Uppdaterar igen då jag fyller år på nyårsafton. Jag är 46 år och gift med kärleken i mitt liv sedan 11 år och sambos i 22 år.
1999 fick vi vårt kärleksbarn Olivia som tyvärr lämnade oss våren 2004.
Olivia hade en hjärnstamstumör som dom upptäkte våren 2003 och efter 10 månaders kamp så gav Olivia upp och lämnade oss i stor sorg och saknad.
Olivia har troligtvis haft tumören ända sedan hon föddes, vi har åkt ut och in på sjukhus hela hennes liv, fast ingen hittade något fel på henne förens 2003 då man gjode en CT röngten på henne. Vi märkte att något var fel för första gången när hon var 3 veckor, hon kunde inte äta och gick inte upp i vikt och från det tills hon var ungefär 1 1/2 år så spenderade vi sammanlagt 9 månader på sjukhus där dom gjorde alla möjliga undersökningar för att föklara varför hon inte kunde behålla maten och inte gick upp i vikt.
Olivia blev tillfälligt bättre då hon började dagis, förklaringen är nog att hon växte snabbare än tumören och att trycket i huvudet lättade en tid, sen växte tumören och hon blev sämre, det vi märkte det på var att hon inte kunde svälja ordetligt inte kunde hosta satte i halsen hela tiden och att hon kräktes upp det lilla hon fick i sig, dessutom så kunde hon inte ligga på rygg ,då hon var så yr för att trycket i hjärnan ökade, och inte springa som andra barn i hennes ålder, hennes balans var dålig överhuvudtaget, och hon gick med huvudet på sne hela tiden, inte mycket men lite. Vid flera tillfällen frågade jag läkarna om det kunde vara en hjärntumör då jag tyckte symtomen påminde om det, men dom sa att det antagligen berodde på att hon var plattfot, och eftersom jag inte är läkare så fick jag ju tro på dom som faktiskt är det. Men det har jag förstått att så är det inte, för det visade sig ju vara en hjärntumör och tyvärr en tumör som man inte kunde göra något åt, utan när man upptäckt det så fick vi åka i ilfart till Astrid Lindgrens sjukhus då dom faktiskt trodde att hon skulle dö på en gång. Dom förklarade för oss där att Olivia skulle dö att man faktiskt inte kunde göra något, visst skulle man göra allt i allafall, men det finns ingen i världen som överlevt en sådan här tumör, inte längre än 2 år. Vi frågade hur lång tid vi hade och fick till svar - i bästa fall 1 år. Olivia fick 10 månader och dom 10 månaderna var dom bästa vi kunnat få, trots behandligar, strål och cytostatika behandlingar. Hon fick cortison som gjorde att svullnaden i halsen gick ner och hon kunde äta för första gången i sitt liv utan att sätta i halsen eller kräkas, vilket var helt otroligt för oss alla, en annan effekt var att hon fick bättre balans då trycket i huvudet minskade av all behandling. Vi fick plötsligt se en "normal" 5 åring framför oss, en som kunde springa relativt bra och gå ganska bra balansgång.
Under dessa 10 månader fick vi vara tillsamman hela tiden och det var det viktigaste, men vi gjorde mycket också, bland annat kunde vi uppfylla Olivias högsta önska i livet och det var att åka till Disneyworld i Paris. Det var helt sagolikt i ordets rätta bemärkelse, Olivia älskade varje sekund. Att vi gjort det och många andra saker gör det en aning lättare att fortsätta utan henne, vi behöver inte fråga oss varför gjorde vi inte så eller så, vi gjorde allt vi kunde och vi alla talade om för varandra, aldrig mindre än 20 gånger om dagen, att vi älskade varandra. Olivia var en alldelse fantastisk liten tjej som rymde en massa saker som man inte förväntar sig av en sådan ung liten människa. Hon trodde på gud, vilket varken jag eller min man gör, men det gjorde hon och antagligen gjorde hon rätt i det. Hon ställde en fråga några månader innan hon dog till mig, hon frågade - Mamma, tar gud en fast man bett honom låta bli? Hur svara man på det? Jag sa till henne att vi kunde ta med oss frågan till någon som pratar med gud hela dagarna dvs en präst och det gjorde vi, hon fick en föklaring, kanske inte en bra, men prästen försökte i alla fall och Olivia verkade relativt nöjd. Men hon kom till ro med sin egen död när hon drömt att hon dött och hade fått vingar, det förklarade hon för mig på morgonen efter att hon vaknat från den drömmen att nu vet jag mamma, det är inte farligt jag kan ju flyga, och hon var så lycklig glad och tillfreds. Mitt älskade lilla förståndiga barn förstod att det inte är farligt att dö, och då kunde hon släppa ångesten hon känt innan. Jag är så glad över att jag vågade prata med henne om döden att jag vågade stå kvar när hon ställde sina mycket svåra frågor, det är det som gör att jag kan stå kvar nu när hon inte är här längre.
Olivia dog två veckor efter att vi kommit hem i från Disneyworld, 10 månader efter att hon fått diagnosen Hjärnstamstumör.
Hennes död är meningslös, men inte hennes liv och det är det som gör att varje dag är värd att leva, Olivia har funnits här.
Olivia ville ha en lillasyster det sa hon till oss innan hon dog och om hon fick det skulle hon heta Alicia Jasmine, så det så. Och den 10/6 2005 fick Olivia en lillasyster som vi döpt till Alicia Jasmine Harmony. Vi är så glada över att ha fått möjligheten att dela livet med en ny liten människa, Och jag är säker på att Olivia skrattar stolt i himlen åt sin lillasysters fantastiska, ibland knasiga, framsteg i livet. Kärleken är oändlig, den räcker till alla om vi bara vågar släppa fram den.
Livet blir det vi gör det till och jag väljer att göra det ett så bra liv jag kan, för det vet jag att Olivia velat. För hennes och hennes lillsysters skull ska jag fortsätta att göra mitt och förhoppningsvis andras liv så bra som jag kan. Ta hand om er där ute och glöm inte bort att leva medan ni är här, ta vara på varandra och tiden här, för vi har bara nu.
Ni kan läsa mer om barncancer och arbetet runt det på och stöd gärna dom i sitt arbete för att hjälpa barn med cancer.
Är nu gravid igen med vårt tredje barn som kommer med ett planerat snitt 10 juli 2008. Vi vet att det är en tjej så det blir triss i tjejer vilket är jättekul även om min förstfödda tyvärr inte delar livet med oss längre så är Olivia alltid med oss i alla fall i våra hjärtan.
Alicia ska bli storasyster och hon verkar förstå det riktigt bra och kan på sitt vis se fram emot det. Livet är verkligen en resa och det gäller att våga hänga med hela vägen och även om livet iblan verkligen suger så är det som gäller och man får ta det, för till slut så kommer det en tid då det inte är fullt så jobbigt längre, det går upp och ner, i bland mer ner än upp och ibland mer upp än ner. Det mesta jämnar ut sig tills slut. Men jag skulle inte vilja vara utan dessa variationer.
Josefine är här och har blivit 3 månader, allt gick så bra med kejsarsnittet och allt och hon är en riktigt tio poängare så vacker och så klok välkommen du ljuvliga barn. Att vara förälder till fler än ett barn är svårt men oerhört kul och mycket enklare än jag trodde, fast svårare på ett annat sätt än jag förställde mig då jag fattas ett barn hela tiden. Blir inte klok på hur jag orkar leva utan Olivia men tror att jag klarar det för att hon skulle aldrig acceptera något annat och att jag fått möjligheten att dela livet med 2 nya underbara individer som gör sitt bästa med att göra se till att jag inte ramlar ner i något hål. Jag är så priviligerad, jag känner att jag inte kan böja på min nacken mer utan att den går av, jag känner en sådan respekt för livet som gett mig sådana gåvor.
Jag vill inte vara utan en enda sekund av mitt liv som det varit och är gör om hela resan vilken dag som helst om jag måste, jag blottar min stupe för livet och det som kommer, kom igen bara.www.barncancerfonden.se
1999 fick vi vårt kärleksbarn Olivia som tyvärr lämnade oss våren 2004.
Olivia hade en hjärnstamstumör som dom upptäkte våren 2003 och efter 10 månaders kamp så gav Olivia upp och lämnade oss i stor sorg och saknad.
Olivia har troligtvis haft tumören ända sedan hon föddes, vi har åkt ut och in på sjukhus hela hennes liv, fast ingen hittade något fel på henne förens 2003 då man gjode en CT röngten på henne. Vi märkte att något var fel för första gången när hon var 3 veckor, hon kunde inte äta och gick inte upp i vikt och från det tills hon var ungefär 1 1/2 år så spenderade vi sammanlagt 9 månader på sjukhus där dom gjorde alla möjliga undersökningar för att föklara varför hon inte kunde behålla maten och inte gick upp i vikt.
Olivia blev tillfälligt bättre då hon började dagis, förklaringen är nog att hon växte snabbare än tumören och att trycket i huvudet lättade en tid, sen växte tumören och hon blev sämre, det vi märkte det på var att hon inte kunde svälja ordetligt inte kunde hosta satte i halsen hela tiden och att hon kräktes upp det lilla hon fick i sig, dessutom så kunde hon inte ligga på rygg ,då hon var så yr för att trycket i hjärnan ökade, och inte springa som andra barn i hennes ålder, hennes balans var dålig överhuvudtaget, och hon gick med huvudet på sne hela tiden, inte mycket men lite. Vid flera tillfällen frågade jag läkarna om det kunde vara en hjärntumör då jag tyckte symtomen påminde om det, men dom sa att det antagligen berodde på att hon var plattfot, och eftersom jag inte är läkare så fick jag ju tro på dom som faktiskt är det. Men det har jag förstått att så är det inte, för det visade sig ju vara en hjärntumör och tyvärr en tumör som man inte kunde göra något åt, utan när man upptäckt det så fick vi åka i ilfart till Astrid Lindgrens sjukhus då dom faktiskt trodde att hon skulle dö på en gång. Dom förklarade för oss där att Olivia skulle dö att man faktiskt inte kunde göra något, visst skulle man göra allt i allafall, men det finns ingen i världen som överlevt en sådan här tumör, inte längre än 2 år. Vi frågade hur lång tid vi hade och fick till svar - i bästa fall 1 år. Olivia fick 10 månader och dom 10 månaderna var dom bästa vi kunnat få, trots behandligar, strål och cytostatika behandlingar. Hon fick cortison som gjorde att svullnaden i halsen gick ner och hon kunde äta för första gången i sitt liv utan att sätta i halsen eller kräkas, vilket var helt otroligt för oss alla, en annan effekt var att hon fick bättre balans då trycket i huvudet minskade av all behandling. Vi fick plötsligt se en "normal" 5 åring framför oss, en som kunde springa relativt bra och gå ganska bra balansgång.
Under dessa 10 månader fick vi vara tillsamman hela tiden och det var det viktigaste, men vi gjorde mycket också, bland annat kunde vi uppfylla Olivias högsta önska i livet och det var att åka till Disneyworld i Paris. Det var helt sagolikt i ordets rätta bemärkelse, Olivia älskade varje sekund. Att vi gjort det och många andra saker gör det en aning lättare att fortsätta utan henne, vi behöver inte fråga oss varför gjorde vi inte så eller så, vi gjorde allt vi kunde och vi alla talade om för varandra, aldrig mindre än 20 gånger om dagen, att vi älskade varandra. Olivia var en alldelse fantastisk liten tjej som rymde en massa saker som man inte förväntar sig av en sådan ung liten människa. Hon trodde på gud, vilket varken jag eller min man gör, men det gjorde hon och antagligen gjorde hon rätt i det. Hon ställde en fråga några månader innan hon dog till mig, hon frågade - Mamma, tar gud en fast man bett honom låta bli? Hur svara man på det? Jag sa till henne att vi kunde ta med oss frågan till någon som pratar med gud hela dagarna dvs en präst och det gjorde vi, hon fick en föklaring, kanske inte en bra, men prästen försökte i alla fall och Olivia verkade relativt nöjd. Men hon kom till ro med sin egen död när hon drömt att hon dött och hade fått vingar, det förklarade hon för mig på morgonen efter att hon vaknat från den drömmen att nu vet jag mamma, det är inte farligt jag kan ju flyga, och hon var så lycklig glad och tillfreds. Mitt älskade lilla förståndiga barn förstod att det inte är farligt att dö, och då kunde hon släppa ångesten hon känt innan. Jag är så glad över att jag vågade prata med henne om döden att jag vågade stå kvar när hon ställde sina mycket svåra frågor, det är det som gör att jag kan stå kvar nu när hon inte är här längre.
Olivia dog två veckor efter att vi kommit hem i från Disneyworld, 10 månader efter att hon fått diagnosen Hjärnstamstumör.
Hennes död är meningslös, men inte hennes liv och det är det som gör att varje dag är värd att leva, Olivia har funnits här.
Olivia ville ha en lillasyster det sa hon till oss innan hon dog och om hon fick det skulle hon heta Alicia Jasmine, så det så. Och den 10/6 2005 fick Olivia en lillasyster som vi döpt till Alicia Jasmine Harmony. Vi är så glada över att ha fått möjligheten att dela livet med en ny liten människa, Och jag är säker på att Olivia skrattar stolt i himlen åt sin lillasysters fantastiska, ibland knasiga, framsteg i livet. Kärleken är oändlig, den räcker till alla om vi bara vågar släppa fram den.
Livet blir det vi gör det till och jag väljer att göra det ett så bra liv jag kan, för det vet jag att Olivia velat. För hennes och hennes lillsysters skull ska jag fortsätta att göra mitt och förhoppningsvis andras liv så bra som jag kan. Ta hand om er där ute och glöm inte bort att leva medan ni är här, ta vara på varandra och tiden här, för vi har bara nu.
Ni kan läsa mer om barncancer och arbetet runt det på och stöd gärna dom i sitt arbete för att hjälpa barn med cancer.
Är nu gravid igen med vårt tredje barn som kommer med ett planerat snitt 10 juli 2008. Vi vet att det är en tjej så det blir triss i tjejer vilket är jättekul även om min förstfödda tyvärr inte delar livet med oss längre så är Olivia alltid med oss i alla fall i våra hjärtan.
Alicia ska bli storasyster och hon verkar förstå det riktigt bra och kan på sitt vis se fram emot det. Livet är verkligen en resa och det gäller att våga hänga med hela vägen och även om livet iblan verkligen suger så är det som gäller och man får ta det, för till slut så kommer det en tid då det inte är fullt så jobbigt längre, det går upp och ner, i bland mer ner än upp och ibland mer upp än ner. Det mesta jämnar ut sig tills slut. Men jag skulle inte vilja vara utan dessa variationer.
Josefine är här och har blivit 3 månader, allt gick så bra med kejsarsnittet och allt och hon är en riktigt tio poängare så vacker och så klok välkommen du ljuvliga barn. Att vara förälder till fler än ett barn är svårt men oerhört kul och mycket enklare än jag trodde, fast svårare på ett annat sätt än jag förställde mig då jag fattas ett barn hela tiden. Blir inte klok på hur jag orkar leva utan Olivia men tror att jag klarar det för att hon skulle aldrig acceptera något annat och att jag fått möjligheten att dela livet med 2 nya underbara individer som gör sitt bästa med att göra se till att jag inte ramlar ner i något hål. Jag är så priviligerad, jag känner att jag inte kan böja på min nacken mer utan att den går av, jag känner en sådan respekt för livet som gett mig sådana gåvor.
Jag vill inte vara utan en enda sekund av mitt liv som det varit och är gör om hela resan vilken dag som helst om jag måste, jag blottar min stupe för livet och det som kommer, kom igen bara.www.barncancerfonden.se
Ålder
58 år
Barn
15 år
18 år
Civilstatus
Gift
Föräldratyp
Kaosförälder
Änglaförälder
Personlighet
Ambivalent
Neurotisk
Nyfiken
Snäll
Intressen
Barn
Djur
Litteratur
Musik
Ockult
Psykologi
Musik
Blues
Funk/Fusion
Hip-Hop
Klassisk
RnB
Soul
Husdjur
Katt