Jag är en 15årig tjej som lider utav sjukdomen "depression" och har gjort sen förra sommaren. Lider fruktansvärt av alla symptom, hela tiden, varje dag. finns ingen dag som är bra. och har inte funnits på ett år nu. Kan inte ens förstå att jag lever här och nu men det är just för att jag är en sån stark person, and i will never give up. Jag har lärt mig att leva med min depression heltenkelt, vilket är bästa sättet att göra. För jag är så pass djuptdeprimerad så det är omöjligt och bara inte går att själv försöka ta sig ur den.. går till min psykolog 1 gång i veckan och tar även medicin i hopp om att bli bra och bli komma ur den. De värsta är att jag levt med min depression inom mig utan att ha berättat till någon på ett helt år hur jag känt men jag var nära på att göra självmord förra månaden och istället så bestämde jag mig att nu förfasen får det vara nog.. nu ska jag dela med mig av min ångest och fara inuti mig. Så jag berättade till mamma sedan fick vi tid hos läkare snabbt som blixten och så berättade jag om hur jag kände, då insåg jag att "jösses vad skönt det är att dela med sig av sina tankar och hur man känner sig". Att jag inte vågat gjort det tidigare var något jag ångrar stort eftersom jag mått dåligt och inte kunnat levt ett vanligt liv nu sen innan förra sommaren då jag var frisk och mådde hur bra som helst. Innan dethär var jag en superduktig fotbollsspelare, hon som alltid gjorde mål, som levde för fotbollen och som var som lyckligast på fotbollsplanen och med sina kompisar. Hon som även hade lätt att lära sig i skolan, MVG eleven och hon den ordningsamma och nogranna. Men sedan förra året då förändrades jag steg för steg. Jag fortsatte att spela fotboll men i våras beslutade jag mig för att sluta och sa till mina föräldrar att jag tröttnat eftersom dom då inte visste hur jag mådde. Dom fick en stor chock och det fick min tränare och alla i laget också men det var bara att acceptera det. Jag började känna mig hängig och visste inte riktigt ens vart jag var då jag spelade fotboll. Frågade mig själv: "vad gör jag här, varför är jag här" helt förvirrad.. Var helt borta och kunde inte få kontroll över mig själv vilket gjorde att jag blev en dålig fotbollsspelare helt plötsligt. Tränarna blev förvånade och märkte att det var fel på mig. Ställe mig frågan flera gånger. Jajaja så de la jag av med. Och mina lärare märkte också att jag förändrats och märkte nåt fel på mig eftersom jag nu då jag mått/mår såhär sjunkit rejält från en suverään skolelev till en IGvarning elev. Och även mina kompisar märkte förändring på mig, från en social till en osocial och ledsam tjej. Alltså jag var alltid social, glad hela tiden, rolig osv förut. Lyssnade alltid och fanns alltid där för mina vänner. Men förändrats från det till en tjej som mest är tyst, som är så inne i sig själv så hon inte vet att hon är med sina vänner, hon som aldrig är glad och ser glad ut oavsett om hon gör det hon engång alltid älskat och tyckt vart skitkul..har inte heller kunnat lyssna och fokuserat mig på mina vänner utan dom har tyckt att jag varit en dålig vän på sistonde också för jag har massa egna problem inuti mig så jag inte kan fokusera och hjälpa dom och stötta dom från sina.....Det har tyckt och tycker jag är sjukt tråkig. Men det är så skönt nu när jag berättat för då vet mina vänner, mina närmaste att jag verkligen förändrats av en andledning, just för att stackars jag blivit deprimerad. Mina hormoner i kroppen hänger heltenkelt inte med....Händer mycket nu, börjar bli vuxen så. Så vissa lider av detta och det är fruktansvärt. Jag hatar allt. Mitt liv. Har ingen aptit heller och är aldrig sugen på mat/godis eller någonting. Har sömnproblem. Känns som om jag är i en bubbla och det är folk runtomkring mig men att jag står still och inte finns där, som en dröm. Är så insatti mig själv bara och helt lost, helt försvunnen själ. Har ångest och tänker på min andning vilket är sjuktjobbigt, jag måste liksom påverka min andnings rytm för att jag tror att jag inte kan andas om jag inte fokuserar, koncentrerar och tänker på den. Har svårt att tänka på annat pga. detta. Är inte intresserad av nåt heller. Inte killar, jag som vart den där tjejen som alltid tänkte på killar förut. Har koncentrationsvårigheter och dåligt minne som aldrig förr. Tänka sig att jag kämpar och sliter genom alla mina symptom varje dag. Lider utav detta. Aldrig vart med om värra i hela mitt liv. Mådde så bra förut. Men jag kämpar och tänker inte ge upp! tänka sig om jag blir bra snart igen och mår bättre. tänka sig om jag dör nu, vad jag kommer missa i livet. Har gått egenom detta i lite mer än 1 år, hela tiden, ingen stund som är bra. Men jag lider hellre nu för ihopp om framtiden. Japp...
Det är fan inte lätt när det är svårt
Det är fan inte lätt när det är svårt
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.