Spara pengar till barnen, vettigt eller en björntjänst?

Hmm..... För mig är det en del av föräldraansvaret att tex se till att mina barn tar körkort, åker på språkresa, studerar. Allt detta görs också innan barnen själva arbetar och tjänar pengar. Vi sparar inget till barnen men kommer att betala körkort, språkresor mm. Pengar får mina barn inte av mig, däremot kan jag betala saker som jag anser är viktigt. Vill barnet ha andra saker så får det helt enkelt finna en egen inkomstkälla. Vi har också med i beräkningen att vi kommer köpa varje barn deras första lägenhet, förhoppningsvis har vi dom pengarna då det blir dax annars tar vi lån. När våra barn väl flyttat så skall de själva försörja sig, men jag kommer tycka det är kul att kunna ge lite presenter då och då tex en resa eller ett par veckor med "linas matkassar" eller något annat som förgyller vardagen. Kontentan är. Barnen får inga pengar av oss som de själv disponerar, de pengar barnen har skall se själva ha tjänat ihop.

Den här tråden har bara gjort mig ännu mer övertygad om att vi gör rätt som sparar och sparar så pass mycket.

Kritiken mot verkar mest vara avundsjuka eller negativa idéer som inte blir några problem om vi bara uppfostrar barnen rätt. Vi har en väldigt god ekonomi och att spara 6000 kronor i månaden till barnen försämrar inte familjesituationen på något sätt. I dagsläget sparar vi totalt tillsammans någonstans mellan 20-30.000 i månaden (lite beroende på utgifter den månaden) så om vi lägger 6000 av dessa i sparande till barnen så gör det varken från eller till.

Gott om tid med barnen har vi redan så att sparande till barnen skulle vara någon slags kompensation för lite tid med barnen är skitsnack i det här fallet.

jag fick 12 000 kr + körkortet när jag flyttade hemifrån.
körkortet e avklarat å buffertpengarna finns fortfarande kvar på kontot som just buffert :) 
det e över 5 år sen jag fick det..

möbler tog jag med det jag hade i barndosrummet, säng, soffa, byrå, tv, tv-bänk, video, vägghyllor... samt min katt jag köpte i tonåren :)

Vad hade ni velat ha för svar då? Glada tillrop typ"keep up the good work"! När man startar en tråd här på FL så vill man väl ha igång en diskussion? Och ni har barn som är i dagisåldern! och funderar hur det kommer att bli när de blir myndiga och kan få tillgång till sina pengar (eventuellt). Det är nog inte många här på FL som har så långa perspektiv. Och vem kan sia om hur det ser ut i Sverige om 10-15 år? 

Ge pengarna när de är 23-25, jag tror man använder dem mer vettigt då..

jag tycker det e vettigt att spara pengar till sina barn , jag började spara en liten summa så snart jag fick reda på att jag skulle ha barn idag lägger jag undan barnbidraget till henne hon är 4 mån så den dagen hon blir 18 ger jag henne 2 val antingen köpa lgh eller ta körkort o köpa bil för pengarna  , för som bostadsmarknaden ser ut idag kommer den inte göra ngn stor skillnad när min dotter är 18 år. även mormor o morfar lägger undan en liten summa runt, dop, födelsedag etc lite då å då. 
är det vettigt eller björntjänst att mormor o morfar hjälper till o spara till sitt barnbarn än så länge 1a . är det då en björntjänst om de gör det ? men inte om det är mamma o pappa som sparar ??  

Jag tycker att ni gör rätt, när ni har så god ekonomi att er "vardag" inte blir "lidande" så att säga är det ju inga problem. Och ni verkar vara väldigt vettiga utifrån det jag läst i tråden så jag har svårt att se att era barn ska bli "bortskämda snorungar" som inte vet värdet på pengar

Oavsett om man har lite eller mycket pengar tycker jag att det är en grund i fostran som är viktig, att lära barn värdet av pengar. Att ha möjligheten att spara så mycket till sina barn är jag övertygad att många önskar att dom hade.

Vi sparar mindre än vad ni gör, för ett år sedan sparade vi ingenting alls. Vi, säkert precis som ni, fostrar våra barn till förhoppningsvis sunda individer så att "överlämna" en summa sparade pengar vid väl valt tillfälle borde vara någonting våra barn blir tacksamma för och kommer att spendera väl!!   

Jag fick 20 000 när jag flyttade hemifrån för drygt 20 år sedan (herregud, är det så länge sedan!!). Det gav mig en bra trygghet som gjorde att jag kunde köpa möbler till min lägenhet och att jag kunde vara lite ledig på sommaren de första åren när jag pluggade. 10 000 till hade inte suttit fel, men så himla mycket mer pengar än så hade jag nog inte velat ha. Då hade jag inte känt mig vuxen. Jag ville klara mig själv och levde periodvis väldigt snålt (typ blanda ut mjölken med hälften vatten till mannagrynsgröten för att spara och aldrig köpa bananer), men jag var stolt över att jag var vuxen och stod på egna ben.

Däremot fick jag låna pengar när det knep, det vill säga i början på sommaren när man bara fick ett halvt studiemedel och det dröjde ett par månader innan lönen för sommarjobbet kom. Att låna kändes inte lika förnedrande som att få pengar i gåva. Jag kunde ju betala tillbaka så snart lönen kom.

Men vi är alla olika. Om dina barn är vana att få stora gåvor från er kanske de inte alls tycker att det känns förminskande att få så mycket när de blir vuxna.

Go for it, första bostaden är inte gratis och vem hade inte velat studera utan att behöva ta lån?

Vi kör på ungefär samma plan men pengarna ska användas till studier eller bostad, inte nöjen. Vill man luffa jorden runt får man jobba ihop till det själv.

Jag fick en summa sparade pengar när jag fyllde 18 år. Det var i form av fonder och jag valde själv att inte röra dem förrän efter 10 år när de användes som del av en kontantinsats i en bostadsrätt i Stockholm.

Ok, man skulle då kunna säga då att jag blivit curlad som inte behövde spara ihop till kontantinsatsen själv, men det krävs ju lite mer än så för att få lån idag. Min utbildning som lett tlll en fast tjänst och en ok lön är ju något jag klarat av själv. Är jag då verkligen så osjälvständig som en Lövet2 menar att man blir av sparade pengar?