Är en mycket snäll och godhjärtad tjej i 30 års åldern, som ÄLSKAR djur och hatar orättvisor, har mycket svårt för folk som inte kan sätta sig in i sina medmänniskors situationer, eller ens försöker. Är tyvärr ganska fåfäng, och vill gärna ha fina kläder, snygg make-up etc etc- och ännu värre- är väldigt kroppsfixerad så till den grad att jag tänker på det i princip hela tiden-varje dag, vilket är mindre kul. Mår FRUKTANSVÄRT dåligt och får svår(are) ångest när jag inte rört på mig eller tränat regelbundet, och har ätit för mycket onyttigt så jag gått upp ngr kilon. ALLT jag då kan tänka på är att jag MÅSTE bli smal igen, och för mig är smal något som "andra kallar sjukligt smal"- de trycker snarare att jag borde gå upp ngr kg då jag redan gjort det. Har alltså helt fel uppfattning om mig själv, och ser ngt annat i spegeln än vad andra ser. Har varit långtidssjukskriven i flera år nu- pga "ohälsa"- depression, sömnproblem, socialfobi, svåra ångest attacker, ätit benzo o insomningstabletter varje dag i ca 13 år nu. Provat såå många olika antidepressiva mediciner- men ingen har fungerat- mår lika dåligt ändå och stänger in mig, går oftast ut med hunden på tider och ställen där det är minst risk att stöta på någon jag känner/kände, etc.
Väntar nu på att få göra en ADHD/ADD utredning- har stått på listan i ca 3-4 månader nu- men det är 2 1/2 års väntetid där jag bor- vilket är helt otroligt, och känns hopplöst- speciellt när jag väntat på en "ordentlig diagnos med rätt medicinering" i ca 13 år- men står fortfarande kvar och stampar på samma ställe som när jag först fick kontakt med psykiatrin.
Känner mig ganska säker på att jag har ADD. Så att behöva vänta flera år på en utredning känns minst sagt FEL och ledsamt.
Är en "allt eller inget" människa- när jag väl lär känna någon och klarar av att ses nångång ibland- och det visar sig att vi är lika, och förstår varandra så kan jag göra ALLT för den vännen- blir lixom "besatt/beskyddande" och vill den allt gott i världen- ja då ÄLSKAR jag den vännen in i döden. Tyvärr så gör det ondare när jag har blivit sviken av en sådan "vän", vilket hänt ngr ggr under mitt liv. Nu för tiden träffar jag inte direkt ngr vänner, oxå har jag telefonskräck så jag svarar inte heller i telefonen. Kan mejla, smsa osv men sen är det sällan det går längre, vet inte när jag tog en fika på stan med en väninna senast- måste vara ca 10 år sen- känns sorgligt när jag tänker på det, vilket jag naturligtvis gör varje dag- och undrar VARFÖR det blivit så här, och om jag någonsin kommer kunna leva ett "drägligt" liv. Får svåra "låsningar" som gör mig handikappad- kan tex oftast inte öppna dörren om det ringer på- får hjärtklappning och panik.
Och en annan "jobbig" sak är att bara för jag ser ut på ett visst sätt så förknippar folk inte mitt utseende med någon som mår "psykiskt dåligt"- tvärtom så tror folk att jag är en riktig diva som tycker jag är guds gåva, osv- det är lite svårt att förklara hur jag menar- men när jag väl "tvingas gå och handla" eller gå genom centrum så är jag så nervös och medveten om varje steg jag tar, hör allt folk säger även om de är lååångt borta. (uppfattar snabbt när någon tittar på mig el pratar om mig- även om den jag har med mig inte har märkt NÅGONTING. Och det är inte inbillning heller. Nej- jag är "rätt" klädd, rätt sminkad, gjorde modell jobb när jag yngre och frisk (Sen bara hände något och jag vet fortfarande inte exakt vad) Så det jag försöker säga är att många människor idag förväntar sig att när man mår så dåligt som jag gör och har div tvångstankar, socialfobi, ångest, etc etc etc- så ser man se ut på ett visst sätt- och det går lixom inte ihop för de flesta att jag inte mår bra. Nog om det- d e bara sorgligt att folk tror jag är nån diva när jag bara går runt och är rädd och vill hem så fort som möjligt igen- hem till min hund, hem och stänga dörren om mig- vill att det ska bli kväll så jag får lägga mig igen- och hoppas på en bättre dag imorgon- MEN den blir inte bättre, som sagt så har jag levt så här i ca 13 år nu, och "inget händer". Ibland får jag såna "låsningar" så jag inte kan öppna min lap-top på flera veckor- det går lixom bara inte. Som nu har jag fått någon blockering och "kan inte" logga in på mitt Facebook konto, fast jag egentligen vill. Har inte varit inne på ca 4 månader- och då får jag ännu mer ångest- jag vill ju men kan inte förmå mig eller vad jag ska kalla det. Mina benzo som jag ätit i 13 år har jag blivit "immun" mot- de lugnar inte längre en panikattack- utan är kroppsligt beroende och får HEMSKA symtom om jag blir utan någon dag- usch vad det spökar med mig då.
Och min doktor som jag haft under hela tiden vill INTE höja dosen- så det har jag gjort själv såklart, så de räcker bara halva tiden- tills nästa uttag- och knappt det, och får "ordna benzo" på annat håll för att kunna ta mig upp ur sängen ens:( Ja det känns bra sorgligt.
Som tur är så har jag självdistans och MASSOR av humor- kanske ett sätt att "överleva" mitt liv, vet inte riktigt.
Tänker alldeles för mycket- kan lixom inte stänga av hjärnan nångång- det håller på och bråkar där inne automatiskt- och dessutom känner jag andra människors ångest, så jag gråter ju varje dag över ngt jag läst, sett på tv, etc.
Har min älskade vovve- som blir 10år idag, älskar honom över allt annat och oroar mig STÄNDIGT över att han ska bli dålig- för då känns det som allt är över.
Märker att detta blev en något "sorglig" presentation av mig och mitt liv, och kan säkert uppfattas fel- men nu har jag ju bara skrivit om mina "problem"- och jag är säker på att skulle någon av er som läser detta möta mig på stan eller så- så skulle ingen ens tänka "psykisk ohälsa".
Vill gärna träffa vänner som förstår mig, och vet vad jag talar om- vore underbart.
Varför jag hamnade här på FamiljeLiv.se vet jag inte exakt, kommer inte ihåg- men har varit inne och läst ngt då och då och tycker det verkar vara en bra sida :) Tack för mig/// Thumberlina
Väntar nu på att få göra en ADHD/ADD utredning- har stått på listan i ca 3-4 månader nu- men det är 2 1/2 års väntetid där jag bor- vilket är helt otroligt, och känns hopplöst- speciellt när jag väntat på en "ordentlig diagnos med rätt medicinering" i ca 13 år- men står fortfarande kvar och stampar på samma ställe som när jag först fick kontakt med psykiatrin.
Känner mig ganska säker på att jag har ADD. Så att behöva vänta flera år på en utredning känns minst sagt FEL och ledsamt.
Är en "allt eller inget" människa- när jag väl lär känna någon och klarar av att ses nångång ibland- och det visar sig att vi är lika, och förstår varandra så kan jag göra ALLT för den vännen- blir lixom "besatt/beskyddande" och vill den allt gott i världen- ja då ÄLSKAR jag den vännen in i döden. Tyvärr så gör det ondare när jag har blivit sviken av en sådan "vän", vilket hänt ngr ggr under mitt liv. Nu för tiden träffar jag inte direkt ngr vänner, oxå har jag telefonskräck så jag svarar inte heller i telefonen. Kan mejla, smsa osv men sen är det sällan det går längre, vet inte när jag tog en fika på stan med en väninna senast- måste vara ca 10 år sen- känns sorgligt när jag tänker på det, vilket jag naturligtvis gör varje dag- och undrar VARFÖR det blivit så här, och om jag någonsin kommer kunna leva ett "drägligt" liv. Får svåra "låsningar" som gör mig handikappad- kan tex oftast inte öppna dörren om det ringer på- får hjärtklappning och panik.
Och en annan "jobbig" sak är att bara för jag ser ut på ett visst sätt så förknippar folk inte mitt utseende med någon som mår "psykiskt dåligt"- tvärtom så tror folk att jag är en riktig diva som tycker jag är guds gåva, osv- det är lite svårt att förklara hur jag menar- men när jag väl "tvingas gå och handla" eller gå genom centrum så är jag så nervös och medveten om varje steg jag tar, hör allt folk säger även om de är lååångt borta. (uppfattar snabbt när någon tittar på mig el pratar om mig- även om den jag har med mig inte har märkt NÅGONTING. Och det är inte inbillning heller. Nej- jag är "rätt" klädd, rätt sminkad, gjorde modell jobb när jag yngre och frisk (Sen bara hände något och jag vet fortfarande inte exakt vad) Så det jag försöker säga är att många människor idag förväntar sig att när man mår så dåligt som jag gör och har div tvångstankar, socialfobi, ångest, etc etc etc- så ser man se ut på ett visst sätt- och det går lixom inte ihop för de flesta att jag inte mår bra. Nog om det- d e bara sorgligt att folk tror jag är nån diva när jag bara går runt och är rädd och vill hem så fort som möjligt igen- hem till min hund, hem och stänga dörren om mig- vill att det ska bli kväll så jag får lägga mig igen- och hoppas på en bättre dag imorgon- MEN den blir inte bättre, som sagt så har jag levt så här i ca 13 år nu, och "inget händer". Ibland får jag såna "låsningar" så jag inte kan öppna min lap-top på flera veckor- det går lixom bara inte. Som nu har jag fått någon blockering och "kan inte" logga in på mitt Facebook konto, fast jag egentligen vill. Har inte varit inne på ca 4 månader- och då får jag ännu mer ångest- jag vill ju men kan inte förmå mig eller vad jag ska kalla det. Mina benzo som jag ätit i 13 år har jag blivit "immun" mot- de lugnar inte längre en panikattack- utan är kroppsligt beroende och får HEMSKA symtom om jag blir utan någon dag- usch vad det spökar med mig då.
Och min doktor som jag haft under hela tiden vill INTE höja dosen- så det har jag gjort själv såklart, så de räcker bara halva tiden- tills nästa uttag- och knappt det, och får "ordna benzo" på annat håll för att kunna ta mig upp ur sängen ens:( Ja det känns bra sorgligt.
Som tur är så har jag självdistans och MASSOR av humor- kanske ett sätt att "överleva" mitt liv, vet inte riktigt.
Tänker alldeles för mycket- kan lixom inte stänga av hjärnan nångång- det håller på och bråkar där inne automatiskt- och dessutom känner jag andra människors ångest, så jag gråter ju varje dag över ngt jag läst, sett på tv, etc.
Har min älskade vovve- som blir 10år idag, älskar honom över allt annat och oroar mig STÄNDIGT över att han ska bli dålig- för då känns det som allt är över.
Märker att detta blev en något "sorglig" presentation av mig och mitt liv, och kan säkert uppfattas fel- men nu har jag ju bara skrivit om mina "problem"- och jag är säker på att skulle någon av er som läser detta möta mig på stan eller så- så skulle ingen ens tänka "psykisk ohälsa".
Vill gärna träffa vänner som förstår mig, och vet vad jag talar om- vore underbart.
Varför jag hamnade här på FamiljeLiv.se vet jag inte exakt, kommer inte ihåg- men har varit inne och läst ngt då och då och tycker det verkar vara en bra sida :) Tack för mig/// Thumberlina
Civilstatus
Särbo
Personlighet
Asocial
Blyg
Fåfäng
Laidback
Morgonmänniska
Omtänksam
Snäll
Stressad
Intressen
Djur
Etik/Filosofi
Film/TV
Natur/Miljö
Psykologi
Resor
Skönhet/Mode
Träning
Musik
Hip-Hop
Klassisk
Rap
Reggae
RnB
Soul
Husdjur
Hund