Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Detta handlar inte om pengar - det handlar "maktbalans" i grund och botten. Den kan vara skev utan ekonomiskt övertag. Om hon är alfahona men inte han en alfahanne  så tappar hon intresset. Ex, stark kvinna och undergiven eller (i hennes ögon) "misslyckad" man är ingen bra match. Dvs om hon inte gillar undergivna män. 

I min värld är undergivna män avtändande....och det har defintivt inget med pengar att göra. Det har att göra med det som finns innanför pannbenet såsom vilja, styrka, beslutsamhet, förmågan att åstadkomma något och avsluta saker och ting. Att inte lägga sig i alla diskussioner. Att hålla sina löften. Att våga prata om problem och ta itu med dem. Att stå upp för sina åsikter och kunna slå näven i bordet när jag har fel. Att kunna ta hand om mig när så behövs och ta emot min kärlek och omsorg när han behöver det.  

En man som inte fixar detta är inte värd min kärlek. Och han är avtändande som f-n.

 

 

En liten kommentar...

Barn mår inte illa av att höra eller förstå att föräldrarna bråkar. Barn mår illa av när de inte ser att de blir vänner igen inom rimlig tid och att allt är som vanligt. Det är så man skapar konflikträdda barn, barn som förstår att det är farligt att vara oense, att det är farligt att berätta det som man tycker.

Så, bråka på ni, bara ni blir vänner igen så att barnen ser det och får förstå att det är på riktigt. Och blir ni inte det är det faktiskt helt SJUKT att hålla ihop för barnens skull. Snacka om björntjänst.

Jag har gått Cirkus Eros-kursen och ja - man har sex i gruppens närvaro - om man vill. Det finns inget på kursen som någon tvingas till.

Sen fungerar det så att allt är väldigt fokuserat på sin partner. Eftersom man har ögonkontakt till 100% under praktiskt taget alla övningar är man självklart medveten om vad som händer runtomkring, men skall du samtidigt vara 100% fokuserad på din partner är du bara "här och nu". Jag har faktiskt ingen aning om vilka andra par som hade sex och vilka som inte hade det. 

Jag tror absolut och helt säkert att det är ett sätt att få tillbaka intresset. För det första är det nog faktiskt mer fokus på samlevnad, bekräftelse och kommunikation än sex och för det andra får man ett smörgåsbord av allt möjligt roligt som man kan diskutera om, utforska hemma eller vad man nu behöver. Att utforska sex tillsammans är väldigt mycket roligare än att göra det på egen hand. Man kanske har tappat intresset, men klarar av att hitta det igen.

Eller så kan man inte det - och då är det dags att gå vidare...

Hej. Det du skriver om är faktiskt viktigt. Ovilja att ta tag i saker och flathet är dåliga egenskaper både hos man och kvinna. Aattribut som vi relaterar till manlighet så som maskulinitet och et förmåga att tydliggöra sin vilja tenderar att intressera kvinnor. En snäll kille, med klokhet och långsiktighet i tankar och beslut är inte upphetsande, men det är alltjämt de män många kvinnor gifter sig med, för att de är säkra kort, trogna. De attraktiva hingstarna, de maskulina, de med mängder av testosteron håller många sig borta ifrån,när familjebildande kommer i fråga. Jag har talat med flera av mina tjejkompisar om detta. Senast idag erkände tre av mina väninnor att de visserligen älskade sina män, men mr great sex gifter man ig inte med. Konstigt, men man prioriterar olika vid olika tid i livet.

Känner igen mig med i (man 40+). Har barn med Aspergers och är övertygad att min man har det med.

Har varit med om så många bisarra situationer pga det. Man tror ju till slut att det är en själv som är konstig och reagerar fel:/.

Försöker lägga det åt sidan nu och sänka mina krav i förhållandet..

Varför då? Blir du lyckligare av det? Är det lugnast. Människor med Aspergers har såret att se helheten i situationen och förstår saker på ett annat sätt, men hur yttrar det sig i era förhållanden? Kram

Hej. Nu är jag här igen och tråden har blivit väldigt lång. Jag har medvetet hållt mig borta, men läst allt nu. Så, uppdatering. Mitt liv är i en enda röra. I mitt huvud snurrar tankarna på att lämna. Min man har aldrig varit en alfahanne och inte ville jag ha det heller då på den tiden. Kanske är det just där problemet ligger. Nu vill jag ha en sån. Det har inte med maktbalans att göra i mitt fall, men intresse och att vi måste hitta gemensamma intressen för att jag ska vilja vara kvar och känna att jag får ut något av förhållandet. Jag är jätteledsen för att jag känner så här. Jag saknar passionen i mitt liv, men nånstans tycker jag ännu inte att det är skäl nog för att lämna. Inte än i alla fall. Min man tycker att vi ska jobba på det och han anstränger sig verkligen, faktiskt mer än nånsin. Det ligger hos mig. Känner mig fortfarande "körd". Sex kan man säkert få överallt, men det har jag redan så jag ska börja i terapi för att hitta mig själv. Förr var jag en passionerad person, men nu känner jag mig grå, vanlig och tja trist. Jag vet att jag ändrat mig mycket under åren som jag varit med min man, allt för att få det perfekta förhållandet och som drömtjejen sa gjort våld på mig själv. Jag vill inte detta längre utan göra som jag vill i små doser, för att han ska vänja sig vid att jag inte gör saker för att bibehålla en god relation längre i samma utsträckning. Jag börjar ta frihetssteg. Tack alla ni för underbara, klarsynta och vänskapliga tankar. Ni har hjälpt mig att sätta ord på mina tankar och jag inser att dessa beslut inte ska stressas fram, och jag har varit ganska öppen med min man på er inrådan och jag vågade säga vad jag känner, inte allt men jag har kommit en bit på vägen. Nu stannar jag kvar en stund till här på tråden. :)

Min man vill aldrig göra något tillsammans som familj , kan inte ta några initiativ till något. Resa, renovera, bjuda hem folk, hitta på något med barnen, vad som helst. Känns som jag behöver styra allt för att det vardagliga ska fungera. men samtidigt blir han arg för att jag bestämmer allt.

Nä tror inte heller jag blir lyckligare av det men dels tror jag inte att jag klarar det ekonomiskt själv, och det är jobbigt att ha barn med Aspergers. Vet inte om jag fixar det själv. Usch vad sorgligt att läsa.

Åh jag förstår dig. Det är tungt. Det du beskriver skiljer sig från Man 40 plus verkar det som, men vad säger han när du berättar hur du känner, att han inte är engagerad och delaktig så som du vill? Många män är sådana som du beskriver. Min man engagerade sig inte heller i ungarna när de var små och vi hade en kris. Hur gamla är era barn? Har de jobbigt i skolan på grund av sin oförmåga att se helheten och fokuserar på fel saker? Hjälper din man dem med läxor eller läser sagor? Försök ställa krav. Gör det. Du måste, annars går du och ditt förhållande under. Kram.

Så du skulle också gå om du fixade ekonomin på egen hand? Din snubbe verkar inte se till dina behov ändå. Men peengabiten är viktig för det är dyrt att bo med barnen i storstan om man ska köpa en lägenhet. Har du undersökt saken? det har jag.