Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Det där är väl symptomatiskt. Har man under alltför lång tid glömt att vårda man/kvinna förhållandet och bara sett sig som mamma & pappa samt kanske även prioriterat annat (karriär, jobb, ekonomi osv) så får man nog till sist skörda frukterna av detta. När tvivlet infinner sig och man ser/hör att andra har samma funderingar och dessutom agerar på det så är nog chansen stor att man får det lättare att göra detsamma. I alla fall börja ifrågasätta det hela på allvar.

Sen är det nog så att vi vid en punkt i livet börjar fundera på får egen "dödlighet". Att det känns som om livet som ligger bakom en nu är större/längre än det man kan se framför en. Att det känns som om det är hög tid att fundera på vad man vill med resten av sitt liv. Att det inte går att skjuta det på framtiden längre. Att känslan av att "nu eller aldrig" blir påtaglig. Tror att man då ifrågasätter mycket i livet. Jobbet, karriären, drömmar, visioner och självklart vart man är på väg.

Om det då känns att ens partner inte längre delar det man vill göra med "resten av livet", kanske inte visar något intresse öht utan verka vara helt nöjd med det som man har - och att detta som man har inte längre känns rätt eller saknar en massa saker - då är det nog inte så konstigt att man på allvar börjar fundera.   

Kärlek kan ta slut. Det finns ingen garanti på att all kärlek skall vara för evigt (trots att tanken kan vara skrämmande för en del). De finns de som lyckas hålla den vid liv hela livet. I motgångar och uppgångar. Sen finns det de som trots försök inte lyckas. Och även de som missar hela grejen med vad som krävs för att hålla ett förhållande vid liv. Självklart finns det även de som kanske känner eller inser att de "valde fel" och nu sitter med Svarte Petter. Oavsett vad så kommer alla förhållanden för eller senare utsättas för prövningar och hur utgången bli hänger nog mycket på hur mycket vi engagerar oss i varandra.

Hej igen. Ja så klokt . Jag vet inte om det är männen som blir trista eller kvinnorna, antagligen båda. Men det där om att vilja olika saker i livet, att stanna upp och reflektera över riktning i livet tycks alla i 40 plus - åldern göra.ja halva livet är väck. Vad vill jag med resten? För min egen del har jag svårt för Sverige. Det svenska klimatet och lagom- mentalitet står mig upp i halsen. Nu när jag är 40 plus blir jag mer och mer övertygad om att jag inte passar här. Jag är passionerad i allt jag gör, utseendet är kvinnligt kurvigt, inte tjock, vackra drag och jag är naturligt färgstark i uttrycket. Allstså ganska osvensk. Har bra jobb. Jag måste alltid ta första steget eftersom de svenska män jag mött genom åren inte vet hur man gör för att uppvakta en kvinna. Jag tror de är livrädda för mig som inte är androgyn, svenskblond och sval. Vad tycker ni män? Hur gör ni för att visa intresse och uppvakta? Självklart är detta min egen analys efter många år på svensk marknad men har jag rätt? Är män inte generellt mer oengagerade i vår ålder och i vårt iskalla land med tre sommarmånader att leva för?

Du har säkert massor av erfarenheter men kom ihåg att de är dina egna, din uppfattning med utgångsläge från ditt liv i de städer du levt i. Jag kan känna igen en del av det du skriver. Vad är ett bra jobb? Definitionen? Är det inkomst eller frihet, socialt eller självständigt? Jag har varit mycket högavlönad och rört mig rätt fritt genom livet i olika miljöer men det handlar inte om vilket yrke jag har om ni frågar mig. Tyvärr träffar jag mycket kvinnor som tycker det är viktigt. Jag tycker män är sociala, lagspelare som gärna hittar miljöer och forum att träffas och umgås. Jag kan tycka att kvinnor är mer prestigefyllda har satt sig själva i en roll för livet, har bestämt sig för att leva i ett visst mönster där man har semester 4 veckor på sommaren. Jag är nog en kille som skulle stämplas som flirtig men jag gillar att växla några ord med receptionisten, kassörskan, tjejen på cafeet, hon i gymmet, tjejkompisarna i affären och absolut med dig om våra blickar möttes någonstans i Sverige oavsett årstid. Men från mitt utgångsläge från min livserfarenhet så tycker jag våra vackra kvinnor ofta sitter inlåsta med sin vardag.

grymaste är just innan man lekt så hon blivit riktigt blöt.saknaden att känna sig nöjd om man få henne å brista i skratt när hon ej han finna känslan leka att bli knullad tills hon brister ut i stön .hennes kompis delade sin absolut skönaste ställning är Doggy .va ja större utrustad skulle duga med ca 6cm större då ha man legat på ca 17cm stake som hon fått av mig.ligger man som kille på ca 11-12 cm min flickväns kompis trodde att ja låg under medel på en svensk mans storlek på stånd.vem anser ni ha största vikten till bra sex kille som tjej

Va fan var det?

Ja det där var någon som hade halkat i diket.

Denna tråden rör problematiken / dilemmat kring att vara i ett förhållande där man inte trivs - eller helt enkelt känner sig utbränd. Fast samtidigt vet man inte om man tänker fel eller vad det egentligen är....men varje dag är mer en plåga än en glädje.... och så bör det ju inte va.

Nej verkligen inte. Tänker du på vad du ska göra om du går? Är du där än i dina tankar? Vart du ska ta vägen i så fall? Kram

Det här är den bästa tråden någonsin. 43 år gammal, 2 barn, missnöjd med mitt förhållande (20 år). Vill nog lämna honom men sitter fast på något sätt.... läser den här tråden och börjar känna mig stärkt. ...

Som vanligt tillför de Robespierre mycket visdom till tråden. Vill fylla på lite med vad jag tror.

Jag tror ju snarare att kärleken försvinner ur praktiskt taget alla parförhållanden med barn och tror att det är extremt sällsynt att båda partner faktiskt är genuint älskande efter tjugo år och två barn tillsammans - och skall man lyckas med det kräver det en enorm mängd arbete, ett gemensamt ansvarstagande för att sätta relationen där den skall vara, en ständig förändring i ett dynamiskt förhållande och en stor mängd snedsteg (inte nödvändigtvis i sexuell form) där förhållandet kontinuerligt utvärderas och fågel-fenixas.

Den andra varianten av ett långt förhållande - som är praktiskt taget alla långa förhållanden runtomkring oss är en (eller oftast flera) personer som ständigt gör våld på sin vilja att bli bekräftade, sedda och upphånglade och istället väljer ett liv där allt handlar om att dämpa ångesten genom tv, datorspel eller att bara se fram emot nästa semester, eller nästa sak man skall handla och där man övertygar sig själv om att då kommer jag må bra.

Att ta ansvar för sig själv, sin egen (och sin partners) lycka, att faktiskt göra utvärderingar med din partner där du, utan att vara rädd för att såra och skada beskriver dina drömmar, vad du saknar, vad du vill. Att låta den andra partnern göra samma och se om man kan lösa det tillsammans ett år i taget eller så. Att aldrig ta den andra för givet och att alltid, vad som än händer vara sann mot dig själv.

DU är faktiskt precis lika mycket värd som din partner. Du kan inte veta att dina barn kommer att må sämre efter en separation och det är INTE ett misslyckande med en skilsmässa. Det är inte ens säkert att det är ett "lyckande" med att behålla ett äktenskap.

Jag tror, som vetenskapen, att vi är gjorda för att ha förhållanden som varar i sju år. Vi KAN ha förhållanden som varar hela livet, men det enda som säger att det är bättre är den rådande normen. Jag tror också att chanserna för långa förhållanden exempelvis ökar om man tillför saker till förhållandet som den rådande normen inte tillåter. Man får tro som man vill - men var medveten om att bara för att NORMEN säger att livslångt äktenskap är det du skall sträva efter, så finns det ingenting alls som säger att det faktiskt är så.

Tänk själv istället för att låta "1 miljard flugor kan inte ha fel, ät bajs"-mentaliteten påverka hur du lever ditt liv.

Vetenskapen har sett kopplingar på vid vilka år ett förhållande utsätts för påfrestningar och det kan mycket väl vara så att 7 år kan vara ett sådant. Men de har även pekat på 3 år. Just 7 har blivit ett lite magiskt nummer eftersom de även menar att t.ex en diskussion bara kan hålla sig till ämnet i max 7 minuter, eller att de flesta väljer siffran 7 om de snabbt måste välja. 

Vi kan dock lugnt räkna med att i statistiken döljer sig även årtal som 1, 2, 4, 5 osv. Allt beroende på vilka förutsättningar som finns. Det finns nog inget definitivt år som det går åt helv* men trots det så kan vissa ta gift på att just 3 och 7 år var avgörande. Och precis som P30 säger så skall man nog akta sig för att leva efter en norm. Att anpassa sig efter den och då riskera att man slutar vårda och utveckla det man har. För det finns ingen garanti på hur länge ett förhållande alltid håller. Om man missköter det, tar det för givet så kan de ta slut fortare än man anar, eller så kan det överleva trots oddsen. Det beror helt på förutsättningarna och personerna i förhållandet.