Måndagen den 19 november klockan 14.36 kom lilla Ella till världen till tonerna av Sigur Ros's Agaetis byrjun ("en bra början" på isländska).
Hon var 50 cm lång och vägde 3310 gram.
Kort och gott om mig.
Fyller 32 i år. Har precis flyttat ut på landet och bor numera i ett gammalt mysigt hus tillsammans med pojkvännen sedan 8 år. Har försökt att få barn i lite mer än ett år. Fick ett missfall i oktober och nu råkar jag faktiskt vara gravid!!! Är i v.9 nu, tror jag... Ska skrivas in hos barnmorska den 24 april. Innan det blivit fastställt där kan jag knappt tro att det är sant.
Nu har jag precis gått in i v.12. Besöket hos barnmorska gav inte sådär jättemycket. Hade en liten blödning (brun flytning) dagen innan jag skulle dit och oron satte igång. Jag hade föreställt mig att jag skulle få se fostret men barnmorskan hade inget ultraljud. Så jag gick därifrån ovetandes om allt stod rätt till. Hon frågade mig om jag "kände mig gravid" och hur känner man sig då, bortsett från illamående, trötthet, spända bröst, molande mage, knepigt humör osv osv? Jag känner mig precis som jag gjort hela tiden, så nu är det bara att vänta och se...
Nu går jag in i v.15. För två veckor sen fick jag otroligt ont i magen, framför allt när jag skulle gå på toa. Det kändes som att "något var i vägen" när jag skulle kissa och det gjorde fantastiskt ont. Jag trodde direkt att det var i livmodern och åkte hem från jobbet och lade mig och vilade. På kvällen ringde jag till KK akut för att höra vad det kunde vara. De sa att det kunde vara urinvägsinfektion och att det kan kännas annorlunda när man är gravid. Jag har haft det förut och kände inte alls igen känslan, men när jag kände efter så kunde jag föreställa mig att smärtan kom från blåsan. Dagen efter gick jag till vårdcentralen och lämnade urinprov och det visade sig att jag hade vita blodkroppar i urinen och fick penicillin för det. De sade att det brukar gå över efter två dagar. Det var inte så lyckat, för fyra dagar senare hade jag fortfarande lika ont. Det var inte så att man inte kunde utstå smärtan för i såfall hade jag ju åkt in akut, det var mest en obehaglig smärta. Dagen efter fick jag veta att provsvaren visade på ingen tillväxt vilket innebar att det inte var urinvägsinfektion. Efter att ha ätit penicillin i onödan blev jag sjukt orolig. Jag fick en tid hos en läkare hos min barnmorska och när hon kände på min mage så tyckte hon att det kändes som att jag var längre gången, typ i v. 16. Jag berättade att jag har myom och då föll allt på plats. Myomet växer och livnär sig på hormoner och när det växer får man växtvärk. Magen blir också större pga myomet. Jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken att jag har något annat där inne som också växer, något jag inte kan rå över. Känns obehagligt. Men det var ju skönt att det inte var något värre. Sen att myomet i sin tur kan ställa till det för mig men det är problem jag får tas med när de kommer...
Går nu in i v. 16. Var på ultraljud igår för att få lite större insikt i myomets framfart. Det sitter lågt och trycker mot blåsan och är ca 5x6cm. (i höstas var det 4x4) Men det bästa av allt; det lilla pyret fick jag se. Det sparkade loss där inne och var jättefint. Kunde inte hejda tåren. =)
Är nu i vecka 25. Myomet har vuxit lite men har också flyttat på sig så nu är det dags att ställa in sig på en normal förlossning till skillnad från kejsarsnitt som det har talats om hittills.
Barnvagnsfunderingarna är i full gång! kronan? förmodligen!
Är nu i vecka 29. Var på BM besök idag och gjorde glukosbelastning. Allt var bra. Mitt blodvärde som vid förra besöket visade sig ha sjunkit (från 124 till 112) hade åter stigit (till 121) efter ökad dos av Niferex. Känns så skönt att komma därifrån och veta att saker och ting var ok.
Var på sista ultraljudet idag (1 okt). Är nu i v.33 (32+0) Myomet verkar inte ställa till några problem, så nu blir det inga fler ultraljud. Skönt. Många påpekar att magen min är så liten. Men uppskattad vikt på barnet var lite över genomsnittet, så någon liten bebis är det inte. Den har väl funnit sin plats därinne, trots det begränsade utrymmet.
Nu är jag i v.36+1. Det händer en massa inne i magen. Har börjat få sammandragningar som inte alls känns som jag hade föreställt mig. Delar av magen blir hård som sten, får lite svårt att andas och så dunkar det lite i huvudet. Det är svårt att förklara hur man känner för man har inget bra att jämföra med.
Vår barnmorska är lite speciell. Hon har jobbat som BM i 30 år men verkar sakna viss kompetens. Hon känner inte till "vanliga" krämpor och besvär och kan inte komma med de lugnande beskeden man vill höra när man är orolig. Senaste besöket hos henne slutade med att jag åkte akut till KK och där undrade de vad tusan jag gjorde där. Allt var perfekt, typ. Och när jag förklarade hur jag kände det så var allt normalt, inget var konstigt. Och de kunde inte alls förstå varför vår BM hade skickat oss akut när allt var som det skulle. Så nu vet jag att jag inte ska försöka förklara för min barnmorska om jag har besvär som jag uppfattar som annorlunda, för hon kan inte svara på något och känner inte heller igen det man säger. Jag får helt enkelt ha henne till rutinbesöken; mäta lite, kolla blodtryck och blodvärdet och lite sånt. Om jag har annat jag undrar över så får jag höra av mig till mödravården som vet vad de pratar om.
I vecka 37+2 var jag hos BM. Barnets huvud var fixerat. Jag väger fortfarande strax under 68 och har gjort det de senaste 4 - 6 veckorna. Min mage mäter (runt det det största området) ca 97 cm. Men livmodern ligger på kurvan, så det är väl som det ska.
Hon var 50 cm lång och vägde 3310 gram.
Kort och gott om mig.
Fyller 32 i år. Har precis flyttat ut på landet och bor numera i ett gammalt mysigt hus tillsammans med pojkvännen sedan 8 år. Har försökt att få barn i lite mer än ett år. Fick ett missfall i oktober och nu råkar jag faktiskt vara gravid!!! Är i v.9 nu, tror jag... Ska skrivas in hos barnmorska den 24 april. Innan det blivit fastställt där kan jag knappt tro att det är sant.
Nu har jag precis gått in i v.12. Besöket hos barnmorska gav inte sådär jättemycket. Hade en liten blödning (brun flytning) dagen innan jag skulle dit och oron satte igång. Jag hade föreställt mig att jag skulle få se fostret men barnmorskan hade inget ultraljud. Så jag gick därifrån ovetandes om allt stod rätt till. Hon frågade mig om jag "kände mig gravid" och hur känner man sig då, bortsett från illamående, trötthet, spända bröst, molande mage, knepigt humör osv osv? Jag känner mig precis som jag gjort hela tiden, så nu är det bara att vänta och se...
Nu går jag in i v.15. För två veckor sen fick jag otroligt ont i magen, framför allt när jag skulle gå på toa. Det kändes som att "något var i vägen" när jag skulle kissa och det gjorde fantastiskt ont. Jag trodde direkt att det var i livmodern och åkte hem från jobbet och lade mig och vilade. På kvällen ringde jag till KK akut för att höra vad det kunde vara. De sa att det kunde vara urinvägsinfektion och att det kan kännas annorlunda när man är gravid. Jag har haft det förut och kände inte alls igen känslan, men när jag kände efter så kunde jag föreställa mig att smärtan kom från blåsan. Dagen efter gick jag till vårdcentralen och lämnade urinprov och det visade sig att jag hade vita blodkroppar i urinen och fick penicillin för det. De sade att det brukar gå över efter två dagar. Det var inte så lyckat, för fyra dagar senare hade jag fortfarande lika ont. Det var inte så att man inte kunde utstå smärtan för i såfall hade jag ju åkt in akut, det var mest en obehaglig smärta. Dagen efter fick jag veta att provsvaren visade på ingen tillväxt vilket innebar att det inte var urinvägsinfektion. Efter att ha ätit penicillin i onödan blev jag sjukt orolig. Jag fick en tid hos en läkare hos min barnmorska och när hon kände på min mage så tyckte hon att det kändes som att jag var längre gången, typ i v. 16. Jag berättade att jag har myom och då föll allt på plats. Myomet växer och livnär sig på hormoner och när det växer får man växtvärk. Magen blir också större pga myomet. Jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken att jag har något annat där inne som också växer, något jag inte kan rå över. Känns obehagligt. Men det var ju skönt att det inte var något värre. Sen att myomet i sin tur kan ställa till det för mig men det är problem jag får tas med när de kommer...
Går nu in i v. 16. Var på ultraljud igår för att få lite större insikt i myomets framfart. Det sitter lågt och trycker mot blåsan och är ca 5x6cm. (i höstas var det 4x4) Men det bästa av allt; det lilla pyret fick jag se. Det sparkade loss där inne och var jättefint. Kunde inte hejda tåren. =)
Är nu i vecka 25. Myomet har vuxit lite men har också flyttat på sig så nu är det dags att ställa in sig på en normal förlossning till skillnad från kejsarsnitt som det har talats om hittills.
Barnvagnsfunderingarna är i full gång! kronan? förmodligen!
Är nu i vecka 29. Var på BM besök idag och gjorde glukosbelastning. Allt var bra. Mitt blodvärde som vid förra besöket visade sig ha sjunkit (från 124 till 112) hade åter stigit (till 121) efter ökad dos av Niferex. Känns så skönt att komma därifrån och veta att saker och ting var ok.
Var på sista ultraljudet idag (1 okt). Är nu i v.33 (32+0) Myomet verkar inte ställa till några problem, så nu blir det inga fler ultraljud. Skönt. Många påpekar att magen min är så liten. Men uppskattad vikt på barnet var lite över genomsnittet, så någon liten bebis är det inte. Den har väl funnit sin plats därinne, trots det begränsade utrymmet.
Nu är jag i v.36+1. Det händer en massa inne i magen. Har börjat få sammandragningar som inte alls känns som jag hade föreställt mig. Delar av magen blir hård som sten, får lite svårt att andas och så dunkar det lite i huvudet. Det är svårt att förklara hur man känner för man har inget bra att jämföra med.
Vår barnmorska är lite speciell. Hon har jobbat som BM i 30 år men verkar sakna viss kompetens. Hon känner inte till "vanliga" krämpor och besvär och kan inte komma med de lugnande beskeden man vill höra när man är orolig. Senaste besöket hos henne slutade med att jag åkte akut till KK och där undrade de vad tusan jag gjorde där. Allt var perfekt, typ. Och när jag förklarade hur jag kände det så var allt normalt, inget var konstigt. Och de kunde inte alls förstå varför vår BM hade skickat oss akut när allt var som det skulle. Så nu vet jag att jag inte ska försöka förklara för min barnmorska om jag har besvär som jag uppfattar som annorlunda, för hon kan inte svara på något och känner inte heller igen det man säger. Jag får helt enkelt ha henne till rutinbesöken; mäta lite, kolla blodtryck och blodvärdet och lite sånt. Om jag har annat jag undrar över så får jag höra av mig till mödravården som vet vad de pratar om.
I vecka 37+2 var jag hos BM. Barnets huvud var fixerat. Jag väger fortfarande strax under 68 och har gjort det de senaste 4 - 6 veckorna. Min mage mäter (runt det det största området) ca 97 cm. Men livmodern ligger på kurvan, så det är väl som det ska.
Ålder
49 år
Barn
17 år
Civilstatus
Sambo
Föräldratyp
Cool förälder
Personlighet
Ambivalent
Glad
Kontrollfreak
Nyfiken
Snäll
Social
Stressad
Tänkare
Intressen
Djur
Film/TV
Fotografi
Matlagning/Bakning
Musik
Photoshop
Psykologi
Resor
Musik
Allätare
Grunge
Indie
Industry
Pop
Punk
Rock
Synth
Husdjur
Katt