Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Det är så här att min partner visar ganska tydliga tecken på Asberges syndrom. Nu heter det väl inte så längre utan har en annan benämning. Hursomhelst så är det svårt för en sådan person att sätta sig in i vad en annan person känner tycker osv. Saknar förmåga att koppla ihop resonemang med en röd tråd. Har lika svårt att organisera saker omkring sig som den har för att stå ut med att det är stökigt runtom - vilket i sig då blir en orm som biter sig i svansen.  Det går bra att ställa massa krav på andra, men verkar som att de själva går i en egen fil. De tror att de är de som håller i ordning saker och får saker gjorda, när det i själva verket är någon annan som gör allting runtom - De ser inte det helt enkelt. En blind zon. Det är inte förrän nu det senaste året som detta har blivit tydliggjort för mig. Förut trodde jag allt berodde på mig, att det var jag som behövde förändra mig och mitt beteende för att "allt skulle bli bra". Men efter min egen terapi - så har jag nu varit mer mottaglig och se denna andra sidan - alltså att inte allt beror på mig.. utan tvärtom kan vara någon annan som ligger till grund för hur saker och ting är.  Problemet är att ju mer jag har läst om detta syndrom - desto räddare blir jag - eftersom jag ser en lång process framöver för min partner att gå igenom för att helt enkelt kunna leva ett enklare och mindre jobbigt liv än just nu. Men nu är det också så att för att man överhuvudtaget ska kunna ta steg framåt måste man själv acceptera och inse att man faktiskt har ett problem. Och där är min partner inte än - tvärtom är det en rejäl försvarsmekanism som är ivägen.  Detta gör att det går inte att direkt adressera problemet...eller att försöka "fixa" något. För vad ska fixas när det inte är fel på något.... Med dessa nya vyer på saker o ting har jag tänkt tillbaka många år  - och kan känna igen alltför många tecken / händelser mm vilket bara bekräftar mina tankar. Min terapeut har också sagt att min partner behöver rätt vård, men att det är svårt i dagens samhälle att nå fram till rätt person.  Jag undrar hur länge till jag orkar. Egentligen vet jag att jag borde sätta punkt nu. Men varför ska det vara så svårt.

Du har ju en ursäkt för allting... om inte för det, om inte för annat...du kan göra det om du bestämmer dig och lgh går att ordna så du fortfarande kan ha dina barn, du kan träffa någon så småningom som får dig att känna exakt såsom du vill uppleva kärlek. Eller tänkte du spara allt detta till ditt nästa liv?? Jag lämnade ett dåligt förhållande för jag insåg till sist att jag vill leva lycklig och i kärlek, gör jag det så blir det bättre för mina barn även på sikt. Barnen var små när jag skilde mig, fyra år sen och nu mår jag prima. Gjorde det förresten rätt omgående efter flytten...

Att ha en lycklig och fungerande familj. Tja. En familj i kaos blir inte lycklig. Jag förstår dig om du vill lämna och hitta balans någon annanstans och ett liv lite i frihet en bit från alla måsten. Ungarna får lära sig att fungera på olika vis hos olika föräldrar. Det har de säkert gjort hela tiden. Du har dragit ett tungt lass och behöver vila, fast du kan se saker klart verkar det som. Du har gjort analysen och lärt känna dig själv. Det är starkt gjort. Om du väljer att lämna, lycka till.tror att du bestämt dig. Fixar du det på egen hand ekonomiskt? Gör din fru det? Många i min närhet har gått isär nu eller är mitt uppe i det. Killarna har det tuffare, verkar det som. Två tjejkompisar älskar varannan vecka livet. Fast de har ju tagit stort ansvar, ett ansvar du verkar ha tagit hela tiden i din familj.

Läst igenom alla sidor. Sitter i liknande situation. Tyvärr är jag för feg för att göra något åt situationen. Jag vill inte misslyckas igen. Vi har testat med familjerådgivning men maken tyckte det var bortkastad tid.

Du har ju en ursäkt för allting... om inte för det, om inte för annat...du kan göra det om du bestämmer dig och lgh går att ordna så du fortfarande kan ha dina barn, du kan träffa någon så småningom som får dig att känna exakt såsom du vill uppleva kärlek. Eller tänkte du spara allt detta till ditt nästa liv?? Jag lämnade ett dåligt förhållande för jag insåg till sist att jag vill leva lycklig och i kärlek, gör jag det så blir det bättre för mina barn även på sikt. Barnen var små när jag skilde mig, fyra år sen och nu mår jag prima. Gjorde det förresten rätt omgående efter flytten...

Då vill han inte va? Älskar ni varandra? Varför är du feg? Kanske är det precis som för TS.mannen bästa vän och dessvärre inte kär längre. Eller av ekonomiska skäl. Eller som anonyme 40 plus. Oavsett så ger det huvudbry för alla säger att gräset inte är grönare på andra sidan. Där växer bara en annan sort skulle man kunna säga. Maken din är inte mottaglig, det var inte min heller. Man ska orka gå igenom processen i detta och då är det behändigare att vara feg och så småningom ha en affär vid sidan om. Kram på dig:)

Då skulle inte jag kalla det för feghet utan respekt för ert förhållande och barnen. Förr så tänkte jag alltid att det var en typ av misslyckande att inte förbli gift. Jag tänker inte så längre. Jag börjar mer och mer att tänka likt de andra kloka råden i tråden att det är ett svek mot sin egen person. Att förneka sig själv lycka och välbefinnande och det som motiverar en att leva fullt ut är ett svek. Man gör våld på sig själv. Det har tagit mig lång till att inse det och efter många samtal med vänner om varför de tog steget att lämna har jag insett att alla förhållanden är olika och människor prioriterar olika. Det är när man sätter sig själv i tredje rummet och gör saker som inte alls gagnar en själv, som varningsklockorna började ringa och drömmen om ett eget liv tar fart.