HA!
Efter ca 6 års försökande på egen hand har nu en IVF genomförts med positivt resultat!
Känns otroligt ovant! På nåt sät har jag sett framför mig att det aldrig skulle ske men sitter nu här med hopp om att det ska funka hela vägen fram till en förlossning :)
Sparar historiken nedan för att påminna mig själv.
Utredningen gav inget svar men det verkar ju då som att kanske ägg och spermier aldrig träffades av någon anledning...
Historiken
Beslutade att sluta skydda oss efter 10 års förhållande. Det har nu gått snart fem år sen dess utan någon som helst graviditet. Visst har vi inte alltid varit på vid rätt tillfälle i månaden och visst har det gått perioder där vi inte ens haft sex på flera månader. Jag har en uppsjö av ursäkter kring varför det inte blivit något. Kanske har jag druckit för mycket alkohol? Kanske att jag faktiskt var rätt överviktig fram tills för ca ett år sen? Och vi har ju egentligen inte försökt pricka ägglossning mer än ett par enstaka tillfällen eftersom det alltid känts krystat och nästan läskigt att ta ett överlagt beslut om sex. Men man tycker att nån gång under de dryga 60 perioderna kanske något litet frö kunde simma fram på ren chansning. För andra räcker det ju med betydligt färre försök.
Nu har jag iallafall tagit mod till mig och påbörjat en undersökning. Konstaterat hittills att
* det inte finns några problem med spermierna.
* Jag har ganska korta cykler (ca 26 dagar)
* Det ser bra ut med vanlig gynundersökning och ultraljud.
* Reagerar bra på pergo
* Verkar inte ha några problem med allt vad de nu kollar i blodproven
* Äggledarna flödar fritt, eller vad man säger när de har gjort en OK genomsköljning
Nästa steg:
Ingen jäkla aning. Han har ju börjat jiddra om IVF men ville kolla nåt extra med blodproven men provsvaren har tydligen tagit julledigt.
Själv har jag ju redan teorier
* Sekretet vid ägglossning som ska vara så trådigt känns snarare som klister - men det verkar han inte reagera på liksom herr gynekolog
* Har säkert för mycket testosteron eller nåt som gör att jag inte är kvinnlig nog eftersom jag har besvärande hårväxt här och där, men det är inte tillräckligt att reagera på eftersom han kontrollerat att jag inte har PCO.
Känner mig som ett hopplöst fall och är så trött på alla som förutsätter att vi inte har funderat på barn och ställer frågan som att de är de första som tänkt tanken att det kanske vore dags. Tycker också det är jobbigt att hålla skenet uppe när kompis efter kompis råkar bli med barn. Särskilt när de få som man anförtrott sig åt i en gemensam barnlöshetsångest börjat producera och därefter tappat all empati kring min situation. Hur kan det bli så?
Och hur kan det vara så svårt att erkänna för sin omgivning att - jo vi försöker men det blir inget? Hur ska man kunna räkna med deras förståelse om man inte avslöjar detta om sig själv? Jag önskar att jag vågade stå upp för detta men av någon anledning har det gått så långt nu att det känns som att det kommer stå LOOSER i pannan på mig.
Vilket i för sig kanske är sant.
Men men, man ska vara glad åt de som lyckas och snäll mot de som inte förstår...
Efter ca 6 års försökande på egen hand har nu en IVF genomförts med positivt resultat!
Känns otroligt ovant! På nåt sät har jag sett framför mig att det aldrig skulle ske men sitter nu här med hopp om att det ska funka hela vägen fram till en förlossning :)
Sparar historiken nedan för att påminna mig själv.
Utredningen gav inget svar men det verkar ju då som att kanske ägg och spermier aldrig träffades av någon anledning...
Historiken
Beslutade att sluta skydda oss efter 10 års förhållande. Det har nu gått snart fem år sen dess utan någon som helst graviditet. Visst har vi inte alltid varit på vid rätt tillfälle i månaden och visst har det gått perioder där vi inte ens haft sex på flera månader. Jag har en uppsjö av ursäkter kring varför det inte blivit något. Kanske har jag druckit för mycket alkohol? Kanske att jag faktiskt var rätt överviktig fram tills för ca ett år sen? Och vi har ju egentligen inte försökt pricka ägglossning mer än ett par enstaka tillfällen eftersom det alltid känts krystat och nästan läskigt att ta ett överlagt beslut om sex. Men man tycker att nån gång under de dryga 60 perioderna kanske något litet frö kunde simma fram på ren chansning. För andra räcker det ju med betydligt färre försök.
Nu har jag iallafall tagit mod till mig och påbörjat en undersökning. Konstaterat hittills att
* det inte finns några problem med spermierna.
* Jag har ganska korta cykler (ca 26 dagar)
* Det ser bra ut med vanlig gynundersökning och ultraljud.
* Reagerar bra på pergo
* Verkar inte ha några problem med allt vad de nu kollar i blodproven
* Äggledarna flödar fritt, eller vad man säger när de har gjort en OK genomsköljning
Nästa steg:
Ingen jäkla aning. Han har ju börjat jiddra om IVF men ville kolla nåt extra med blodproven men provsvaren har tydligen tagit julledigt.
Själv har jag ju redan teorier
* Sekretet vid ägglossning som ska vara så trådigt känns snarare som klister - men det verkar han inte reagera på liksom herr gynekolog
* Har säkert för mycket testosteron eller nåt som gör att jag inte är kvinnlig nog eftersom jag har besvärande hårväxt här och där, men det är inte tillräckligt att reagera på eftersom han kontrollerat att jag inte har PCO.
Känner mig som ett hopplöst fall och är så trött på alla som förutsätter att vi inte har funderat på barn och ställer frågan som att de är de första som tänkt tanken att det kanske vore dags. Tycker också det är jobbigt att hålla skenet uppe när kompis efter kompis råkar bli med barn. Särskilt när de få som man anförtrott sig åt i en gemensam barnlöshetsångest börjat producera och därefter tappat all empati kring min situation. Hur kan det bli så?
Och hur kan det vara så svårt att erkänna för sin omgivning att - jo vi försöker men det blir inget? Hur ska man kunna räkna med deras förståelse om man inte avslöjar detta om sig själv? Jag önskar att jag vågade stå upp för detta men av någon anledning har det gått så långt nu att det känns som att det kommer stå LOOSER i pannan på mig.
Vilket i för sig kanske är sant.
Men men, man ska vara glad åt de som lyckas och snäll mot de som inte förstår...
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.