När jag var ung träffade jag en man som var några år äldre än mig, ett ouppnåeligt mål, man kan säga att han under många år var mitt förstahandval. Den jag alltid hoppades få se på fester, på affären eller när jag strosade omkring i stan. Han var verkligen den jag drömde om att någon gång få "ha". Vi småpratade några gånger och jag försökte flirta mig in hos honom. Han var extremt snygg, hade glimten i ögat och var (såklart) ständigt upptagen med andra tjejer än mig.
Flera år och förälskelser (med andrahandsval) senare, lyckades jag äntligen få mitt förstahandsval på kroken. Jag dumpade genast min dåvarande pojkvän och efter några år gifte jag och mitt förstahandsval oss. Vi är fortfarande gifta. Jag kan bara hålla med om det som zingo skriver "Det är lätt att glorifiera något som är oåtkomligt." Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan min man, men de känslor jag hade för honom under de år då han var mitt förstahandsval är inte de känslor jag har för honom idag. Så länge man inte lever med någon på heltid så är det svårt att tröttna på varandra och att se den andres brister. Om du tycker om den du lever med idag, och ni har ett bra liv tillsammans så tycker inte jag att du ska se den andre mannen som ditt förstahandsval. Försök att glädjas åt det du har nu istället.
