gång när jag bad om råd, att "det är ju bara att ha sex innan och kring ÄL så kommer spermier vara där när ägget släpper, det har gått för mig varje gång". Alltså..Jahaaaaa...Då har man absolut ingen aning vad det innebär att kämpa månad ut och månad in. Det låter enormt bittert, men det är så det känns. Det är så enormt mycket som händer i huvet/psyket under den tiden man försöker och det inte går vägen, som de som har det lätt aldrig behöver gå igenom. De känslostormar som kommer, hopplösheten, känslan av att man har en kropp som tydligen är ett måndagsexemplar (så är det ju såklart inte, men jag kan känna så), oron att något är fel etc. etc. Nä fy, vad man ska behöva gå igenom. Och orättvist är det. 

Verkligen. Vissa får verkligen kämpa så orimligt mycket. Och som du säger, vill man ha barn så får man ju bara fortsätta, men att man ska behöva kämpa så mycket är så hemskt.

Man får väl tillåta hoppet att tryta helt enkelt, och bara köra på ändå, så kanske man blir glatt överraskad en dag. Är värdefullt att kunna ventilera och prata med folk i liknande/samma sits iallafall. Det är så många som går igenom detta, och för de flesta så går det ju till slut. Det är så mycket man kan intala sig, som man kanske känner att man kan helt kan tro på i nuläget, men statistik är ju statistik iallafall. Vi får bara hålla ut helt enkelt <3 

 

Jag tycker verkligen att det är SÅ skönt att läsa om andra som är bittra, det gör att jag inte känner mig lika hemsk i mina egna känslor. Men jag önskar såklart att vi fick uppleva vår egen bebislycka snart!

Idag har jag BIM och mensen har börjat smyga igång, tyvärr. Tog ett negativt test igår och tempen störtdök idag så vet att den kommer dyka upp under dagen. Det är väl bara att börja preppa för försök nr 20.. försöker tänka att jag iallafall får dricka vin på min födelsedagsmiddag på restaurang som kommer hinna vara innan näst BIM. Alltid något.

Jag tror det är bra att ha såna små glädjeämnen som man inte kan göra som gravid sen. Jag ska bleka tänderna, haha.

Härligt att höra att bitterheten bidrar till något positivt också ändå, att man får känna att man inte är ensam om den. Ja självklart önskar man det <3 

Usch va tråkigt :(( den där jäkla tempdippen alltså... och den där jäkla mensen... Ja men det är alltid nåt <3 tror det är viktigt att göra lite sånt så det inte känns alltför mörkt.