Anonym (Intressant) skrev 2023-03-15 11:08:29 följande:
Hej TS!
Du kanske kan berätta lite hur ditt liv ser ut?
Hur bor du? Hur ser ditt sociala liv ut?
Utbildning? Försörjning?
Fysik/hälsa?
Vad har du för fritidsintressen?
Jag tror jag förstår vad du pratar om.
Min erfarenhet från närstående och i viss mån mitt eget liv är att det är svårt att ligga högt i intelligens, i alla fall när det sker på bekostnad av andra förmågor.
Du säger att du inte fick någon diagnos, samtidigt finns en tydlig korrelation mellan hög intelligens och autism i någon mån. Även om utredningen inte ledde till en diagnos i ditt fall kan du ha en del drag som leder till problem för dig. I alla fall i dina egna ögon.
Det kan vara rimligt och finnas olika orsaker till att man känner sig misslyckad utifrån dessa omständigheter.
Först och främst grundläggs det redan när man är liten, jämnåriga begriper inte allt som man pratar om då man ser saker på ett annat sätt. Det påverkar det sociala tidigt, vänner blir kortvariga och man kan bli (och känna sig) ganska ensam. Man känner sig annorlunda men förstår inte riktigt varför.
I skolan kan man lätt bli uttråkad och ha svårt att motivera sig för det extremt lätta skolarbetet. Tyvärr saknas ofta kompetens om särbegåvning i skolan och lärare kan tolka problemen som inlärningssvårigheter, något som förvärrar.
Så går tiden och man funkar inte i skolan, mår dåligt, får ångest. utreds, kanske får medicinera och i slutändan misslyckas man med skolan trots att det borde vara enkelt. Alla andra får sina betyg och går vidare till gymnasiet men jag står kvar utan fullständiga betyg...
Kanske hittar jag in till nån utbildning men livet är redan begränsat. Jag kanske har sociala svårigheter eftersom jag inte riktigt kan tolka sociala koder. Människor tråkar ut mig och jag blir allt mer ensam.
Kämpar på, lyckas kanske hitta nån slags försörjning men långt under det jag vet att jag egentligen skulle ha förmåga till.
Självkänslan är i botten, jag har varken partner, kanske har jag aldrig haft någon och är oskuld trots att åren går, ett ointressant jobb som bryter ner mig.
Har svårt att se hur min framtid ska kunna bli särskilt vettig.
Visst finns de som har det värre men JAG borde kunna gjort något bättre av mitt liv eftersom jag vet att jag bevisligen är intelligent.
Obs! Detta är inte jag, fullt ut, utan beskriver en slags "livskarriär" som den skulle kunna se ut för någon som är särbegåvad/högintelligent men med bristande sociala förmågor och bristande stöd/förståelse från omgivningen i unga år.
Det finns en väg ur detta om man ödmjukt börjar försöka förstå sig själv, ta hjälp av vård/habiliteringen och sänker sina egna krav på framgång.
Något åt det hållet, TS?
Jag kan försöka.
Mitt liv är väldigt tomt. Jag gör inte direkt något om dagarna. Även om jag inte har någon psykiatrisk diagnos så har jag en fysisk som jag är sjukskriven för på 50%, men jag orkar inte jobba de andra 50% heller. Jag har inte pratat med en människa irl sen jag minns inte när, förutom vården.
Äh, äta och skriva samtidigt funkar inte. Jag kommer tillbaka.