Vänskap och borderline/EIPS

Jag svarar er båda samtidigt. Ja, jag söker en lösning på något som blir problem, och då jag ibland får höra att det är jag som är problemet, och på så vis har det kanske blivit så att jag ser mina naturliga egenskaper som problematiska? Samtidigt uppstår inte samma problem med alla. Då är det en fråga om vilka jag väljer att släppa in nära inpå mig, och att det ibland, ofta till och med, varit personer som inte får mig att må så bra som jag haft för nära mig. 

StudierKemi, du frågar om människor är ett intresse. Det är det faktiskt, jag är mycket intresserad av andra människor, kanske till en grad där jag inte frågar mig om de är bra för mig eller inte. Det leder till att jag inleder relationer som jag senare måste avbryta. Men nu var det längesedan det hände. De djupare relationer jag hade innan jag kom till Familjeliv är alla mångåriga, och sedan finns bekanta. 

Jag skulle vilja ha det som LittleSunshine84, tänk att ha fem nära vänner och många bekanta. Vilken dröm. Men samtidigt kanske jag har fem nära vänner om jag ser på vänskap ur med samma glasögon som jag LittleSunshine84 använder?

Jag har bättre relationer än tidigare men har ändå sår och skador som jag inte vill råka ut för igen. 

Jag har också svårt med "funktionella gränser". Men jag ser inte det som en svaghet så som du gör. När jag applicerar mina ofunktionella gränser på kemi så blir jag mer kreativ som person. De som är mer försiktiga av sig bland människor, de blir även olyckligtvis försiktiga inom forskning också, och det blir inte samma spännande dynamik och det uppstår inte fantastiska idéer att utforska. Alltså gäller det att applicera olika egenskaper på rätt plats här i livet. Det du har kan vara en stor styrka. 

Jag minns när jag dejtade en man som jag var fruktansvärt mycket förtjust i. Han var vacker. Jag bjöd honom på bio 2 gånger utan att han bjöd mig tillbaka. Jag ville jättegärna att det skulle bli han och jag i slutänden, men det blev inte så. Det blir sällan som man vill ha det här i livet... Man ska inte bli deprimerad p.g.a. det, de flesta går runt med ett brustet hjärta, hoppas att de inte lägger allt fokus på detta, då alla känner samma. Man vill väl inte stagnera i den personliga utveckligen bara p.g.a. misslyckad kärlek eller vänskap. Detta är inget speciellt, ingenting nytt.

Alltså ser man att jag var kanske lite väl "på" i jämförelse med honom! Och jag har ett sånt inbyggt tempo i mig, så mycket liv jämfört med andra. Om personen inte kan "hinna med" så kommer denna inte intressera mig tror jag. Jag var bra i sängen också, livlig... Jag föredrar att inte ha en manlig partner alls än om jag ska dämpa min livslust och mitt höga tempo. Jag kommer inte tycka att det känns roligt då. Varför ska jag anpassa mig till andra egentligen, om man tänker efter. Man är ju 2 i en vänskapsrelation eller kärleksrelation. Varför ska jag vara den som måste förändras? Antagligen stämmer inte personkemin bara, och det behöver inte vara fel på någon av parterna.

Fast de med borderline har lite andra svårigheter. De borde inte vara i relationer öht tycker jag. Man måste kunna leva själv under väldigt lång tid, och när man kan hantera ensamheten och ha ett bra liv även utan andra, då är man redo för relationer. Men de med borderline är mycket beroende av andra och tror att de inte överlever utan vissa utvalda o.s.v., massa tragiskt tänkande. Jag skulle nog säga att så fort man kan hantera sin ensamhet på ett sunt lyckat sätt och att man kunnat vara själv i 5+ år, och inte är rädd längre för att bli lämnad av en annan individ, då är man nog redo för förhållande.

Jag återkommer senare!

Jag går kanske lite OT nu, men ibland känner jag mig lite som en hycklare när jag inte är mitt vanliga jag, så att säga. Visst, det ska mycket till innan jag brusar upp, men när jag väl gör det så tar det hus i h*lvete. Är det någon mer som känner igen sig, eller är det bara jag?