Kort presentation av Lilla Morran:
*27 år fyllda
*Bosatt på mindre ort utanför Göteborg
*Gift sedan 6 år med mannen i mitt liv
*Stolt mamma till en son som kom till genom ICSI, född i oktober -06 samt en dotter, som blev till samtidigt, men föddes i maj -09 efter FET...
*Mammaledig och gravid med barn nr.3 som mycket oväntat kom till på naturlig väg. Beräknad förlossning 20 september 2010.
*Husbyggare - vilket inte är en helt korrekt benämning då min uppgift består i att ta hand om hem och barn samt ekonomi medan maken håller i hammaren... Planerad inflytt augusti 2010
För intresserade dokumenteras husprojektet kortfattat i text och bild i följande blogg:
villasand.bloggsida.se
************************************************** **********
Förlossningsberättelse Lily 090515
Fredagen den 15 maj 2009 hade jag gått två dagar över tiden. Jag hade lovat Noel en myskväll och eftersom jag var trött och han var trotsig satte vi oss redan klockan 17.00 framför en film.
17.00 Jag försökte massera bröstvårtorna lite, eftersom detta tidigare gett sammandragningar och dessutom kunde det ju inte skada inför framtida amning. Detta gav nästan genast resultat, men eftersom jag tidigare fått sammandragningar av sådan massage tog jag det inte på så stort allvar.
17.30 Maken kom hem från husbygget.
17.45 Vattnet går och värkarna ökar i styrka. Jag ringer förlossningen, får prata med usk Tessan som frågar hur tätt värkarna kommer samt om det är första eller andra barnet. När hon får svaret att det är 6 minuter mellan värkarna ber hon mig komma in omgående.
18.00 Jag har tagit en snabbdusch och vi lämnar Noel hos farmor och farfar. Han springer glatt in med godispåsen i högsta hugg. Vi anländer till förlossningen vid 19.00.
19.15 Vi får komma in på ett undersökningsrum. Vi får träffa en något barsk barnmorska som sätter band för CTG-kurva och gör en undersökning. Hon konstaterar efter 20 minuter att värkarbetet är för dåligt, en del av livmoderhalsen är kvar och att jag bara är öppen 1 cm. Hon säger också att det inte var vattnet som gick hemma, utan en flytning. Vi får alternativen; åk hem, ta in på patienthotellet eller ta en promenad och kom tillbaka om två timmar för ny undersökning. Klockan är nu 19.45.
Vi väljer att åka ner till centrum och äta en hamburgare på McDonalds. Värkarna kommer fortfarande med ca 5 minuters mellanrum men nu är de helt klart starkare. Dessutom rinner det fortfarande mellan benen, så någon flytning var det garanterat inte. Maken skrattar lite åt mig och säger att jag ser ut som en missbrukare med abstinens där jag sitter och kvider. Skämtet uppskattas inte… Efter att ha fått några värkar inne på McDonalds får jag en rejäl värk på vägen ut och hänger i makens arm. Vi beslutar oss för att sätta oss i bilen, åka en sväng och se hur detta utvecklas. Efter några värkar till i bilen skriker jag ut min smärta och får fram att ”Nu vill jag inte åka bil mer!” Maken kör tillbaka till sjukhuset. Jag börjar oroa mig för att något är fel, eftersom jag ”omöjligt” kan vara öppen mer 3-4 cm och då bör det inte göra så här ont!
20.45 Vi är tillbaka på förlossningen, usk Tessan möter oss och visar in oss på undersökningsrummet igen. Jag vill kissa, men kommer knappt upp från toastolen efteråt eftersom det gör så ont. Jag undrar varför det inte kommer någon personal. Med hjälp av maken kommer jag ut från toan och hänger över undersökningssängen. Nu skriker jag under värkarna och maken försöker få loss sina händer för att gå och stänga dörren.
21.00 Tessan kommer tillbaka och ber oss följa med till ett förlossningsrum. Jag får hjälp av en gåstol och maken går ut till bilen och hämtar tillbaka väskan. Han kommer sedan ikapp oss längs vägen. Efter att ha tagit några steg in på förlossningsrummet kommer första krystvärken. Vid andra krystvärken har jag fått hjälp upp i sängen, fått av mina egna kläder och på mig en sjukhusskjorta samt fått tag i lustgasen. Andas, andas, andas! Någon säger att jag är duktig, hon låter trevlig…
21.17 Vår dotter föds, jag tror inte mina ögon när jag tittar på klockan, men det stämmer. Ett stygn får jag sy och sen mår jag toppen. När får man åka hem? Vi fick sitta i förlossningssalen i 4,5 timma, sedan skickade jag hem den nyblivna pappan och fick hjälp av en usk upp till BB. Dagen efter kom maken och Noel och hämtade hem oss vid 14.00.
Vår lilla flicka var 49 cm och vägde 2920 gram. Hon har fått namnen Lily Viola.
************************************************** *****
Förlossningsberättelse Noel 061025
Tisdagen den 24 oktober var en dag som alla andra. Jag gick hemma och plockade lite, bjöd lillebror på middag och en eventuell förlossning kändes långt borta. Under dagen kände jag dock av lätta ”menssmärtor” med ojämna mellanrum. Den typen av magsmärtor har dock dykt upp många gånger under graviditeten, gör inte ont och är ingenting som jag kopplade till förlossningsvärkar.
Vid 19.30 hade maken både kommit hem från jobbet och gått igen, han hade ett möte på kvällens program. Jag satt framför TV:n och började fundera på om inte de där ”menssmärtorna” kom allt oftare och regelbundet. Plockade fram tidtagaren på mobilen, tog fram papper och penna och började anteckna: värk, paus, värk, paus o.s.v. Fortfarande gjorde värkarna inte ont, men de kom sakta med allt tätare mellanrum. Samtidigt chattade jag med lite vänner på Internet och de blev lite halvgalna när jag berättade att det var 5-7 minuter mellan värkarna och maken inte var hemma… Nåja, jag tyckte inte att det var så farligt, han var 50 meter hemifrån och värkarna gjorde som sagt inte ont ännu.
22.15 kom maken hem och jag meddelade att det nog hade börjat hända saker. Han tog det ganska lugnt och vi satte oss en stund i soffan och kollade in kvällens TV-utbud. Vid 23.00 började värkarna kännas rejält och jag ringde till förlossningen. Eftersom vi har en bit att åka var vi välkomna när vi ville, när jag kände att jag inte ville vara hemma längre med andra ord. En timme senare försökte vi gå och lägga oss. Maken hade packat färdigt väskan och jag skulle lägga mig i sängen. Då får jag två eller tre värkar utan paus och maken lyckas få ur mig att nu går det nog inte längre – lasarettet känns ganska lockande. Värkarna kommer nu med 3-5 minuters mellanrum, vi packar ihop oss, maken hjälper mig på med ett par mjukisbyxor och vi kommer iväg.
Bilfärden mot lasarettet går via en slingrig skogsväg och strax innan den vägen får jag en värk och vi stannar till. Vidare sedan genom skogen och upp mot motorvägen där vi kan öka farten. Värkarna är fortfarande hanterbara och jag andas, koncentrerar mig och klämmer makens hand när det gör extra ont.
Strax innan 01.00 kommer vi, efter lite trubbel med kartläsningen, fram till förlossningen. De tar emot oss, jag får äntligen tag på en toalett – underbart, och vi visas in i ett mottagningsrum där jag placeras i en fåtölj. Vi diskuterar lite kring smärtlindring och jag berättar att jag gärna vill bada, men att jag vill ha deras råd kring eventuell medicinsk smärtlindring om det skulle behövas senare. Man kopplar ett CTG som mäter barnets hjärtljud och mina värkar. Jag får sitta med den i ungefär en halvtimme och nu börjar det bli jobbigt. Ibland är det ingen paus mellan värkarna men maken lär sig snart att läsa av CTG:n och kan tala om när värkarna är på gång och när de börjar avta. När barnmorskan tycker att hon fått en tydlig bild över värkarbetet får jag lägga mig på en brits och hon känner att jag är öppen fyra centimeter. Nu vill jag bada!
Jag får hjälp av en gåstol och vi tar oss ner till ett av förlossningsrummen – skrämmande och spännande att inse att vi inte kommer ut därifrån förrän vi har en liten baby med oss… Äntligen bad! Helt underbart skönt – smärtlindringen kommer som på beställning. Första timmen ligger jag i badet och gottar mig, dricker lite emellanåt och påminner maken om att äta – han får ju inte svimma av under natten! När värkarna tilltar i styrka använder jag duschmunstycket och sprutar på magen – det underlättar. Efter ett tag frågar jag efter lustgasen och den kommer inrullandes av de fantastiska barnmorskorna. Nu får maken sköta duschmunstycket medan jag bekantar mig med lustgasen, lite halvklurigt till att börja med men jag lär mig snart att hantera den.
Vid 04.00 vill barnmorskan att jag kommer upp ur badet, jag är inte lika förtjust i idén, men de vet väl vad de gör. Jag hinner knappt upp ur badet innan jag näst intill går ner på knä av nästa värk – vilken skillnad mot att ligga i varmt vatten! Till slut kommer jag, med lite hjälp, upp i sängen och barnmorskan lyckas kontrollera att jag nu är öppen 7 centimeter. Inte mer? tänker jag och förstår inte hur jag ska stå ut 3 centimeter till om värkarna ska kännas så här! Saknar badet och ber dem att vrida upp lustgasen – åh, det var skönt. Ber också om något annat smärtstillande och hör någon nämna ryggbedövning. Jag och lustgasen är från och med nu de allra bästa vänner och jag är så långt borta att jag knappt vet vad som är värk och vad som är paus. De frågar mig någonting och jag grymtar till svar. Efter en stund hör jag hur barnmorskan konstaterar att vattnet går och jag känner hur det rinner.
Enligt maken kommer läkaren som ska lägga ryggbedövningen vid 04.30. Jag minns inte att han överhuvudtaget hälsade på mig, men han bad mig att lägga mig på sidan och skjuta rygg. Hade jag inte haft lustgasen hade jag nog skrattat honom i ansiktet. Vadå lägga mig på sidan? Jag kan ju inte röra mig en millimeter! Och skjuta rygg är ju knappast att tänka på. Läkaren är ganska barsk, men jag känner knappt när han sticker mig. Det gick tydligen fel och han måste göra om. Typiskt, tänker jag, men är fortfarande så tajt med lustgasen att jag inte orkar protestera. Efter vad som i min värld känns som en evighet fick läkaren i alla fall lagt bedövningen och en halvtimme senare känns värkarna lite mer urskiljbara och inte bara som ett enda långt lidande. Jag till och med släpper lustgasen för ett par sekunder.
Ganska snart känner jag att jag måste hjälpa till, enligt förlossningsjournalen är klockan då 06.30. Krystvärkarna kräver givetvis en hel del energi men det känns ändå skönt att få vara med mer aktivt. Barnmorskan talar snart om för mig att det är bättre om jag slutar skrika och använder kraften till att trycka på istället. Jag gör mitt bästa och tycker själv att det fungerar ganska bra. Barnmorskan är dock av en annan åsikt och maken har berättat att jag därför fick värkstimulerande dropp som jag protesterar lite halvhjärtat emot. Efter ett tag börjar jag bli trött och det känns som om jag har krystat länge. Då berättar barnmorskan att bebisen har jättemycket hår men att jag måste hålla igen lite. Hålla igen!? Hur gör man då? Nåja, jag passar på att ta ett par extra andetag, men nu går det inte att hålla igen längre.
Det kommer en kraftig krystvärk och jag kan inte göra annat än att ta i av allt jag har. Nu dör jag, hinner jag tänka när det känns som hela underlivet brister. Två sekunder senare talar barnmorskan om att bebisens huvud är ute och att vi nu bara väntar på resten av bebisen. Vadå resten, tänker jag, efter den värken finns det inte en möjlighet att prestera mer. Trots min inställning till vidare värkarbete kommer det en värk till och jag får trycka på med den kraft jag har. Jag hör genast barnskrik och sekunden efter ligger det en liten människa på min mage. Jag kommer ur lustgasdvalan och tårarna går inte att hejda. Så mycket hår den har, är min första tanke. Vad blev det? frågar jag maken, men han har inte hunnit kolla, eftersom jag de senaste fyra timmarna har totalvägrat att släppa hans hand. Jag känner efter själv och konstaterar att det är vad vi trott hela tiden – en liten kille.
Vår son Noel Vilhelm föddes onsdagen 25 oktober 2006 kl.08.04, var 51 centimeter lång och vägde 3470 gram.
Kul att du kikade förbi!
Kram Lilla Morran
************************************************** **
*27 år fyllda
*Bosatt på mindre ort utanför Göteborg
*Gift sedan 6 år med mannen i mitt liv
*Stolt mamma till en son som kom till genom ICSI, född i oktober -06 samt en dotter, som blev till samtidigt, men föddes i maj -09 efter FET...
*Mammaledig och gravid med barn nr.3 som mycket oväntat kom till på naturlig väg. Beräknad förlossning 20 september 2010.
*Husbyggare - vilket inte är en helt korrekt benämning då min uppgift består i att ta hand om hem och barn samt ekonomi medan maken håller i hammaren... Planerad inflytt augusti 2010
För intresserade dokumenteras husprojektet kortfattat i text och bild i följande blogg:
villasand.bloggsida.se
************************************************** **********
Förlossningsberättelse Lily 090515
Fredagen den 15 maj 2009 hade jag gått två dagar över tiden. Jag hade lovat Noel en myskväll och eftersom jag var trött och han var trotsig satte vi oss redan klockan 17.00 framför en film.
17.00 Jag försökte massera bröstvårtorna lite, eftersom detta tidigare gett sammandragningar och dessutom kunde det ju inte skada inför framtida amning. Detta gav nästan genast resultat, men eftersom jag tidigare fått sammandragningar av sådan massage tog jag det inte på så stort allvar.
17.30 Maken kom hem från husbygget.
17.45 Vattnet går och värkarna ökar i styrka. Jag ringer förlossningen, får prata med usk Tessan som frågar hur tätt värkarna kommer samt om det är första eller andra barnet. När hon får svaret att det är 6 minuter mellan värkarna ber hon mig komma in omgående.
18.00 Jag har tagit en snabbdusch och vi lämnar Noel hos farmor och farfar. Han springer glatt in med godispåsen i högsta hugg. Vi anländer till förlossningen vid 19.00.
19.15 Vi får komma in på ett undersökningsrum. Vi får träffa en något barsk barnmorska som sätter band för CTG-kurva och gör en undersökning. Hon konstaterar efter 20 minuter att värkarbetet är för dåligt, en del av livmoderhalsen är kvar och att jag bara är öppen 1 cm. Hon säger också att det inte var vattnet som gick hemma, utan en flytning. Vi får alternativen; åk hem, ta in på patienthotellet eller ta en promenad och kom tillbaka om två timmar för ny undersökning. Klockan är nu 19.45.
Vi väljer att åka ner till centrum och äta en hamburgare på McDonalds. Värkarna kommer fortfarande med ca 5 minuters mellanrum men nu är de helt klart starkare. Dessutom rinner det fortfarande mellan benen, så någon flytning var det garanterat inte. Maken skrattar lite åt mig och säger att jag ser ut som en missbrukare med abstinens där jag sitter och kvider. Skämtet uppskattas inte… Efter att ha fått några värkar inne på McDonalds får jag en rejäl värk på vägen ut och hänger i makens arm. Vi beslutar oss för att sätta oss i bilen, åka en sväng och se hur detta utvecklas. Efter några värkar till i bilen skriker jag ut min smärta och får fram att ”Nu vill jag inte åka bil mer!” Maken kör tillbaka till sjukhuset. Jag börjar oroa mig för att något är fel, eftersom jag ”omöjligt” kan vara öppen mer 3-4 cm och då bör det inte göra så här ont!
20.45 Vi är tillbaka på förlossningen, usk Tessan möter oss och visar in oss på undersökningsrummet igen. Jag vill kissa, men kommer knappt upp från toastolen efteråt eftersom det gör så ont. Jag undrar varför det inte kommer någon personal. Med hjälp av maken kommer jag ut från toan och hänger över undersökningssängen. Nu skriker jag under värkarna och maken försöker få loss sina händer för att gå och stänga dörren.
21.00 Tessan kommer tillbaka och ber oss följa med till ett förlossningsrum. Jag får hjälp av en gåstol och maken går ut till bilen och hämtar tillbaka väskan. Han kommer sedan ikapp oss längs vägen. Efter att ha tagit några steg in på förlossningsrummet kommer första krystvärken. Vid andra krystvärken har jag fått hjälp upp i sängen, fått av mina egna kläder och på mig en sjukhusskjorta samt fått tag i lustgasen. Andas, andas, andas! Någon säger att jag är duktig, hon låter trevlig…
21.17 Vår dotter föds, jag tror inte mina ögon när jag tittar på klockan, men det stämmer. Ett stygn får jag sy och sen mår jag toppen. När får man åka hem? Vi fick sitta i förlossningssalen i 4,5 timma, sedan skickade jag hem den nyblivna pappan och fick hjälp av en usk upp till BB. Dagen efter kom maken och Noel och hämtade hem oss vid 14.00.
Vår lilla flicka var 49 cm och vägde 2920 gram. Hon har fått namnen Lily Viola.
************************************************** *****
Förlossningsberättelse Noel 061025
Tisdagen den 24 oktober var en dag som alla andra. Jag gick hemma och plockade lite, bjöd lillebror på middag och en eventuell förlossning kändes långt borta. Under dagen kände jag dock av lätta ”menssmärtor” med ojämna mellanrum. Den typen av magsmärtor har dock dykt upp många gånger under graviditeten, gör inte ont och är ingenting som jag kopplade till förlossningsvärkar.
Vid 19.30 hade maken både kommit hem från jobbet och gått igen, han hade ett möte på kvällens program. Jag satt framför TV:n och började fundera på om inte de där ”menssmärtorna” kom allt oftare och regelbundet. Plockade fram tidtagaren på mobilen, tog fram papper och penna och började anteckna: värk, paus, värk, paus o.s.v. Fortfarande gjorde värkarna inte ont, men de kom sakta med allt tätare mellanrum. Samtidigt chattade jag med lite vänner på Internet och de blev lite halvgalna när jag berättade att det var 5-7 minuter mellan värkarna och maken inte var hemma… Nåja, jag tyckte inte att det var så farligt, han var 50 meter hemifrån och värkarna gjorde som sagt inte ont ännu.
22.15 kom maken hem och jag meddelade att det nog hade börjat hända saker. Han tog det ganska lugnt och vi satte oss en stund i soffan och kollade in kvällens TV-utbud. Vid 23.00 började värkarna kännas rejält och jag ringde till förlossningen. Eftersom vi har en bit att åka var vi välkomna när vi ville, när jag kände att jag inte ville vara hemma längre med andra ord. En timme senare försökte vi gå och lägga oss. Maken hade packat färdigt väskan och jag skulle lägga mig i sängen. Då får jag två eller tre värkar utan paus och maken lyckas få ur mig att nu går det nog inte längre – lasarettet känns ganska lockande. Värkarna kommer nu med 3-5 minuters mellanrum, vi packar ihop oss, maken hjälper mig på med ett par mjukisbyxor och vi kommer iväg.
Bilfärden mot lasarettet går via en slingrig skogsväg och strax innan den vägen får jag en värk och vi stannar till. Vidare sedan genom skogen och upp mot motorvägen där vi kan öka farten. Värkarna är fortfarande hanterbara och jag andas, koncentrerar mig och klämmer makens hand när det gör extra ont.
Strax innan 01.00 kommer vi, efter lite trubbel med kartläsningen, fram till förlossningen. De tar emot oss, jag får äntligen tag på en toalett – underbart, och vi visas in i ett mottagningsrum där jag placeras i en fåtölj. Vi diskuterar lite kring smärtlindring och jag berättar att jag gärna vill bada, men att jag vill ha deras råd kring eventuell medicinsk smärtlindring om det skulle behövas senare. Man kopplar ett CTG som mäter barnets hjärtljud och mina värkar. Jag får sitta med den i ungefär en halvtimme och nu börjar det bli jobbigt. Ibland är det ingen paus mellan värkarna men maken lär sig snart att läsa av CTG:n och kan tala om när värkarna är på gång och när de börjar avta. När barnmorskan tycker att hon fått en tydlig bild över värkarbetet får jag lägga mig på en brits och hon känner att jag är öppen fyra centimeter. Nu vill jag bada!
Jag får hjälp av en gåstol och vi tar oss ner till ett av förlossningsrummen – skrämmande och spännande att inse att vi inte kommer ut därifrån förrän vi har en liten baby med oss… Äntligen bad! Helt underbart skönt – smärtlindringen kommer som på beställning. Första timmen ligger jag i badet och gottar mig, dricker lite emellanåt och påminner maken om att äta – han får ju inte svimma av under natten! När värkarna tilltar i styrka använder jag duschmunstycket och sprutar på magen – det underlättar. Efter ett tag frågar jag efter lustgasen och den kommer inrullandes av de fantastiska barnmorskorna. Nu får maken sköta duschmunstycket medan jag bekantar mig med lustgasen, lite halvklurigt till att börja med men jag lär mig snart att hantera den.
Vid 04.00 vill barnmorskan att jag kommer upp ur badet, jag är inte lika förtjust i idén, men de vet väl vad de gör. Jag hinner knappt upp ur badet innan jag näst intill går ner på knä av nästa värk – vilken skillnad mot att ligga i varmt vatten! Till slut kommer jag, med lite hjälp, upp i sängen och barnmorskan lyckas kontrollera att jag nu är öppen 7 centimeter. Inte mer? tänker jag och förstår inte hur jag ska stå ut 3 centimeter till om värkarna ska kännas så här! Saknar badet och ber dem att vrida upp lustgasen – åh, det var skönt. Ber också om något annat smärtstillande och hör någon nämna ryggbedövning. Jag och lustgasen är från och med nu de allra bästa vänner och jag är så långt borta att jag knappt vet vad som är värk och vad som är paus. De frågar mig någonting och jag grymtar till svar. Efter en stund hör jag hur barnmorskan konstaterar att vattnet går och jag känner hur det rinner.
Enligt maken kommer läkaren som ska lägga ryggbedövningen vid 04.30. Jag minns inte att han överhuvudtaget hälsade på mig, men han bad mig att lägga mig på sidan och skjuta rygg. Hade jag inte haft lustgasen hade jag nog skrattat honom i ansiktet. Vadå lägga mig på sidan? Jag kan ju inte röra mig en millimeter! Och skjuta rygg är ju knappast att tänka på. Läkaren är ganska barsk, men jag känner knappt när han sticker mig. Det gick tydligen fel och han måste göra om. Typiskt, tänker jag, men är fortfarande så tajt med lustgasen att jag inte orkar protestera. Efter vad som i min värld känns som en evighet fick läkaren i alla fall lagt bedövningen och en halvtimme senare känns värkarna lite mer urskiljbara och inte bara som ett enda långt lidande. Jag till och med släpper lustgasen för ett par sekunder.
Ganska snart känner jag att jag måste hjälpa till, enligt förlossningsjournalen är klockan då 06.30. Krystvärkarna kräver givetvis en hel del energi men det känns ändå skönt att få vara med mer aktivt. Barnmorskan talar snart om för mig att det är bättre om jag slutar skrika och använder kraften till att trycka på istället. Jag gör mitt bästa och tycker själv att det fungerar ganska bra. Barnmorskan är dock av en annan åsikt och maken har berättat att jag därför fick värkstimulerande dropp som jag protesterar lite halvhjärtat emot. Efter ett tag börjar jag bli trött och det känns som om jag har krystat länge. Då berättar barnmorskan att bebisen har jättemycket hår men att jag måste hålla igen lite. Hålla igen!? Hur gör man då? Nåja, jag passar på att ta ett par extra andetag, men nu går det inte att hålla igen längre.
Det kommer en kraftig krystvärk och jag kan inte göra annat än att ta i av allt jag har. Nu dör jag, hinner jag tänka när det känns som hela underlivet brister. Två sekunder senare talar barnmorskan om att bebisens huvud är ute och att vi nu bara väntar på resten av bebisen. Vadå resten, tänker jag, efter den värken finns det inte en möjlighet att prestera mer. Trots min inställning till vidare värkarbete kommer det en värk till och jag får trycka på med den kraft jag har. Jag hör genast barnskrik och sekunden efter ligger det en liten människa på min mage. Jag kommer ur lustgasdvalan och tårarna går inte att hejda. Så mycket hår den har, är min första tanke. Vad blev det? frågar jag maken, men han har inte hunnit kolla, eftersom jag de senaste fyra timmarna har totalvägrat att släppa hans hand. Jag känner efter själv och konstaterar att det är vad vi trott hela tiden – en liten kille.
Vår son Noel Vilhelm föddes onsdagen 25 oktober 2006 kl.08.04, var 51 centimeter lång och vägde 3470 gram.
Kul att du kikade förbi!
Kram Lilla Morran
************************************************** **
Ålder
41 år
Barn
17 år
15 år
Civilstatus
Gift
Föräldratyp
Good Enough
Personlighet
Morgonmänniska
Trygg
Tänkare
Intressen
Barn
Heminredning
Matlagning/Bakning
Musik
Gospel
Pop
RnB