Jag är en tjej på nyss fyllda 30 år som har två döttrar. Vi bor på en gård tillsammans med vår hårt arbetande "bonne" till sambo/pappa. Nedan följer mina två förlossningsberättelser (varning för mycket text...).
Min andra graviditet avlöpte ungefär som min första. Jag mådde illa till i vecka 20 och hade sedan halsbränna de sista månaderna. Andra gången var magen inte riktigt lika stor, men barnmorskan förklarade detta med att jag vägde 3 kilo mindre än första gången samt att barnet låg med huvud väldigt långt ner. Den här gången var jag beräknad till den 19 mars 2009. Men eftersom jag hade gått över 17 dagar första gången var jag ganska säker på att det inte skulle bli innan bf (beräknat datum för förlossning). Jag brukade skoja och säga att det skulle bli ett litet aprilskämt. Jag hade nämligen räknat ut att jag ”bara” behövde gå över 14 dagar för att det skulle bli den 2 april. Eftersom jag själv fyller år den 22 mars och mitt första barn Clara den 26 mars så ville jag gärna att det skulle bli i april men så skulle det inte bli…
Jag jobbar sista dagen den 18 mars och känner inget särskilt mer än att jag har mer och mer ont i ryggen. Lördagen den 21 mars städar jag huset, går en promenad och förbereder inför mitt 30-års kalas på söndagen. Försökte ändå att ta det ganska så lugnt. Min sambo fick tex torka golvet och skaka mattorna. På natten till söndagen vaknar jag som vanligt av att jag är kissnödig. Att gå upp två gånger per natt var inte ovanligt de sista veckorna så jag tänkte inte mer på det. Men så vaknar jag gång på gång av sammandragningar och att jag är oerhört kissnödig. Konstigt tänker jag, jag var ju precis uppe… Vid två- tretiden på natten vet jag att min dotter vaknar och jag sitter hos henne en stund. Då var jag fortfarande inte medveten om att jag hade värkar. Allt eftersom morgonen närmar sig så får jag allt mer ont i ryggen och klockan fem så har jag insett att det är värkar. Typiskt att det ska bli idag tänkte jag, när jag ska ha kalas och allt. Men det kan ju fortfarande avta. Klockan sex vaknade min sambo och jag förberedde honom på vad som väntade. Han är övertygad om att vi inte kommer att behöva åka någonstans innan i eftermiddag, kanske hinna med kalaset rent av. Vid halv sju åker han och har då ca två timmars arbete hos djuren innan han kan komma in igen. Jag försöker vila en stund till medan Clara leker på sitt rum. Så länge jag ligger ner kommer värkarna en gång varje kvart och sitter mest i ryggen. Jag känner att jag mår illa och när jag bestämmer mig för att gå upp håller jag på att spy. Jag klär på mig och tar med mig min dotter ner för att äta frukost. Klockan är väll ungefär halv åtta nu. Jag lyckas få i mig en tallrik med fil men har för säkerhets skull plockat fram en hink i fall att illamåendet tilltar. Jag försöker hålla god min medan värkarna kommer så att min treåring inte ska bli rädd. Fram tills nu har jag lyckats hålla tyst, men nu går det inte längre. Jag ringer till min mamma och ber henne komma och ta hand om Clara så att hon slipper se sin mamma ha ont. Nu är klockan ca tjugo, kvart i åtta. Några minuter senare ställer jag mig upp för att börja duka av bordet. Då kommer en ny värk och vattnet går. Nej, tänker jag och ringer direkt till min sambo och säger att nu börjar det bli bråttom. Jag torkar upp den lilla pölen av fostervatten på golvet och hasar mig fram till ytterdörren för att låsa upp den. Clara härmar mig och hasar också hon fram till dörren. Jag börjar nu få krystvärkar. Jag ringer till min pappa för att fråga om mamma har åkt. Det har hon och borde snart vara framme.
När jag ser mammas bil komma på vägen så går jag upp för att byta om. Jag kan ju inte åka med blöta byxor tänker jag. När jag har kommit upp för trappan kommer det en ny värk. Jag skriker och det är det som min mamma hör när hon öppnar ytterdörren. Hon kommer direkt upp till mig och jag säger till henne att vi nog inte kommer att hinna åka någonstans. En ny krystvärk kommer och hon undrar om jag vill lägga mig på sängen. Nej inte smutsa ner den tänker jag. Istället hjälper hon mig ner på golvet där jag är strax utanför toaletten. Clara är naturligtvis med och tittar på så vi säger att hon ska gå till sitt rum. Hon blir ledsen och förstår inte vad hon har gjort för fel. Mamma undrar om det finns någon telefon i närheten, vi skickar Clara att hämta den bärbara telefonen. Jag känner att huvudet är i öppningen så mamma hjälper mig av med byxorna. Jag frågar om hon ser huvudet, det gör hon. En krystvärk senare är barnet ute. Den lilla skriker, jag är orolig att navelsträngen sitter runt halsen men mamma lugnar mig och lägger barnet på min mage. Mamma berättar att det är en flicka. I samma veva kommer min sambo in och när han ska tvätta händerna nere hör han barnskrik. Han tänker att det där låter inte som Clara. Han skyndar sig upp och tar hand om Clara. Clara sätter sig i hans knä och lär ha sagt att nu har hon blivit storasyster. Sedan kommer Clara fram till mig och klappar barnet på huvudet. Barnet på min mage rosslar lite och jag blir orolig att hon har svårt att andas. Min sambo får i uppgift att ringa till ambulansen medan Clara får hämta kudde och handdukar till mig och bebisen. Larmcentralen skickar en ambulans och kopplar sedan fram min sambo till förlossningen. Personen där lugnar oss och talar om att det inte är någon fara om barnet rosslar lite, hon har ju trots allt skrikigt när hon kom ut.
Vad som verkar en evighet senare kommer ambulansen. I själva verket låg vi där på golvet i ca en halvtimme innan den kom. Jag hade nu börjat få frossa, kanske berodde det på chocken. Min pappa dyker upp och säger förvånat: Jaså är det redan färdigt. När ambulansen kommer så får min sambo klippa navelsträngen, sedan hänger det kvar en peang på bebisen och en på mig. Ambulanskillarna lastar in mig i ambulansen efter att ha pratat med förlossningen. De får i uppgift att komma in med mig så att de kan hjälpa till med att få ut moderkakan. På vägen in till sjukhuset berättar ambulanskillen som åkte där bak med mig att de hade haft värsta pådraget ut till oss eftersom uppgifterna de ha fått var: Barn född från vecka 20, andas dåligt eller inte alls.
Väl inne på förlossningen tog barnmorskan hand om bebisen som nu hade hunnit bli lite nerkyld. Sedan gav de mig lite medicin för att sätta igång värkarna så att moderkakan kunde komma ut. Det hela kändes mycket värre än innan, allt började om på nytt. När moderkakan hade kommit ut, så fortsatte värken i vad som kändes i en hel evighet. Barnmorskan hämtar två Alvedon åt mig och jag tänker att ska det lilla göra någon nytta…
Nu har min sambo hunnit komma in till förlossningen och kan vara med när de väger och mäter lilla Elvira. Hon vägde 3020 gram och var 48 cm lång. Vi fick själva bestämma födelsetiden till 8.10 denna morgon den 22 mars 2009.
Vårt första barn var beräknad till den 9 mars 2006. Men jag skulle gå över tiden hela 17 dagar. Den tiden var för jävlig. Svårt att sova och denna ständiga undran om inget ska hända snart tärde verkligen på en. Jag tyckte det var oerhört jobbigt med alla som undrade om det inte blivit något ännu. Slutade till slut att svara i telefon.
Nedan följer dagarna kring förlossningen;
Torsdag den 23 mars. Vi åker till specialist mödravården för första gången för en överburenhets kontroll. De tar CTG-kurvor och kollar hur mycket forstervatten det finns med hjälp av ultraljud.
Lördag den 25 mars. Vi åker till Förlossningen för andra kontrollen. Den här gången gör de förutom CTG-kurvor och ultraljud också en undersökning. Läkaren drar i kanterna på livmodertappen och känner att det är 1-2 cm kvar på tappen och att jag är öppen 2 cm. Vi hinner knappt därifrån innan värkarna börjar komma. På kvällen är värkarna fortfarande oregelbundna men vid åtta tiden så blir de så täta att slemproppen går. Jag får knappt på mig kläderna så att vi kan åka. Min sambo blir "lite lätt stressad". Det tog inte lång tid att köra till Förlossningen om man säger så. När vi kommer dit får de komma ut och hämta mig med rullstol, jag kan inte gå från parkeringen. Jag är öppen fyra cm men naturligtvis avtar värkarna något och vi får sitta i en och en halv timma för att ta CTG-kurvor. Framåt midnatt får jag tabletter för att lindra smärtan samt för att värkarna ska avta. Jag ligger och slumrar i två timrar medan min sambo snarkar bredvid. Så börjar det göra ont igen och jag går upp på toa. Barnmorskan säger att jag kan gå och ta ett bad om jag vill. Men så avtar värkarna mer och mer för att tillslut helt försvinna. Vi sover vidare några timmar till.
Söndagen den 26 mars. De tar nya CTG-kurvor och tycker att barnet har höga hjärtljud. Risken finns att hon har bajsat i fostervattnet. Eftersom jag har gått över tiden med 17 dagar samt att hjärtljuden är höga så bestämmer de sig för att hjälpa det hela på traven. Vid kvart i nio på morgonen tar de hål på fosterhinnorna och kopplar en elektrod på barnets huvud för att läsa av hjärtljuden. Efter en halvtimme, timme sätter de värkstimulerande dropp. Värkarna sätter igång igen. Eftersom jag inte tål morfin får jag inte ta EDA (ryggbedövning) utan får istället hålla tillgodo med lustgas och TENS (vibrerande plattor med ström). Mina värkar är ganska korta men kommer tätt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag hinner ju inte andas de där tjugo andetagen för att lustgasen ska värka innan värken är över. Men det var ändå skönt med lustgas, då fick man något att koncentrerar sig på och dessutom blev vilan mellan värkarna så skön. Krustvärkar började jag få redan när jag bara var öppen sju-åtta cm. Då fick jag PCB (livmodersbedövning) som tog bort topparna på värkarna och gjorde att krystvärkarna avtog. Kvart i tre på eftermiddagen fick jag krystvärkar igen och 15.04 är hon född, vår dotter Clara. Det gick alltså fort i slutet. Jag kommer ihåg att jag frågade min sambo om det inte var någon personal där. Jag kände ju att huvudet var på väg. Efteråt talade barnmorskan om att hon blev förvånad att det gick så fort i slutet. Hon hann knappt in i rummet innan Clara var ute. Vår dotter Clara vägde 3620 gram och var 51 cm lång.
Min andra graviditet avlöpte ungefär som min första. Jag mådde illa till i vecka 20 och hade sedan halsbränna de sista månaderna. Andra gången var magen inte riktigt lika stor, men barnmorskan förklarade detta med att jag vägde 3 kilo mindre än första gången samt att barnet låg med huvud väldigt långt ner. Den här gången var jag beräknad till den 19 mars 2009. Men eftersom jag hade gått över 17 dagar första gången var jag ganska säker på att det inte skulle bli innan bf (beräknat datum för förlossning). Jag brukade skoja och säga att det skulle bli ett litet aprilskämt. Jag hade nämligen räknat ut att jag ”bara” behövde gå över 14 dagar för att det skulle bli den 2 april. Eftersom jag själv fyller år den 22 mars och mitt första barn Clara den 26 mars så ville jag gärna att det skulle bli i april men så skulle det inte bli…
Jag jobbar sista dagen den 18 mars och känner inget särskilt mer än att jag har mer och mer ont i ryggen. Lördagen den 21 mars städar jag huset, går en promenad och förbereder inför mitt 30-års kalas på söndagen. Försökte ändå att ta det ganska så lugnt. Min sambo fick tex torka golvet och skaka mattorna. På natten till söndagen vaknar jag som vanligt av att jag är kissnödig. Att gå upp två gånger per natt var inte ovanligt de sista veckorna så jag tänkte inte mer på det. Men så vaknar jag gång på gång av sammandragningar och att jag är oerhört kissnödig. Konstigt tänker jag, jag var ju precis uppe… Vid två- tretiden på natten vet jag att min dotter vaknar och jag sitter hos henne en stund. Då var jag fortfarande inte medveten om att jag hade värkar. Allt eftersom morgonen närmar sig så får jag allt mer ont i ryggen och klockan fem så har jag insett att det är värkar. Typiskt att det ska bli idag tänkte jag, när jag ska ha kalas och allt. Men det kan ju fortfarande avta. Klockan sex vaknade min sambo och jag förberedde honom på vad som väntade. Han är övertygad om att vi inte kommer att behöva åka någonstans innan i eftermiddag, kanske hinna med kalaset rent av. Vid halv sju åker han och har då ca två timmars arbete hos djuren innan han kan komma in igen. Jag försöker vila en stund till medan Clara leker på sitt rum. Så länge jag ligger ner kommer värkarna en gång varje kvart och sitter mest i ryggen. Jag känner att jag mår illa och när jag bestämmer mig för att gå upp håller jag på att spy. Jag klär på mig och tar med mig min dotter ner för att äta frukost. Klockan är väll ungefär halv åtta nu. Jag lyckas få i mig en tallrik med fil men har för säkerhets skull plockat fram en hink i fall att illamåendet tilltar. Jag försöker hålla god min medan värkarna kommer så att min treåring inte ska bli rädd. Fram tills nu har jag lyckats hålla tyst, men nu går det inte längre. Jag ringer till min mamma och ber henne komma och ta hand om Clara så att hon slipper se sin mamma ha ont. Nu är klockan ca tjugo, kvart i åtta. Några minuter senare ställer jag mig upp för att börja duka av bordet. Då kommer en ny värk och vattnet går. Nej, tänker jag och ringer direkt till min sambo och säger att nu börjar det bli bråttom. Jag torkar upp den lilla pölen av fostervatten på golvet och hasar mig fram till ytterdörren för att låsa upp den. Clara härmar mig och hasar också hon fram till dörren. Jag börjar nu få krystvärkar. Jag ringer till min pappa för att fråga om mamma har åkt. Det har hon och borde snart vara framme.
När jag ser mammas bil komma på vägen så går jag upp för att byta om. Jag kan ju inte åka med blöta byxor tänker jag. När jag har kommit upp för trappan kommer det en ny värk. Jag skriker och det är det som min mamma hör när hon öppnar ytterdörren. Hon kommer direkt upp till mig och jag säger till henne att vi nog inte kommer att hinna åka någonstans. En ny krystvärk kommer och hon undrar om jag vill lägga mig på sängen. Nej inte smutsa ner den tänker jag. Istället hjälper hon mig ner på golvet där jag är strax utanför toaletten. Clara är naturligtvis med och tittar på så vi säger att hon ska gå till sitt rum. Hon blir ledsen och förstår inte vad hon har gjort för fel. Mamma undrar om det finns någon telefon i närheten, vi skickar Clara att hämta den bärbara telefonen. Jag känner att huvudet är i öppningen så mamma hjälper mig av med byxorna. Jag frågar om hon ser huvudet, det gör hon. En krystvärk senare är barnet ute. Den lilla skriker, jag är orolig att navelsträngen sitter runt halsen men mamma lugnar mig och lägger barnet på min mage. Mamma berättar att det är en flicka. I samma veva kommer min sambo in och när han ska tvätta händerna nere hör han barnskrik. Han tänker att det där låter inte som Clara. Han skyndar sig upp och tar hand om Clara. Clara sätter sig i hans knä och lär ha sagt att nu har hon blivit storasyster. Sedan kommer Clara fram till mig och klappar barnet på huvudet. Barnet på min mage rosslar lite och jag blir orolig att hon har svårt att andas. Min sambo får i uppgift att ringa till ambulansen medan Clara får hämta kudde och handdukar till mig och bebisen. Larmcentralen skickar en ambulans och kopplar sedan fram min sambo till förlossningen. Personen där lugnar oss och talar om att det inte är någon fara om barnet rosslar lite, hon har ju trots allt skrikigt när hon kom ut.
Vad som verkar en evighet senare kommer ambulansen. I själva verket låg vi där på golvet i ca en halvtimme innan den kom. Jag hade nu börjat få frossa, kanske berodde det på chocken. Min pappa dyker upp och säger förvånat: Jaså är det redan färdigt. När ambulansen kommer så får min sambo klippa navelsträngen, sedan hänger det kvar en peang på bebisen och en på mig. Ambulanskillarna lastar in mig i ambulansen efter att ha pratat med förlossningen. De får i uppgift att komma in med mig så att de kan hjälpa till med att få ut moderkakan. På vägen in till sjukhuset berättar ambulanskillen som åkte där bak med mig att de hade haft värsta pådraget ut till oss eftersom uppgifterna de ha fått var: Barn född från vecka 20, andas dåligt eller inte alls.
Väl inne på förlossningen tog barnmorskan hand om bebisen som nu hade hunnit bli lite nerkyld. Sedan gav de mig lite medicin för att sätta igång värkarna så att moderkakan kunde komma ut. Det hela kändes mycket värre än innan, allt började om på nytt. När moderkakan hade kommit ut, så fortsatte värken i vad som kändes i en hel evighet. Barnmorskan hämtar två Alvedon åt mig och jag tänker att ska det lilla göra någon nytta…
Nu har min sambo hunnit komma in till förlossningen och kan vara med när de väger och mäter lilla Elvira. Hon vägde 3020 gram och var 48 cm lång. Vi fick själva bestämma födelsetiden till 8.10 denna morgon den 22 mars 2009.
Vårt första barn var beräknad till den 9 mars 2006. Men jag skulle gå över tiden hela 17 dagar. Den tiden var för jävlig. Svårt att sova och denna ständiga undran om inget ska hända snart tärde verkligen på en. Jag tyckte det var oerhört jobbigt med alla som undrade om det inte blivit något ännu. Slutade till slut att svara i telefon.
Nedan följer dagarna kring förlossningen;
Torsdag den 23 mars. Vi åker till specialist mödravården för första gången för en överburenhets kontroll. De tar CTG-kurvor och kollar hur mycket forstervatten det finns med hjälp av ultraljud.
Lördag den 25 mars. Vi åker till Förlossningen för andra kontrollen. Den här gången gör de förutom CTG-kurvor och ultraljud också en undersökning. Läkaren drar i kanterna på livmodertappen och känner att det är 1-2 cm kvar på tappen och att jag är öppen 2 cm. Vi hinner knappt därifrån innan värkarna börjar komma. På kvällen är värkarna fortfarande oregelbundna men vid åtta tiden så blir de så täta att slemproppen går. Jag får knappt på mig kläderna så att vi kan åka. Min sambo blir "lite lätt stressad". Det tog inte lång tid att köra till Förlossningen om man säger så. När vi kommer dit får de komma ut och hämta mig med rullstol, jag kan inte gå från parkeringen. Jag är öppen fyra cm men naturligtvis avtar värkarna något och vi får sitta i en och en halv timma för att ta CTG-kurvor. Framåt midnatt får jag tabletter för att lindra smärtan samt för att värkarna ska avta. Jag ligger och slumrar i två timrar medan min sambo snarkar bredvid. Så börjar det göra ont igen och jag går upp på toa. Barnmorskan säger att jag kan gå och ta ett bad om jag vill. Men så avtar värkarna mer och mer för att tillslut helt försvinna. Vi sover vidare några timmar till.
Söndagen den 26 mars. De tar nya CTG-kurvor och tycker att barnet har höga hjärtljud. Risken finns att hon har bajsat i fostervattnet. Eftersom jag har gått över tiden med 17 dagar samt att hjärtljuden är höga så bestämmer de sig för att hjälpa det hela på traven. Vid kvart i nio på morgonen tar de hål på fosterhinnorna och kopplar en elektrod på barnets huvud för att läsa av hjärtljuden. Efter en halvtimme, timme sätter de värkstimulerande dropp. Värkarna sätter igång igen. Eftersom jag inte tål morfin får jag inte ta EDA (ryggbedövning) utan får istället hålla tillgodo med lustgas och TENS (vibrerande plattor med ström). Mina värkar är ganska korta men kommer tätt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag hinner ju inte andas de där tjugo andetagen för att lustgasen ska värka innan värken är över. Men det var ändå skönt med lustgas, då fick man något att koncentrerar sig på och dessutom blev vilan mellan värkarna så skön. Krustvärkar började jag få redan när jag bara var öppen sju-åtta cm. Då fick jag PCB (livmodersbedövning) som tog bort topparna på värkarna och gjorde att krystvärkarna avtog. Kvart i tre på eftermiddagen fick jag krystvärkar igen och 15.04 är hon född, vår dotter Clara. Det gick alltså fort i slutet. Jag kommer ihåg att jag frågade min sambo om det inte var någon personal där. Jag kände ju att huvudet var på väg. Efteråt talade barnmorskan om att hon blev förvånad att det gick så fort i slutet. Hon hann knappt in i rummet innan Clara var ute. Vår dotter Clara vägde 3620 gram och var 51 cm lång.
Ålder
45 år
Barn
18 år
15 år
Civilstatus
Sambo
Personlighet
Ambitiös
Kontrollfreak
Pedantisk
Intressen
Matlagning/Bakning
Musik
Allätare
Husdjur
Hund