Borderline

Skönt att du har fått dig en diagnos så du kan utgå ifrån någon punkt nu och finna dig själv lite bättre! Är själv kritisk till diagnoser då det är lätt att det kan bedömas fel. Men allt som hjälper är bra ! 

Önskar dig all lycka till! 

Jag är snart 40 och håller på med en utredning nu. Förstår mer och mer varför mitt liv varit så kaosartat...

Alltså? en sådan diagnos är inte som att ta ett blodprov som visar att man har en infektion. Det är en subjektiv bedömning, och diagnosen i sig är ju bara en sammanfattande, generaliserande beskrivning av hur du redan visste att du fungerade. Att du fungerar så att du kan få den diagnosen har ju sedan en ORSAK. Det är den du ska jobba med. Vilken anknytning har du haft till dina föräldrar, vad är dina erfarenheter av trygghet, kärlek eller trauman? 

Jag har en ambivalent anknytning där jag suktade efter kärlek ifrån mina narcissistiska föräldrar. Jag har aldrig känt mig älskad även om jag fick allt det materiella och de visade kärlek på sitt sätt. Men aldrig genom kramar eller säga att de älskade mig. De tyckte heller aldrig  att jag var bra nog utan jämförde ständigt med andra som alltid var bättre än mig.

Jag önskar där fanns något som kunde hjälpa. har gått i terapi i omgångar i flera år men ingenting hjälper.Jag har mest problem när det kommer till relationer med mina män och det är då jag tar kontakt med psykologer eftersom jag vill få råd om hur jag ska göra för att klara mig igenom relationen. Jag blir ganska krävande och kontrollerande, vill alltid vara nummer ett likt ett barn. om mannen tex har barn så klarar jag inte av att komma i andra hand, utan blir som ett barn som ska ha allt före dem, annars känner jag mig inte älskad.

Jag har haft en längre relation med en kvinna som har Borderline. Du har kommit långt redan när du har insikten att du har Borderline - så kämpa på och ta all hjälp du kan få.

Kan du berätta hur det var att leva med henne och hur och varför det tog slut?

Jag tror att du med fördel arbetar med din grundproblematik och att läka och tillgodose dina behov, utan att ha en relation. Det är svårt att jobba med sitt inre samtidigt som man lever med omständigheter som bromsar ens utveckling och plockar fram det sämsta i en, och samtidigt utsätter den andra parten. Har du en relation just nu? 

Jag hade borderline när jag var yngre. Jag tror att det så ofta handlar om att man inte kan läsa av vad hjärta och sinne egentligen vill hos en själv, och man handlar på ett sätt som man inte alls menade. Sedan mår man dåligt som resultat of course. Man har lärt in fel livsmönster. Det finns mycket att lära om i livet om man har borderline.

Man kan börja med det som är basics i livet. Har du ett arbete och är självständig individ, eller går du i skola/komvux och lägger ner massa tid på utbildningen, så du har något att göra och ser till så du inte halkar efter? Om du inte är en självständig individ så kanske därför du klänger på män (undermedvetet) för du är rädd för att inte klara dig själv i livet men du vill inte erkänna det för dig själv? Jag var sån definitivt när jag var tonåring och ung vuxen, jag blev försörjd och allt. Men man måste vara självständig för att må bra. Det är det som man innerst inne vill! Fast med borderline väljer man alternativa vägar i livet...

De kvinnor som har borderline de är inte alls dumma, här finns egentligen en dold potential till hög intelligens. Ofta blir dessa kvinnor understimulerade, så prova att spela schack genom mobil-app så fort du har tråkigt, kör gärna 15 partier per dag om du vill (varför inte?), så får du se vad jag menar!!! Annars blir du så uttråkad så du inom kort börjar jaga nya karlar, så var det i mitt fall när jag var yngre. Idag har jag lärt in andra livsmönster och jag blev en haj på schack också till slut efter lång tid. Jag kräver mycket stimulans och jag tror att så är fallet för dig med.

De som har borderline försöker framförallt att PRESSA fram kärlek. Det här är ett så sorgligt kapitel, och för att klara av livet så måste man tåla livets kalla vindar. Man måste kunna leva gott själv, vara självständig, tåla att umgås med bara sig själv väldigt mycket, och när man äntligen kan det så är man redo för att finna kärleken. Man får absolut inte vara desperat, man får verkligen inte ha bråttom med att ha sex, utan man ska ha pondus och värdighet för att kunna må som bäst i sig själv.

Tro mig, du vill inte känna dig billig. Du måste liksom hitta någon som du är vän med utan förväntningar på sex, han ska vara hjälpsam utan att vilja ha något tillbaka. Vänskapen ska vara på t.ex. arbetsplatsen eller där ni utövar gemensamt hobby, och ni bör vara vänner under lååång tid, innan man börjar tänka på sex (annars är det inte kärlek utan då är det bara sex. Det finns inga genvägar till kärleken och denna går inte att pressa fram)

" Hur fungerar Tinder? (familjeliv.se)"

 

 

Ja jag har en relation med en man som jag varit sambo med, men där jag flyttat ut och vi är särbos nu. Vi har träffats i 5,5 år och det är han som fått mig att inse att någonting är fel med mig. Efter så många misslyckade förhållanden och nu även detta så började jag ifrågasätta mig själv. Jag är väldigt egoistisk som ett barn som vill komma först, bli hörd och sedd alltid.

Jag är osäker om jag har riktig borderline, utan mer en blandning av egoism, borderline, narcissism. Min partner kallar mig för barnet, då han tycker att jag har ett barn-tänk. Han ser det som att jag innerst inne i hjärtat är en god människa men att jag har ett Pantzar program där jag skyddar mig själv genom att vara ego och ett barn. Jag har ingen aning längre, eftersom psykologer inte ser detta hos mig. Det märks ju bara i nära relationer.

Jag tänker att väldigt få av oss som någon gång behövt hjälp för något som skapar vissa beteenden i nära relationer, mkt sällan visar eller har behov av att uppvisa dessa beteenden för psykologen som vi har en helt annan relation till. Den sortens dynamik eller reaktioner uppstår inte i den relationen. Dessa beteenden är ju mycket oftare något vi bara berättar om, inte agerar ut i samtalsrummet. Menar du att psykologer tycker att dessa beteenden skulle synas i era samtal för att "finnas"? 

.. ska det förstås vara  

Det var inte lätt att leva med henne , men hon var mitt livs körlek, så jag kämpade med henne i två år. Det svåraste i relationen var hennes svartsjuka - hon var misstänksam mot allt och alla - och helt utan anledning, för jag hade bara ögon för henne. Det gjorde att hon skulle kontrollera mig hela tiden och det blev för mig alldeles för påfrestande. Hennes humörsvängningar var snabba , vilket gjorde att jag var på helspänn hela tiden - jag visste aldrig vad som väntade om det var hon den underbara kvinnan eller den arga. Jag älskade hennes spontanitet - det hände alltid något när man var med henne - aldrig en tråkig stund. Det finns naturligtvis massor mer att berätta, skulle kunna skriva en bok om våra två år tillsammans.

Du kunde ha skrivit om mig här. Man har aldrig tråkigt, det händer saker, man har roligt och skrattar och jag är världens mest underbara när jag är den normala jag. Men sedan ändras mitt humör på en sekund om en negativ tanke kommer upp. Jag pendlar snabbt i humör, är oberäknelig, kontrollerande och misstänksam på allt. Min partner och alla män jag haft har oftast aldrig känt så starkt för någon, men heller aldrig mått så dåligt med någon.

Sa hon att hon hade borderline eller är det något du själv kommit fram till i efterhand? Hur bröt ni ? var det du som bröt med henne? Kan du kanske skriva tilll
 mig privat?

Du får gärna skriva privat om du vill - min profil är öppen.
Hon sa inte att hon hade Borderline - och jag vet inte om hon hade diagnos, det hade hon aldrig erkänt. Jag läste mig till att det var Borderline - hon uppfyllde precis ALLA kriterier - så det var ingen tvekan vad det var. Vi gjorde slut och började om säkert tio gånger - till slut var det jag som gjorde slut för sista gången - egentligen bara för ett litet drama, men det var sista droppen som fick bägaren att rinna över. Saknar fortfarande de positiva sidorna fast det har gått snart fem år sedan vi bröt upp.
Det var samtidigt min bästa och sämsta tid i livet hur märkligt det nu kan låta.

Det här klippet är rätt intressant, de pratar en hel del om skillnaderna mellan BPD, Narcissism, och psykopati (det sistnämnda är ju inte relevant i ditt fall, men det är ändå intressant att "knyta ihop säcken"). De jämför mycket hur folk med de olika diagnoserna ser människor/saker/händelser som "interna" vs "externa" objekt, och vad det innebär. Lite nördvarning kanske men intressant. De där två är väldigt kunniga (om än lite knäppa på sina vis), speciellt inom Narcissism och Borderline.