0 Följare 0 Följer

Ankaja

Blivande förälder


Vem är jag?
Jag bor i hus i en förort till Stockholm med min sambo, två katter och två råtter. Jag gillar inredning/renovering, pyssla i trädgården, laga mat, läsa böcker, umgås med vänner och resa. Jag är lärare i SO och Ma men undervisar även i andra ämnen.

Vad gör jag här?
Min sambo och jag har försökt få knodd i snart 2 1/2 år utan att lyckas. Efter en utredning som inte visade något "onormalt" ställdes vi i kö för IVF. Nu drygt 1 år senare har det blivit vår tur.

Vårt första möte inför IVF sker på tisdag 18/1. Det är med blandade känslor vi går det till mötes. Vi har så många förhoppningar samtidigt är vi så rädda för att återigen bli besvikna.

....

Första mötet blev lite av en besvikelse. Vi fick reda på att jag har ett AMH-värde på 0,529. Just nu ser det mörkt ut men vi tänker inte ge upp utan fortsätta kämpa. Nästa år ska vi ha en liten knodd att älska och ta hand om.

......

Andra mötet blev om möjligt en ännu större besvikelse. Mitt AMH-värde hade sjunkit till 0,2. Vi fick höra från läkare att det var kört, att vi skulle ge upp tanken på biologiska barn och fundera på äggdonation eller adoption. Det var ett tungt besked. Efter mycket övertalande fick jag påbörja ett försök. Först fick jag spraya med Suprecur och sedan injicera Menopour 450 mg i två veckor. Det var en jobbig behandling med många biverkningar.

VUL visade 6 äggblåsor, vi hade gjort oss beredda på 0 eller kanske 2 om vi hade tur. Så vi var överlyckliga när vi lämnade kliniken på fredagen. På måndagen var det dags för ÄP, vi höll tummarna för att åtminstonde 4 äggblåsor skulle innehålla ägg. Resultatet blev 7 ägg!! Fler ägg än de hade sett äggblåsor, nu var t o m personalen på kliniken imponerade :) Nästa dag fick vi veta att 6 ägg hade blivit befruktade. Dagen efter det var det dags för ET. Vi fick tillbaka ett väldigt fint embryo. 4 stycken skulle odlas lite längre för att eventuellt hamna i frysen.

Nu började den värsta tiden under dessa 2 1/2 år. En tid av otrolig press och oro. Jag visste att detta var vår chans, eventuellt den enda chansen vi kommer att få för att få barn. Efter några dagar av ruvande fick vi veta att inget ägg kom till frysen. Det är nu enbart det lilla embryot i magen vi har kvar. 17 dagar av ren oro, jag/vi vågade inte tro eller hoppas. Försökte koppla bort tankar och känslor men det gick inte. Har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under denna tid.

Jag klarade inte av att vänta till testdag 15/4 utan tjuvtestade 10/4 och fick ett litet svagt streck, väckte älsklingen så han också kunde granska stickan och bekräfta att jag inte såg i syne. Jag har testat två gånger till nu och är fortfarande gravid :)

Just nu är det svårt att fatta lyckan. Vi har lyckats med det omöjliga. Nu ska "bara" det lilla livet (hen kallas ET) hålla sig kvar till den 18/12.

Lycka

------
21/7 Idag har vi varit på RUL och fick veta att allt, hjärta, njurar, navelsträng etc, ser jättebra ut. Vi fick även veta att det var en liten flicka som låg och sov därinne. Hon var så söt, hon sov med benen indragna under sig och med ena armen under huvudet. Hon vaknade till och drack fostervatten för att ett par minuter senare kissa. Vid ett tillfälle vände hon på sig och gjorde tummen upp. Det är bara att erkänna, vi är helt förälskade i vår lilla tös. Längtar så till december när vi får träffas ansikte mot ansikte.

Ålder

43 år

Civilstatus

Förlovad

Personlighet

Glad     Nyfiken     Omtänksam     Snäll     Social     Tänkare    

Intressen

Konst     Litteratur     Matlagning/Bakning     Politik     Resor     Vetenskap     Shopping     Trädgård    

Musik

Hårdrock     Metal     Punk     Rock     Rockabilly    

Husdjur

Katt     Råtta    

Innehåll