Hej jag heter Sofia, 34 år och bor i sthlm tillsammans med man och 5 jordebarn och ängeln Noah f/d 27/7-08.
Januari 2007 träffade jag mannen i mitt liv, hade redan 3 barn från ett tidigare förhållande, men i september 2007 bestämde vi oss för att se om vi kunde bli gravida så jag tog ut spiralen och en knapp månad senare plussade vi. Min man blev överlycklig eftersom det var hans första biologiska barn. Hela graviditeten gick bra förutom det klassiska må illa/spy stadiet. När jag hade gått 8 dagar över tiden och bara ville att barnet skulle komma ut så började äntligen vad jag trodde var värkar. Söndagen den 27/7 runt elva blev sammandragningarna tätare och jag tänkte att nu är det på gång, gick och la mig en stund för att jag ville samla kraft till förlossningen, efter ett tag började jag må illa och tänkte säga till min man att nu åker vi in. Men först ville jag gå på toaletten.Kunde inte ens kissa så illa mådde jag, ställer mig upp och blodet forsar längs benen, får panik och skriker till min man att ringa till förlossningen. Vi åker in i ilfart till ks och de kopplar dropp och ctg på en gång, men tyvärr så ser de att hjärtat slutat slå... Där ligger man med värkar och personalen berättar att barnet dött pga moderkaksavlossning och att man måste föda vaginalt. Kan inte ens beskriva alla tankar man hade då, allt var så overkligt. Kom in på ett rum och 2 timmar senare var Noah född kl 19.30, så vacker så perfekt men utan liv. Saknaden är oändlig och frågorna likaså. Frågan är bara hur går man vidare, hur kan man planera för framtiden när man vet att allt kan ändras på ett ögonblick?
Nu är hon äntligen här, vår dotter föddes 20090717, knappt ett år efter ängeln Noah. Lyckan är bitterljuv eftersom man inser med förnyad kraft vad vi förlorade förra året. Kram till er alla.
Efter ännu en psykisk jobbig graviditet kom vår prins 20101222. Så nu är det fullt upp men lyckan är stor.
Januari 2007 träffade jag mannen i mitt liv, hade redan 3 barn från ett tidigare förhållande, men i september 2007 bestämde vi oss för att se om vi kunde bli gravida så jag tog ut spiralen och en knapp månad senare plussade vi. Min man blev överlycklig eftersom det var hans första biologiska barn. Hela graviditeten gick bra förutom det klassiska må illa/spy stadiet. När jag hade gått 8 dagar över tiden och bara ville att barnet skulle komma ut så började äntligen vad jag trodde var värkar. Söndagen den 27/7 runt elva blev sammandragningarna tätare och jag tänkte att nu är det på gång, gick och la mig en stund för att jag ville samla kraft till förlossningen, efter ett tag började jag må illa och tänkte säga till min man att nu åker vi in. Men först ville jag gå på toaletten.Kunde inte ens kissa så illa mådde jag, ställer mig upp och blodet forsar längs benen, får panik och skriker till min man att ringa till förlossningen. Vi åker in i ilfart till ks och de kopplar dropp och ctg på en gång, men tyvärr så ser de att hjärtat slutat slå... Där ligger man med värkar och personalen berättar att barnet dött pga moderkaksavlossning och att man måste föda vaginalt. Kan inte ens beskriva alla tankar man hade då, allt var så overkligt. Kom in på ett rum och 2 timmar senare var Noah född kl 19.30, så vacker så perfekt men utan liv. Saknaden är oändlig och frågorna likaså. Frågan är bara hur går man vidare, hur kan man planera för framtiden när man vet att allt kan ändras på ett ögonblick?
Nu är hon äntligen här, vår dotter föddes 20090717, knappt ett år efter ängeln Noah. Lyckan är bitterljuv eftersom man inser med förnyad kraft vad vi förlorade förra året. Kram till er alla.
Efter ännu en psykisk jobbig graviditet kom vår prins 20101222. Så nu är det fullt upp men lyckan är stor.
Ålder
49 år
Barn
14 år
23 år
28 år
29 år
13 år
Civilstatus
Gift
Föräldratyp
Cool förälder
Good Enough
Änglaförälder
Personlighet
Glad
Nattuggla
Nyfiken
Omtänksam
Snäll
Social
Intressen
Barn
Film/TV
Resor
Shopping
Skönhet/Mode