Tänker oavbrutet på att äta

Jag bor i Stockholm.
 
Tyvärr så är jag Ateist och mår illa av "tolvstegsprogram" :(
kan verkligen inte med sånt längre..

istället så har jag kollat lite på viktväktarna, dom har möten i närheten 
och även om deras fokus inte är på ångest och sånt så hanterar dom ju folk med problem med maten och som vill gå ner i vikt, och lära sig äta rätt
tror faktiskt att det skulle vara något för mig, bara att sitta på ett möte och lyssna när andra pratar och faktiskt träffa folk! tror jag skulle göra stor skillnad i mitt mående överlag
det och samtalsterapi av något slag tror jag skulle hjälpa mig bäst, precis som du sa

jag har oerhört behov av att ventilera och prata, men tyvärr har jag inga vänner och knappt någon familj kvar som jag kan prata med :( kan prata med sambon men han är borta så mycket och dessutom vill jag skona honom lite från det..  
och prata med mig själv funkar inte! "jag" är så jävla elak och dömande mot mig själv :( vilket är konstigt då "jag" utåt sett är hur snäll och trevlig som helst! (yes, jag har troligen en personlighetstörning också, inge allvarligt, mest jag som får lida för det ibland, men alla brottas väl med inre demoner ibland..?)

Jag älskar verkligen min sambo
han har hjälpt mig väldigt mycket men i början så var jag för rädd för att låta honom komma för nära
och jag tacklades fortfarande med problemen med min mamma och pappa, och våldtäkten..
därför blev jag deprimerad och åt en massa
men han gjorde så att jag inte tog till något "värre" än maten
och han stannade hos mig, trots att jag gick upp en massa i vikt
han tänder på mig minst lika mycket nu som när jag vägde 25kg mindre     
för honom spelar vikten ingen roll, utan personen
men han ser ju att jag inte trivs i min vikt eller mår bra, och han har ju märkt att vissa saker jag gör inte är "normalt" så han vill ju gärna hjälpa mig.. men det är svårt  

jag vill så himla gärna starta en familj med honom
han är mannen jag vill ha som pappa till mina barn, mannen jag vill dela resten av mitt liv med
men känns som att maten och min vikt kommer ivägen för allt det!

och jag vägrar ha det så längre      

  

har funderat länge på KBT
men aldrig känt att det är något för mig
jag vet inte riktigt varför men det känns obehagligt och inte alls rätt att någon petar i mitt huvud, säger vad jag ska göra och sen "tvingar" mig att göra det..

jag har ett "duktig flicka" syndrom (eller vad man nu ska kalla det) så tror det skulle bli lätt att jag börjar "spela" att jag hänger med och gör det den vill, men i själva verket så tar jag ett steg tillbaka och spelar en roll
om den vill att jag ska ifrågasätta mitt tänkande så gör jag det, precis dom den vill, men i själva verket så lyssnar jag inte alls på mina egna ord, utan istället skapar en avsky mot personen som får mig att göra det..

det är oerhört barnsligt och visar inte alls att jag vill ändra mig, det vet jag    
men det är ett självförsvar mot jobbiga saker

det som funkar bäst för mig är att jag bara får prata, babbla babbla och babbla
till slut så dyker det upp viktiga ledtrådar och det märker jag själv
ibland fastnar jag och då måste psykologen fråga mig saker
men bara ha ett vänligt ansikte som lyssnar, betyder otroligt mycket
den ska egentligen, och det kanske låter lite konstigt, inte lägga sig i så mycket

bland annat så fick jag reda på (eller ja, inom mig visste jag alltid)
att jag har stora "pappa problem" jag har valt killar som är äldre, starka och dominanta (inte aggresiva men framgångsrika och lite kaxiga)  för att jag saknar en riktig fadersgestalt
min pappa är svag, frånvarande och egentligen värdelös som förälder
det har visat sig på många andra sätt också.

innan har jag aldrig tänkt på det, för jag träffade ju honom iaf ibland, men inte ens när jag var hos honom så var han närvarande och han gav mig aldrig det jag behövde, vilket var att bli sedd och lyssnad på

det hänger ju också ihop med maten
hemma hos min mamma så var jag tvungen att smyga med maten
hemma hos pappa var det fritt fram att överäta så mycket man ville
och eftersom jag inte fick det jag behövde, inte ens när jag desperat försökte skapa en relation med honom och bodde hos honom, så fortsatte jag att fylla hålet med mat och skit

Alltså ser ni mina texter!?

sjukt långa ju! :O
tänker inte ens på det när jag skriver.. 

kanske lite mer bråttom med den där hjälpen än vad jag först trodde..     

Daph: jag är ju nybliven sambo o fortf nyförälskad så sex finns lika ofta i min tankar som godis ;)

Tess: ja du skriver långt men då behöver du ju uppenbarligen det! :) och jag orkar läsa!

Jag men babbla på du bara! Det är ju det tråden är till för. Oftast känns det som jättemycket text när man skriver, men jag tycker i alla fall inte att det är jobbigt att läsa det.

Här är jag inne på femte godisfria dagen och knaprar morötter, men ikväll blir det i alla fall lite snask med minsta sonen, som jag är ensam hemma med (maken jobbar kväll och store killen ska på disco).
Men även om jag är stolt över att ha klarat fem dagar utan gottis, så är ju inte problemen lösta. Jag vet ju att jag kan avstå, men det är ju inte där problemet är. Jag ersätter förmodligen så småningom mitt beroende med något nytt. Inte förrän jag kommit tillrätta med mig själv och mår psykiskt bra kommer tvångstankarna (vilka de än för stunden än är) att ge med sig.

Jag har funderat på terapi typ KBT, men jag gör precis som du, spelar en roll och sätter upp en fasad och det gör att jag tror egentligen inte att det skulle hjälpa mig om ingen terapeuten är otroligt skicklig och ser igenom det. Den där fasaden har jag jämt. På jobbet, hemma, till och med inför maken. Han vet att jag är missnöjd med hur jag ser ut, att jag har kroppskomplex, men mitt självhat vet ingen något om. Jag anser mig vara en vårta på mänsklighetens näsa, trots att jag vet att det inte är sant egentligen, och helst vill jag bara vara ifred och ensam med mina dumma tankar.

Men hoppet om att jag någon gång kommer att må bättre och trivas med mig själv gör att jag ändå kämpar på även om det känns meningslöst ibland. Jag ska fan i mig inte ge upp, det finns ett bättre liv och det förtjänar ju jag även om rösten i mitt huvud protesterar redan när jag skriver orden här.

Och där blev det ett långt inlägg från mig också!

Trillade dit ordetligt igår igen efter många bra veckor.Känns så hopplöst.Som att jag aldrig kommer att komma ur detta.Trots all hjälp jag fått.Är som att när en spärr släpper så existerar inget annat än att få äta.Inget annat är värt något.Suck!

Upp igen! Försök att inte skuldbelägga dig själv utan ta det med ro. Om du slutar med skuld och skamkänslorna och tänker som så att det var någon annan - inte du - som åt allt, hur känns det då? Vad skulle du tycka om den personen? Att den är mindre värd? Eller h*n kommer bli supertjock? Eller bara att jaja, en gång är väl ingen gång... Troligtvis det sista va?

En gång kanske inte återfallet kommer - kan det inte vara värt att se om det här var det sista?

jag följer tråden lite då jag har kvar en del svårigheter med maten sedan tonårens ordentligt stora svårigheter. undrar över det här med kbt. finns nån möjlighet att få kbt utan att det ruinerar mig?

Tack för era kommentarer.Grjen är den att jag redan är supertjock ju! Behöver gå ner om inte annat för mitt trasiga knäs skull.

#98 Jag gick KBT i grupp på min vårdcentral i Sthare-metoden.Kostade inte mer än frikortsgränsen  

Ja, men vadå? Om du nu är supertjock, så är det fortfarande ingen värdering på din person. Bara ett objektivt konstaterande. Du är ju lika bra i alla fall! Blir du smalare av att du känner dig värdelös och oduglig eller leder det ännu mer troligt till nästa återfall? Om svaret är nr 2, så mår du troligtvis bättre av att släppa det och acceptera att det har hänt, och då blir det inte lika farligt och laddat och därmed ingenting du går och oroar dig för. Och när jag oroar mig för något liknande brukar det oftast inträffa, för att jag inom mig förväntar mig själv ett återfall.

Jag vet ju inte hur du fungerar, men mina hets- och överätningar har minskat drastiskt sedan jag försöker sluta hänga upp mig på dem. Om jag har ätit för mycket, så försöker jag avdramatisera det. Ingen kompensation, inga skuldkänslor. Jag lyckas inte alltid, men f*n så mycket bättre jag mår de gångerna jag gör det!