Hur många av er lever med erat andrahandsval?

Och den snyggaste tjejen är ju som vanligt singel länge, har lätt för att träffa killar men kanske svårt att få behålla dem, blir gång på gång sårad eftersom hon kan få den häftiga snygga killen, hamnar ofta i destrukiva förhållanden....you name it!
Den snyggaste tjejen tar därför ett andrahandsval för att känna sig trygg till slut, men hon drömmer fortfarande om killen hon bara fick låna ett tag dvs förstahandsvalet. 

Jag vet inte om jag förstår ärligt talat, är ditt förstahandsval någon som såg dig som en erövring bland alla andra? Det låter ju väldigt långt från ett  förstahandsval enligt mig, och du konstaterar ju själv att du inte hade velat behålla honom, i mina ögon låter ju din nuvarande man som ett förstahandsval i sammanhanget, och den andre som en station på vägen dit så att säga.

Du får gärna förklara hur du menar, för det verkar ju som att alla begriper utom jag:)

och varför skulle trygghet , familj, gemenskap och kärlek vara ett andrahandsval?

om första killen bara sårar, beter sig som en player och ger en ett destruktivt förhållande så kan det ALDRIG nånsin vara ett förstahandsval hur snygg han än är.  Är man inte värd mer än att bli trampad på?  Man är ju uppenbart inte hans förstahandsval? 

Se skillnaden.  

varför är trygghet, kärlek, framtidshopp, stabilitet något man ska nedvärdera?

varför anses det riktigt B att välja någon som kan ge en allt man drömmer om?

Varför anses det framgång och som ett förstahandsval  att välja någon bad guy som förstör en för resten av sitt liv?

Förklara det för mig?  

Inte lätt att vara poppis... Har jag faktiskt räknat ut. Själv är jag inte så snygg men man kan ju räkna ut med arslet att om man är snygg får man fler valmöjligheter och det kanske inte alltid är av godo. 

Trygghet, framtidshopp, stabilitet osv är självklart något som jag tror alla strävar efter och behöver.
Men grejen är ju att det är alltid fel sorts killar som kan ge en allt man behöver.
Man är ju inte lika kär i dem och förstå mig rätt nu. Det handlar inte om att man vill ha den charmiga killen bara för att han är oåtkomlig för det kan även mindre attraktiva killar vara.
Det handlar om att han har allt förutom stabiliteten.
Om han bara var trygg, snäll och stabil så skulle jag ta honom och vara superlycklig för all framtid med.
Det är en myt att tjejer vill ha killar som behandlar dem illa.   

"alltid fel sorts killar som kan ge en allt man behöver"  -   Vadå?

Om en kille kan ge en allt man behöver och vill ha - då borde han rimligen vara just DEN man vill ha?  Eller? 

Varför skulle man vilja ha nån som inte är det man behöver?  

Jag skulle snarare då tycka att då är det dags att ta sig i kragen och träna bort "bad-guy-radarn" och lära sig vilka egenskaper man ska jobba på för att få äkta kärlek.

Bara för att en viss typ av kille får ens hjärta att banka vettlöst av passion och åtrå betyder ju inte det att är RÄTT kille, eller hur? 

Nånstans måste man bestämma sig för att inte längre vara ett menlöst offer. Man kan visst styra och välja vilka killar man kan bli kär i och få ett vettigt liv med.  Frågan är bara om man VILL göra det jobbet?  Eller om det faktiskt är ganska bekvämt att "skylla" ifrån sig på taskig radar när man lever med nån man borde göra slut med och därmed slippa ta ansvar för det man själv har valt. 

 

Jag kan i alla fall inte tvinga fram några känslor. Antingen finns det känslor eller ej.
Har försökt att tvinga mig en gång att stanna kvar och bli kär i en kille som var rena svärmorsdrömmen men jag kände lika mycket åtrå för honom som jag gjorde för min tofflor dvs ingenting.
Han märkte givetvis av det hur mycket jag än försökte dölja det.  

Precis så är det för mig också, bortsett från att jag och exet inte har barn ihop.

Jag har aldrig träffat drömprinsen, så jag antar att jag lever med mitt förstahandsval, även om han inte skulle vara det om jag hade träffat någon som gav mig samma saker OCH en himlastormande förälskelse dessutom. Har aldrig upplevt den där himlastormande förälskelsen, så ibland saknar jag det i mitt liv. Bortsett från det är mitt liv nära nog exakt som jag vill ha det, tillsammans med den man som jag valde, eller som valde mig (vi valde varandra).

Visst upplever jag lycka ändå, att tro att bara de som har "sitt förstahandsval" kan vara lyckliga är ju detsamma som att tro att inga andra än de kan vara lyckliga. Min lycka är dock inte beroende av en annan människa, utan helt och hållet beroende av mig själv.

Ibland undrar jag hur det skulle vara, samtidigt tror jag inte riktigt på att det skulle vara för evigt. Tror kanske också att jag saknar förmåga att bli så där himlastormande förälskad.