Hej!
Jag flyttade till Danmark 2004 för att plugga och nu har jag fått en liten kille med en dansk :) Min son heter Gabriel och föddes den 9 oktober 2009. (54 cm och 3685 gram) Gabriels födsel var dramatiskt. Har skrivit om förlossningen nedan...
Gabriels födsel
På grund av min diabetes blev jag igångsatt fredagen den 9 oktober. Jag hade fått 1 stickpille redan dagen innan men värkarna startade inte och jag blev vurderad som omogen. Fredag morgon fick jag 2 extra piller.
Under dagen mådde jag bra. Solen sken och jag åt lunch med min pojkvän Poul som jobbade 5 minuter från sjukhuset. Vid 13:00-tiden kom två av mina väninnor på besök och vi satt och pratade om den framtida födseln. När tjejerna gått ringde jag Poul och vi diskuterade om vi skulle äta middag hemma istället för på sjukhuset eftersom värkarna inte kommit. Jag hade också läst att en förstagångsfödande, speciellt om man blev igångsatt, kunde ta lång tid. Vi beslutade att Poul skulle komma och hämta mig så kunde han köra mig hem.
Poul kom till sjukhusrummet vid 16:00-tiden. Då hade jag börjat få menstruationsliknande smärtor och lite ont i ryggen. På grund av detta tyckte jag det kändes skönare att stanna på sjukhuset under kvällen. Jag var också trött efter alla besök och gåturen under eftermiddagen.
Vid 17-tiden fick jag plötsligt värkar. Det startade utan förvarning och varade en minut vilket för mig var 9 andetag. Mellan varje värk var det en paus på 3 minuter. Jag trodde innan att det kunde vara upp till 15 minuter mellan värkarna för förstagångsfödande men det var ingen lång paus. Plötsligt kände jag ett "plopp" och vätska mellan benen -vattnet hade gått. Jag kollade blodsocker mellan två värkar och hade 6 mmol/l. Poul ringde på en sjuksköterska som genast kom in i rummet. När hon såg mig och fick veta att vattnet gått ringde hon på en barnmorska som skulle göra en vurdering om huruvida jag skulle flyttas till förlossningen eller stanna i sjukhusrummet tills jag var mer öppen.
Barnmorskan kom efter 20 minuter och hade en studerande med sig. Hon undersökte mig och märkte att jag bara var 1 cm öppen. Jag började spy mellan värkarna och kollade blodsocker igen. Nu var det nere på 3,8 mmol/l och jag kände mig lite svag. Barnmorskan försökte få mig att dricka juice men jag spydde upp det igen på grund av smärtorna. Hade också bara 3 minuter på mig att spy, kolla blodsocker och försöka dricka juice. Min pojkvän Poul blev stressad över mitt blodsocker och sa till barnmorskan att jag behövde ett sockerdropp. Det jag innan varit mest orolig för var att få lågt blodsocker under värkarna eftersom jag då inte har energi att klara dem. Barnmorskan sprang iväg och hämtade CTG apparat och sockerdropp medan den studerande var kvar hos mig och försökte förklara att det var normalt för några födande att värkarna startade väldigt starkt och plötsligt. Jag frågade hela tiden om det verkligen var normalt att det gjorde så ont och man inte hade längre paus i början.
När barnmorskan kom tillbaka och jag fick sockerdroppet och CTG:n på så lugnande allting ner sig. Jag fick krafter igen till att orka värkarna och det var inte lika jobbigt att spy mellan dem. När CTG:n kört 20 minuter (med normalt CTG) så hade barnmorskan och sjuksköterskan gått ut för att diskutera om jag skulle flyttas till förlossningen eller inte när jag nu bara var 1 cm öppen. Då kommer barnmorskestuderanden in till mig för att säga att hon ska hem eftersom hennes vakt var slut. Då ser hon hur Gabriels hjärtljud plötsligt faller ner till 65 slag per minut. Hon tror att CTG:n visar mitt hjärtljud och ringer alarm på barnmorskan. Jag hade svimmat halft. Poul har berättat för mig efteråt att barnmorskan kom in och såg att det var Gabriels hjärtljud som plötsligt sjunkit. Hon hade ropat alarm till receptionisten på avdelningen och receptionisten ringde således till operations läkarna. Sjuksköterskan gjorde sängen lös och sedan sprang hon, barnmorskan och den studerande med sängen till operationslokalen. Poul bröt samman. Hulkade av rädsla.
9 minuter senare kom Gabriel ut med "Hyper akut kejsarsnitt". Moderkakan hade tydligen lossnat halft så Gabriel inte fått tillräcklig syre försyning. När sängen kom till operationslokalen stod kirurgerna redan klara och skar i mig utan sprit och sådant man vanligtvis har vid kejsarsnitt. Jag blev sövd. Gabriel skrek när han kom ut vilket är fantastiskt så trots all stressen hade han det fint. Hans apgar score var bara 4 vid första undersökningen men kort tid efter var den helt uppe på 9. Barnläkaren berättade för mig senare när jag låg inne på intensiv avsnittet att "inget neuron på den pojke är skadad".
Under denna första operation satt Poul och storgrät utanför operationslokalen.
När jag vaknade efter operationen gjorde det ont i magen och jag var fruktansvärt törstig. Tydligen har jag pratat med några av sjuksköterskorna och bett om vatten med det är inget jag har minne av. Plötsligt kände jag hur vätska strömmade ut ur underlivet. Det var blod. Poul kom in för att se mig efter att han följt Gabriel till barnavdelningen och han såg hur blod började rinna ur mig samt från såret där jag fått kejsarsnittet.
Jag hade bara ont här och regestrerade ingenting. Poul och några av sjuksköterskorna har berättat att det kom fler och fler läkare in i rummet och började fysiskt försöka stoppa blödningen genom att kompromera aorta. De tryckte med andra ord på magen med knytnävar och en läkare hade tydligen suttit med knät pressat på min mage. Det gjorde mycket ondare än värkar eftersom det varade 30 minuter. Läkarna var tvugna att göra detta eftersom en portör skulle hinna hämta blod och plasma för att ersätta allt jag förlorade. En läkare sa att det var som en öppen vattenkran med blod som bara forsade... Jag har aldrig tidigare känt en större fysisk smärta. Orsaken till blödningen har jag fått veta efteråt var att min livmoder inte drog ihop sig efter kejsarsnittet. 1,5 timme efter det hyper akuta kejsarsnittet blev jag således opererad igen. De gjorde något som heter B-lynch. Det betyder att de syr ihop livmodern och således får stoppat blödningen.
Lørdag morgon vaknar jag upp efter operationen. Jag blir flyttad till intensiv avdelningen eftersom mina njurar slutade med att producera urin. En fysioterapeut kom in till mig och hjälpte mig upp ur sängen så jag kunde vägas. Jag vägde 1 kg mer än innan jag gennomgick det akuta kejsarsnittet. Har aldrig varit så tørstig i hela mitt liv. Bad hela tiden om vatten men sjukskøterskorna fick inte ge mig något eftersom allt vatten bara fløt ut i min kropp. Jag fick isbitar att suga på istället.
Under lördagen fick jag gennomgå CT-skanning, röntgen och ultraljud av njurarna. Varje gång jag skulle flyttas från min säng gjorde det ont. Inte vanligt ont utan skrikande ont, ondare än värkar. En läkare skulle undersöka min mage men jag skrek så fort han tryckte lätt på huden- Jag hade ett tillstånd som heter DIC. Det betyder att jag blöder (min blodprocent minskade hela tiden) samtidigt som jag gör blodproppar. Jag var så sjuk denna dagen att jag registrerade inget annat än att det gjorde ont. Min pappa därimot förstod hur farligt det var (han är läkare) och han höll på att bryta ihop...
Halv ett på natten beslutade de sig för att operera mig igen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Skallrade tänder och frös. Alla muskler i kroppen spändes och jag kunde inte slappna av. Mitt blodtryck låg på 200 systoliskt och det enda som hjälpte på huvudvärken var att en sjuksköterska höll mig på huvudet. Jag trodde att jag skulle dö när de rullade ut sängen mot operationslokalen. Bad Poul att ringa mina föräldrar och Eva. Jag var mycket mer medveten än under de första två operationerna.
Efter detta fick jag ligga på intensiv avdelning i 6 dagar och sedan blev jag flyttat till en vanlig sängavdelning i 2 veckor... Fick prisma dialys i 3 dygn. 10 liter drog de ut, så jag gick ner 10 kg på 3 dygn...
En av de ting som var värst att klara var att jag inte kunde se Gabriel. Hela veckan på IVA hade jag dels extrem illamående när jag satte mig upp i sängen. Jag hade också dubbelsyn så de gånger Poul kom med Gabriel så såg jag honom suddigt från sidan som två bebisar. Poul var hela tiden inlagd på "mor-barn" avdelningen med Gabriel medan jag låg på IVA. Varje dag kom han ungefär 20 minuter om jag var frisk nog till att ta emot besök.
Eftersom det tog så lång tid innan jag såg Gabriel efter de två första operationerna så hade jag väldigt svårt att förstå att den lilla killen som låg i rull-sängen brevid mig verkligen var min son. Det enda som visade att han var det var det armband runt högra handen där det stod "nyfödd dreng Steineck".
Efter 6 dagar kunde jag skrivas ut från intensiv avdelningen och flyttas till "mor-barn" avsnittet. Det var skönt när de kopplade ifrån dialys apparaten och kunde klämma av några af de påsar som jag hade hängandes ut från kroppen. Speciellt katetern var skön att slippa så fick jag möjlighet att kissa på en bäckenstol istället för att hela tiden ha påsen vid sidan av sängen.
Efter veckan på intensivavdelningen så behøvde jag hjälp till att gå på toaletten eftersom jag var før svag till att gå. Hade en sjukskøterska med mig hela tiden. Mina tarmar fungerade inte heller i børjan på grund av att jag fick morfin. Fick med andra ord inte avføring på 8 dagar och att inte de basala tingen fungerar är psykiskt hårt.
Nu 8 veckor efter att allt det här hände så har jag normal njurfunkrion igen, jag kan gå och Gabriel ligger i sin säng i sovrummet. Med andra ord är jag helt frisk igen men haft en lång tid till att bli det. Så trots att det hela varit hårt så har det ändå gått bra. Jag behøver inte ens dialys längre! Och jag kan fortfarande få fler barn! (om jag nu vill det)
Jag flyttade till Danmark 2004 för att plugga och nu har jag fått en liten kille med en dansk :) Min son heter Gabriel och föddes den 9 oktober 2009. (54 cm och 3685 gram) Gabriels födsel var dramatiskt. Har skrivit om förlossningen nedan...
Gabriels födsel
På grund av min diabetes blev jag igångsatt fredagen den 9 oktober. Jag hade fått 1 stickpille redan dagen innan men värkarna startade inte och jag blev vurderad som omogen. Fredag morgon fick jag 2 extra piller.
Under dagen mådde jag bra. Solen sken och jag åt lunch med min pojkvän Poul som jobbade 5 minuter från sjukhuset. Vid 13:00-tiden kom två av mina väninnor på besök och vi satt och pratade om den framtida födseln. När tjejerna gått ringde jag Poul och vi diskuterade om vi skulle äta middag hemma istället för på sjukhuset eftersom värkarna inte kommit. Jag hade också läst att en förstagångsfödande, speciellt om man blev igångsatt, kunde ta lång tid. Vi beslutade att Poul skulle komma och hämta mig så kunde han köra mig hem.
Poul kom till sjukhusrummet vid 16:00-tiden. Då hade jag börjat få menstruationsliknande smärtor och lite ont i ryggen. På grund av detta tyckte jag det kändes skönare att stanna på sjukhuset under kvällen. Jag var också trött efter alla besök och gåturen under eftermiddagen.
Vid 17-tiden fick jag plötsligt värkar. Det startade utan förvarning och varade en minut vilket för mig var 9 andetag. Mellan varje värk var det en paus på 3 minuter. Jag trodde innan att det kunde vara upp till 15 minuter mellan värkarna för förstagångsfödande men det var ingen lång paus. Plötsligt kände jag ett "plopp" och vätska mellan benen -vattnet hade gått. Jag kollade blodsocker mellan två värkar och hade 6 mmol/l. Poul ringde på en sjuksköterska som genast kom in i rummet. När hon såg mig och fick veta att vattnet gått ringde hon på en barnmorska som skulle göra en vurdering om huruvida jag skulle flyttas till förlossningen eller stanna i sjukhusrummet tills jag var mer öppen.
Barnmorskan kom efter 20 minuter och hade en studerande med sig. Hon undersökte mig och märkte att jag bara var 1 cm öppen. Jag började spy mellan värkarna och kollade blodsocker igen. Nu var det nere på 3,8 mmol/l och jag kände mig lite svag. Barnmorskan försökte få mig att dricka juice men jag spydde upp det igen på grund av smärtorna. Hade också bara 3 minuter på mig att spy, kolla blodsocker och försöka dricka juice. Min pojkvän Poul blev stressad över mitt blodsocker och sa till barnmorskan att jag behövde ett sockerdropp. Det jag innan varit mest orolig för var att få lågt blodsocker under värkarna eftersom jag då inte har energi att klara dem. Barnmorskan sprang iväg och hämtade CTG apparat och sockerdropp medan den studerande var kvar hos mig och försökte förklara att det var normalt för några födande att värkarna startade väldigt starkt och plötsligt. Jag frågade hela tiden om det verkligen var normalt att det gjorde så ont och man inte hade längre paus i början.
När barnmorskan kom tillbaka och jag fick sockerdroppet och CTG:n på så lugnande allting ner sig. Jag fick krafter igen till att orka värkarna och det var inte lika jobbigt att spy mellan dem. När CTG:n kört 20 minuter (med normalt CTG) så hade barnmorskan och sjuksköterskan gått ut för att diskutera om jag skulle flyttas till förlossningen eller inte när jag nu bara var 1 cm öppen. Då kommer barnmorskestuderanden in till mig för att säga att hon ska hem eftersom hennes vakt var slut. Då ser hon hur Gabriels hjärtljud plötsligt faller ner till 65 slag per minut. Hon tror att CTG:n visar mitt hjärtljud och ringer alarm på barnmorskan. Jag hade svimmat halft. Poul har berättat för mig efteråt att barnmorskan kom in och såg att det var Gabriels hjärtljud som plötsligt sjunkit. Hon hade ropat alarm till receptionisten på avdelningen och receptionisten ringde således till operations läkarna. Sjuksköterskan gjorde sängen lös och sedan sprang hon, barnmorskan och den studerande med sängen till operationslokalen. Poul bröt samman. Hulkade av rädsla.
9 minuter senare kom Gabriel ut med "Hyper akut kejsarsnitt". Moderkakan hade tydligen lossnat halft så Gabriel inte fått tillräcklig syre försyning. När sängen kom till operationslokalen stod kirurgerna redan klara och skar i mig utan sprit och sådant man vanligtvis har vid kejsarsnitt. Jag blev sövd. Gabriel skrek när han kom ut vilket är fantastiskt så trots all stressen hade han det fint. Hans apgar score var bara 4 vid första undersökningen men kort tid efter var den helt uppe på 9. Barnläkaren berättade för mig senare när jag låg inne på intensiv avsnittet att "inget neuron på den pojke är skadad".
Under denna första operation satt Poul och storgrät utanför operationslokalen.
När jag vaknade efter operationen gjorde det ont i magen och jag var fruktansvärt törstig. Tydligen har jag pratat med några av sjuksköterskorna och bett om vatten med det är inget jag har minne av. Plötsligt kände jag hur vätska strömmade ut ur underlivet. Det var blod. Poul kom in för att se mig efter att han följt Gabriel till barnavdelningen och han såg hur blod började rinna ur mig samt från såret där jag fått kejsarsnittet.
Jag hade bara ont här och regestrerade ingenting. Poul och några av sjuksköterskorna har berättat att det kom fler och fler läkare in i rummet och började fysiskt försöka stoppa blödningen genom att kompromera aorta. De tryckte med andra ord på magen med knytnävar och en läkare hade tydligen suttit med knät pressat på min mage. Det gjorde mycket ondare än värkar eftersom det varade 30 minuter. Läkarna var tvugna att göra detta eftersom en portör skulle hinna hämta blod och plasma för att ersätta allt jag förlorade. En läkare sa att det var som en öppen vattenkran med blod som bara forsade... Jag har aldrig tidigare känt en större fysisk smärta. Orsaken till blödningen har jag fått veta efteråt var att min livmoder inte drog ihop sig efter kejsarsnittet. 1,5 timme efter det hyper akuta kejsarsnittet blev jag således opererad igen. De gjorde något som heter B-lynch. Det betyder att de syr ihop livmodern och således får stoppat blödningen.
Lørdag morgon vaknar jag upp efter operationen. Jag blir flyttad till intensiv avdelningen eftersom mina njurar slutade med att producera urin. En fysioterapeut kom in till mig och hjälpte mig upp ur sängen så jag kunde vägas. Jag vägde 1 kg mer än innan jag gennomgick det akuta kejsarsnittet. Har aldrig varit så tørstig i hela mitt liv. Bad hela tiden om vatten men sjukskøterskorna fick inte ge mig något eftersom allt vatten bara fløt ut i min kropp. Jag fick isbitar att suga på istället.
Under lördagen fick jag gennomgå CT-skanning, röntgen och ultraljud av njurarna. Varje gång jag skulle flyttas från min säng gjorde det ont. Inte vanligt ont utan skrikande ont, ondare än värkar. En läkare skulle undersöka min mage men jag skrek så fort han tryckte lätt på huden- Jag hade ett tillstånd som heter DIC. Det betyder att jag blöder (min blodprocent minskade hela tiden) samtidigt som jag gör blodproppar. Jag var så sjuk denna dagen att jag registrerade inget annat än att det gjorde ont. Min pappa därimot förstod hur farligt det var (han är läkare) och han höll på att bryta ihop...
Halv ett på natten beslutade de sig för att operera mig igen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Skallrade tänder och frös. Alla muskler i kroppen spändes och jag kunde inte slappna av. Mitt blodtryck låg på 200 systoliskt och det enda som hjälpte på huvudvärken var att en sjuksköterska höll mig på huvudet. Jag trodde att jag skulle dö när de rullade ut sängen mot operationslokalen. Bad Poul att ringa mina föräldrar och Eva. Jag var mycket mer medveten än under de första två operationerna.
Efter detta fick jag ligga på intensiv avdelning i 6 dagar och sedan blev jag flyttat till en vanlig sängavdelning i 2 veckor... Fick prisma dialys i 3 dygn. 10 liter drog de ut, så jag gick ner 10 kg på 3 dygn...
En av de ting som var värst att klara var att jag inte kunde se Gabriel. Hela veckan på IVA hade jag dels extrem illamående när jag satte mig upp i sängen. Jag hade också dubbelsyn så de gånger Poul kom med Gabriel så såg jag honom suddigt från sidan som två bebisar. Poul var hela tiden inlagd på "mor-barn" avdelningen med Gabriel medan jag låg på IVA. Varje dag kom han ungefär 20 minuter om jag var frisk nog till att ta emot besök.
Eftersom det tog så lång tid innan jag såg Gabriel efter de två första operationerna så hade jag väldigt svårt att förstå att den lilla killen som låg i rull-sängen brevid mig verkligen var min son. Det enda som visade att han var det var det armband runt högra handen där det stod "nyfödd dreng Steineck".
Efter 6 dagar kunde jag skrivas ut från intensiv avdelningen och flyttas till "mor-barn" avsnittet. Det var skönt när de kopplade ifrån dialys apparaten och kunde klämma av några af de påsar som jag hade hängandes ut från kroppen. Speciellt katetern var skön att slippa så fick jag möjlighet att kissa på en bäckenstol istället för att hela tiden ha påsen vid sidan av sängen.
Efter veckan på intensivavdelningen så behøvde jag hjälp till att gå på toaletten eftersom jag var før svag till att gå. Hade en sjukskøterska med mig hela tiden. Mina tarmar fungerade inte heller i børjan på grund av att jag fick morfin. Fick med andra ord inte avføring på 8 dagar och att inte de basala tingen fungerar är psykiskt hårt.
Nu 8 veckor efter att allt det här hände så har jag normal njurfunkrion igen, jag kan gå och Gabriel ligger i sin säng i sovrummet. Med andra ord är jag helt frisk igen men haft en lång tid till att bli det. Så trots att det hela varit hårt så har det ändå gått bra. Jag behøver inte ens dialys längre! Och jag kan fortfarande få fler barn! (om jag nu vill det)
Ålder
43 år
Barn
15 år
Civilstatus
Sambo
Föräldratyp
Kaosförälder
Personlighet
Ambitiös
Glad
Morgonmänniska
Nyfiken
Optimist
Social
Intressen
Barn
Dator/Internet
Historia
Konst
Litteratur
Resor
Sex/samlevnad
Sport
Vetenskap
Musik
Blues
Jazz
Pop
Rock