Tänker jag helt fel här?

Så vad råder ni mig att göra? Bara acceptera och vänta på eventuell förändring kanske den dagen hon flyttar eller blir mer självständig. Eller borde jag bara visa att jag reser utan honom om det ska vara så svårt för honom?

Jag hade rest själv.

Är det ingen mer än jag som reagerar på "mammans vecka" och "pappans vecka" PÅ EN 20 ÅRING???!!! Men lägg av nu. När jag var 20 år så levde jag i eget hem med min sambo och vår 1 åriga son. En 20 åring som fortfarande bor varannan vecka hos mamma och pappa är ju sjukt.

Jag kan inte annat än att hålla med! Men vad gör man? Nu är det som det är att hon fortfarande vill ha varannan vecka hos sin mamma och pappa och hon trivs med det. Jag tycker också att det vore dags att kanske vilja börja planera för eventuell flytt och frigörelse, men så är det alltså inte. Det hjälper ju inte heller att hon har ut över 20 tusen i månaden och slipper betala något hemma, utan tvärtom så betalar pappan för bilen, maten och alla utgifter. Varför skulle hon då flytta? Öppnar jag munnen vad gäller henne så exploderar pappan. Han vill ha henne kvar hemma så länge som möjligt och hon tar såklart tillfället i akt och njuter av uppmärksamheten och allt.

Jag vet bara inte vad JAG ska göra? Allt annat är ju bra och vi fungerar tillsammans på alla andra plan. Men inte vad gäller hans syn på hans dotter. Den är ganska så onormal.

Hela grejen är löjlig. För det första kan det inte vara så viktigt med mamma- och pappavecka när man är 20 år för guds skul! Sedan är ni ju bara borta en vecka. Det kan väl inte spela någon roll när ni är  borta. 

Jag tycker din sambo är fånig eller så vill han bara inte resa den här gången. 

Ha ha, det är ju helt galet! 

Jag förstår dig TS för hur du än gör kommer din sambo  se det som att du försöker tvinga honom att välja mellan dig och dottern trots att din reaktion är helt rationell och inte handlar om det. 

Föräldrar som curlar sina barn på det viset gör det som en egotripp. Det handlar inte om dotterns behov, hon behöver inte pappan öht i den situationen, utan att han vill visa för sig själv och andra vilken fantastisk förälder han är. 

Jag skulle boka en egen resa om jag vore du så kan han få vinka av dottern och hennes pojkvän (!). Undrar hur länge pojkvännen står ut med att pappan dyker upp i tid och otid. 

Skulle det inte vara härligt med lite egentid utan mr hönspappa?

Varje gång vi eventuellt ska resa, vilket sker max 1-2 gånger per år, så är det samma sak. Antingen så sker resan en dag för tidigt in på mammans eller pappans vecka, eller så är det en massa tjat om att han inte tänker resa om inte dottern får följa med. Det är aldrig enkelt. Ena året föreslår jag att vi drar iväg på nyår, men då vill han inte åka för att det är dotterns nyår (trots att hon alltid ändå firar med vänner och inte med honom). Nästa gång, som i år när jag är van vid att han aldrig vill åka på nyår, då vill han plötsligt åka på nyår för att förmodligen dottern ändå sagt att hon ska iväg på något. Alla andra år har han sagt att jan/feb är de månader då han bara måste åka. Men nej då passar det inte pga dottern igen. Hon bryr sig säkert inte alls om när och hur han åker, men han tror nog det. Det är så sjukt att år efter år alltid behöva be och böna om att vi ska få till en jäkla resa nån gång. Jag vet inte hur länge man orkar. Resa ska ju vara någonting kul, men han verkar inte tycka att något är kul utan dottern som är 20 år!!! Han säger att hon är hans barn och ansvar fortfarande.

Fortsättningsvis tycker jag du ska överlåta planerandet av resor till honom. Han verkar inte uppskatta det du gör och uppenbarligen är ingen dag du hittar bra nog att resa på, så låt honom fixa det själv. 

I övrigt håller jag med de andra i tråden som tycker hon är vuxen nog att klara sig själv. Antagligen är han en sån pappa som fortfarande har dåligt samvete över separationen från mamman gentemot dottern. Gissar att de varit några jobbiga år för er med andra liknande grejer då dottern var yngre. 

Självklart är ens barn alltid ens barn, men nån gång måste han sluta sätta dig åt sidan.

Den delade vårdnaden torde upphört när hon är vuxen.

Vad händer den dagen dottern flyttar hemifrån?  Skulle inte förvåna mig speciellt mycket om han då ränner där stup i kvarten ändå. 

Jag hade iaf rest själv och jag hade heller inte orkat med honom och hade nog sagt bye bye. 

Ens barn är alltid ens barn men det finns en gräns.