Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Uppdatering från mig. Jag fick ju återigen besked om specialistvård, trots att vi inte behöver det. Och detta gör mig så himla frustrerad och ledsen. Min läkare erbjöd sig att ringa dom på reproduktionsmedicin igår, och kolla vad som händer egentligen. Blev väldigt glad att hon kunde göra ett försök, för jag har inte ork kvar knappt. Hon ringde tillbaka till mig och sa att dom på reproduktionsmedicin hade sagt att vi står i kö för vanlig ivf (jag antar hos dom). Jag blir så förvirrad. Först får jag ett röstmeddelande att dom bedömt att vi ska få specialistvård, sen står vi i kö för vanlig ivf hos dom!? Vad är det som gäller egentligen!? Och vi vill ju kunna välja klinik! Vi vill inte ha vår ivf i Huddinge, då det är så meckigt att behöva ta sig dit. Dom utsätter en för sådan enorm stress!
Jag ställde mig i telefonkö igår, och har fått en telefontid hos dom imorn på förmiddagen, så får se då vad dom säger om detta. Man börjar nästan undra om det är man själv som är knäpp i huvet som inte fattar nåt!? eller om det faktiskt är såhär rörigt!?
Jag vet inte hur många trådar jag läst om att inte bli gravid och få missfall här på familjeliv men jag har aldrig skrivit själv. Dock har många av dessa trådar, och särskilt denna gett en känsla av att man inte är totalt ensam vilket det annars kan kännas som många gånger. Jag är 33 år och jag och min sambo har försökt få barn i ett år. En regelbunden cykel och ägglossning varje månad, blivit gravid tre gånger men alla har slutat i tidiga missfall. Det tredje missfallet fick jag bekräftat igår och jag kände att allt bara rasade. Har försökt hålla uppe hoppet och tron på att det ska lösa sig även om jag inser nu att jag nog gått in i en depression senaste halvåret då det inte tagit sig. Blev först gravid ganska snabbt två gånger när vi började försöka men sen dröjde det 7 månader tills denna gång och detta missfall. Allt känns bara nattsvart just nu och jag vet inte hur jag någonsin ska våga hoppas igen. Tycker jag gjort precis allt jag kan, stressar mindre, slutat träna så hårt (tar bara promenader nu) äter varierat och mer protein, minskat gluten, slutat dricka alkohol och kaffe, tar alla vitaminer man kan tänka sig. Gjorde en privat utredning i våras där allt ?såg bra ut?. Känner att jag griper efter halmstrån för att hitta något som kan vara fel så att jag kan ändra något och ha någon form av kontroll på situationen men vet inte vart jag ska leta längre :(
Tänker så på alla oss som går igenom det här och känner en sån enorm känsla av orättvisa just nu.
Jag vet inte hur många trådar jag läst om att inte bli gravid och få missfall här på familjeliv men jag har aldrig skrivit själv. Dock har många av dessa trådar, och särskilt denna gett en känsla av att man inte är totalt ensam vilket det annars kan kännas som många gånger. Jag är 33 år och jag och min sambo har försökt få barn i ett år. En regelbunden cykel och ägglossning varje månad, blivit gravid tre gånger men alla har slutat i tidiga missfall. Det tredje missfallet fick jag bekräftat igår och jag kände att allt bara rasade. Har försökt hålla uppe hoppet och tron på att det ska lösa sig även om jag inser nu att jag nog gått in i en depression senaste halvåret då det inte tagit sig. Blev först gravid ganska snabbt två gånger när vi började försöka men sen dröjde det 7 månader tills denna gång och detta missfall. Allt känns bara nattsvart just nu och jag vet inte hur jag någonsin ska våga hoppas igen. Tycker jag gjort precis allt jag kan, stressar mindre, slutat träna så hårt (tar bara promenader nu) äter varierat och mer protein, minskat gluten, slutat dricka alkohol och kaffe, tar alla vitaminer man kan tänka sig. Gjorde en privat utredning i våras där allt ?såg bra ut?. Känner att jag griper efter halmstrån för att hitta något som kan vara fel så att jag kan ändra något och ha någon form av kontroll på situationen men vet inte vart jag ska leta längre :(
Tänker så på alla oss som går igenom det här och känner en sån enorm känsla av orättvisa just nu.
Känner verkligen med dig :( Har fyra missfall under 2 års tid och inga barn, fyller snart 35. Jag har inga bra råd att ge utöver att göra en utredning vilket man har rätt till efter 3 missfall. Boka direkt då det kan vara lite väntetid. Jag har dock gjort utredning utan att några förklaringar hittades och detta är tyvärr ganska vanligt. Har fått trombyl och progesteron utskrivet till nästa graviditet vilket jag tänker testa - men egentligen borde det ju inte hjälpa med tanke på att alla prover såg bra ut. Känner mig dock desperat efter att bara göra någonting annorlunda nästa gång. Det är verkligen hemskt hur det tär på ens psykiska mående. Det som har hjälpt mig och även min kille är att vi nu efter mitt fjärde missfall har valt att vara mer öppna med det. Så familj, nära vänner och även flera på jobbet vet om situationen. För mig kändes det som en av alla stora stenar man bär runt på försvann iom det. Dock mår man ju såklart skit av det iaf. Jag hoppas och tror att det ska gå bra för er, ge inte upp <3 Och du är långt ifrån ensam!
Har läst mycket om trombyl men det tror jag inte de testade för då. Jag fick lite känslan av att de tyckte vi var lite löjliga som sökte hjälp efter bara två missfall som de kallade det. Men det var som att jag hade en känsla av att något var fel redan då. Och då sökte vi ändå privat. Men jag förstår precis känslan av att vilja göra något annorlunda, känns som att då kan man hoppas på något sätt att det kanske var just det som orsakade det. Men först ska man ju ens ha turen att bli gravid igen. Vill helst få tips/råd av en läkare men känns som att man knappt har något att hämta där. De gånger jag velat titta så att allt bara ser okej ut efter missfallen har jag känt mig som en idiot för att jag ens ringt. Mitt TSH-värde låg på 3,9 vilket är normalt men ändå över vad jag läst mig till ska vara optimalt när man vill bli gravid. Till slut fick jag en läkare via nätet att skriva ut det men på fertilitetskliniken kommenterade de inte ens det. Vet att jag greppar efter minsta lilla men har någon testat akupunktur?
Har läst mycket om trombyl men det tror jag inte de testade för då. Jag fick lite känslan av att de tyckte vi var lite löjliga som sökte hjälp efter bara två missfall som de kallade det. Men det var som att jag hade en känsla av att något var fel redan då. Och då sökte vi ändå privat. Men jag förstår precis känslan av att vilja göra något annorlunda, känns som att då kan man hoppas på något sätt att det kanske var just det som orsakade det. Men först ska man ju ens ha turen att bli gravid igen. Vill helst få tips/råd av en läkare men känns som att man knappt har något att hämta där. De gånger jag velat titta så att allt bara ser okej ut efter missfallen har jag känt mig som en idiot för att jag ens ringt. Mitt TSH-värde låg på 3,9 vilket är normalt men ändå över vad jag läst mig till ska vara optimalt när man vill bli gravid. Till slut fick jag en läkare via nätet att skriva ut det men på fertilitetskliniken kommenterade de inte ens det. Vet att jag greppar efter minsta lilla men har någon testat akupunktur?
Uppdatering från mig. Jag fick ju återigen besked om specialistvård, trots att vi inte behöver det. Och detta gör mig så himla frustrerad och ledsen. Min läkare erbjöd sig att ringa dom på reproduktionsmedicin igår, och kolla vad som händer egentligen. Blev väldigt glad att hon kunde göra ett försök, för jag har inte ork kvar knappt. Hon ringde tillbaka till mig och sa att dom på reproduktionsmedicin hade sagt att vi står i kö för vanlig ivf (jag antar hos dom). Jag blir så förvirrad. Först får jag ett röstmeddelande att dom bedömt att vi ska få specialistvård, sen står vi i kö för vanlig ivf hos dom!? Vad är det som gäller egentligen!? Och vi vill ju kunna välja klinik! Vi vill inte ha vår ivf i Huddinge, då det är så meckigt att behöva ta sig dit. Dom utsätter en för sådan enorm stress!
Jag ställde mig i telefonkö igår, och har fått en telefontid hos dom imorn på förmiddagen, så får se då vad dom säger om detta. Man börjar nästan undra om det är man själv som är knäpp i huvet som inte fattar nåt!? eller om det faktiskt är såhär rörigt!?
Hej tjejer! TW på detta meddelande! Vill absolut inte trigga någon och vi alla går igenom olika resor med olika svårigheter! I mitt fall så är ju problemet att få behålla och jag får tidiga missfall gång på gång?
Hur som, min ägglossning blev tidig och har nog bim den 11/9 istället för den 15e. Min tempkurva har ballat ur efter att jag tog vaccin dos 1 vid min senaste mens. I direkt anslutning till äl så höll sig tempen endast strax ovanför medellinjen så jag började fundera på om jag ens haft ägglossning. Började ta ältest vid äl+5 för att se om den kanske kommer sent(i och med vaccinet). Men ältest var starkt positiva varje gång så jag tog ett gravtest redan på äl+7 och plusset dök upp. Tempen höjdes sedan vid äl+8. Problemet är att det som vanligt inte ökar särskilt mycket även om alla test jag tagit varit positiva och såklart är jag då orolig för ännu ett tidigt missfall. Går runt med en ständig ångest och vet inte vad jag ska ta mig till. Orkar verkligen inte med ännu ett missfall. Så samtidigt som jag försöker hålla hoppet uppe så känner jag mig helt krossad. Hur kan man hantera denna ovisshet och ångest? Har någon nåt bra tips på hur man kan fördriva tiden och tänka på annat?
Ni är bäst!
Uppdatering från mig. Jag fick ju återigen besked om specialistvård, trots att vi inte behöver det. Och detta gör mig så himla frustrerad och ledsen. Min läkare erbjöd sig att ringa dom på reproduktionsmedicin igår, och kolla vad som händer egentligen. Blev väldigt glad att hon kunde göra ett försök, för jag har inte ork kvar knappt. Hon ringde tillbaka till mig och sa att dom på reproduktionsmedicin hade sagt att vi står i kö för vanlig ivf (jag antar hos dom). Jag blir så förvirrad. Först får jag ett röstmeddelande att dom bedömt att vi ska få specialistvård, sen står vi i kö för vanlig ivf hos dom!? Vad är det som gäller egentligen!? Och vi vill ju kunna välja klinik! Vi vill inte ha vår ivf i Huddinge, då det är så meckigt att behöva ta sig dit. Dom utsätter en för sådan enorm stress!
Jag ställde mig i telefonkö igår, och har fått en telefontid hos dom imorn på förmiddagen, så får se då vad dom säger om detta. Man börjar nästan undra om det är man själv som är knäpp i huvet som inte fattar nåt!? eller om det faktiskt är såhär rörigt!?
Har läst mycket om trombyl men det tror jag inte de testade för då. Jag fick lite känslan av att de tyckte vi var lite löjliga som sökte hjälp efter bara två missfall som de kallade det. Men det var som att jag hade en känsla av att något var fel redan då. Och då sökte vi ändå privat. Men jag förstår precis känslan av att vilja göra något annorlunda, känns som att då kan man hoppas på något sätt att det kanske var just det som orsakade det. Men först ska man ju ens ha turen att bli gravid igen. Vill helst få tips/råd av en läkare men känns som att man knappt har något att hämta där. De gånger jag velat titta så att allt bara ser okej ut efter missfallen har jag känt mig som en idiot för att jag ens ringt. Mitt TSH-värde låg på 3,9 vilket är normalt men ändå över vad jag läst mig till ska vara optimalt när man vill bli gravid. Till slut fick jag en läkare via nätet att skriva ut det men på fertilitetskliniken kommenterade de inte ens det. Vet att jag greppar efter minsta lilla men har någon testat akupunktur?
Jag vet inte hur många trådar jag läst om att inte bli gravid och få missfall här på familjeliv men jag har aldrig skrivit själv. Dock har många av dessa trådar, och särskilt denna gett en känsla av att man inte är totalt ensam vilket det annars kan kännas som många gånger. Jag är 33 år och jag och min sambo har försökt få barn i ett år. En regelbunden cykel och ägglossning varje månad, blivit gravid tre gånger men alla har slutat i tidiga missfall. Det tredje missfallet fick jag bekräftat igår och jag kände att allt bara rasade. Har försökt hålla uppe hoppet och tron på att det ska lösa sig även om jag inser nu att jag nog gått in i en depression senaste halvåret då det inte tagit sig. Blev först gravid ganska snabbt två gånger när vi började försöka men sen dröjde det 7 månader tills denna gång och detta missfall. Allt känns bara nattsvart just nu och jag vet inte hur jag någonsin ska våga hoppas igen. Tycker jag gjort precis allt jag kan, stressar mindre, slutat träna så hårt (tar bara promenader nu) äter varierat och mer protein, minskat gluten, slutat dricka alkohol och kaffe, tar alla vitaminer man kan tänka sig. Gjorde en privat utredning i våras där allt ?såg bra ut?. Känner att jag griper efter halmstrån för att hitta något som kan vara fel så att jag kan ändra något och ha någon form av kontroll på situationen men vet inte vart jag ska leta längre :(
Tänker så på alla oss som går igenom det här och känner en sån enorm känsla av orättvisa just nu.
Har läst mycket om trombyl men det tror jag inte de testade för då. Jag fick lite känslan av att de tyckte vi var lite löjliga som sökte hjälp efter bara två missfall som de kallade det. Men det var som att jag hade en känsla av att något var fel redan då. Och då sökte vi ändå privat. Men jag förstår precis känslan av att vilja göra något annorlunda, känns som att då kan man hoppas på något sätt att det kanske var just det som orsakade det. Men först ska man ju ens ha turen att bli gravid igen. Vill helst få tips/råd av en läkare men känns som att man knappt har något att hämta där. De gånger jag velat titta så att allt bara ser okej ut efter missfallen har jag känt mig som en idiot för att jag ens ringt. Mitt TSH-värde låg på 3,9 vilket är normalt men ändå över vad jag läst mig till ska vara optimalt när man vill bli gravid. Till slut fick jag en läkare via nätet att skriva ut det men på fertilitetskliniken kommenterade de inte ens det. Vet att jag greppar efter minsta lilla men har någon testat akupunktur?
Fy att du ska behöva gå igenom detta :( är hemskt också att vilja ha hjälp och bli bemött med kyla när man är i en så pass utsatt situation. Jag hoppas verkligen att ni kan få hjälp snart att få en förklaring till missfallen. Jag tror det finns en förklaring till det mesta, det är bara det att en utredning känns så bristfällig på vissa plan.. Många gånger får man ju vara sin egen detektiv.. läkare etc... känns det som..
Jag skulle t.ex vilja testa progesteronkräm för jag tror att det skulle hjälpa mig av olika skäl, men det är ju ingen som kan skriva ut det till mig. Då får jag isåfall betala över 4000:- hos en privat, som sen förmodligen kommer ta än mer betalt på vägen.. och eftersom jag nu är så nära ivf valde jag att lägga ner kämpandet att få testa sån kräm. Krafterna tar ju slut också.
Det är ju så himla kämpigt detta. Och inte konstigt att du känner som du gör! <3 :(
Jag har testat akupunktur under en period (10 tillfällen ca 1gång/veckan) men det gav mig tyvärr inte mycket. Jag har också testat zonterapi 5 tillfällen, vilket hittils inte heller gett några resultat. Sen var det ju ändå inte bortkastat på så sätt att jag tyckte om behandlingarna, blev avslappnad etc. Men gravid är jag inte.
Just nu känner jag att jag är trött på att slänga mina pengar på alla möjliga grejer, behandlingar, kosttillskott etc. för hittils har inget av det hjälpt.
Kram till dig <3