Människa, kvinna, mamma...

Har hunnit fylla fyrtio plus ett, fattar inte vart tiden tog vägen. Upptäckte mitt första gråa hårstrå för ett par månader sen och drog ut det med pincett. Om jag ritade min livskurva, skulle den se ut som ett skenande EKG. Så egentligen borde jag väl varit vithårig för länge sen vid det här laget.

Vid fyrtio så skulle jag klippa mitt långa vilda hår i en sober page. Jag skulle vara en eldigt sval, elegant pensionssparande kvinna i övre karriären. Mina tonåringar skulle vara Stora A-barn rakt igenom, välartade men med fria själar och världen för sina fötter. De skulle känna att de fått "allt" i sin uppväxt, av sin fantastiska mamma, med 150 procents total närvaro...trots att hon även hunnit med ett spännande yrkesliv och trehundrafemtio pilatespass i veckan.
Min man skulle avguda mig som aldrig förr, för vid fyrtio börjar ju kvinnan blomstra.
Inte ett moln på himlen och inte ett grått hårstrå på huvudet. Och om så skulle vara, så fanns det ju Prada-paraplyer och välgörande toningar med eteriska oljor och aloe vera...Chick lit för mogen ungdom.

Det var mina tankar för tjugo år sen.
Nu sitter jag här med facit i hand, mitt långa vilda hår och med två tonårsrebeller som osar hormoner.Inte en enda liten Pashmirsjal i min garderob, fast en hel uppsättning boot cut jeans och projekt som ännu inte fullbordats. Och drömmar, som aldrig går i kras - hur ojämn livskurvan än är.
Ömsom vin, ömsom vatten.

Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.