Drömtjejen skrev 2014-01-30 13:43:07 följande:
Vad jag kan skönja mellan raderna så har din fru vissa känslomässiga och sociala svårigheter. Är du kvar för att du är orolig för att hon inte kommer att fixa föräldrarollen på egen hand? Eller vill du ha en ny relation med en annan kvinna som delar ditt liv och uppfyller dig med sexuell glädje? Du verkar ensam. Många män har få vänner att dela sina sorger med. pratar du med dina vänner om detta? vad är hon missnöjd med egentligen, eller lever hon i förnekelse?
Det är så här att min partner visar ganska tydliga tecken på Asberges syndrom. Nu heter det väl inte så längre utan har en annan benämning. Hursomhelst så är det svårt för en sådan person att sätta sig in i vad en annan person känner tycker osv. Saknar förmåga att koppla ihop resonemang med en röd tråd. Har lika svårt att organisera saker omkring sig som den har för att stå ut med att det är stökigt runtom - vilket i sig då blir en orm som biter sig i svansen.
Det går bra att ställa massa krav på andra, men verkar som att de själva går i en egen fil. De tror att de är de som håller i ordning saker och får saker gjorda, när det i själva verket är någon annan som gör allting runtom - De ser inte det helt enkelt. En blind zon.
Det är inte förrän nu det senaste året som detta har blivit tydliggjort för mig. Förut trodde jag allt berodde på mig, att det var jag som behövde förändra mig och mitt beteende för att "allt skulle bli bra". Men efter min egen terapi - så har jag nu varit mer mottaglig och se denna andra sidan - alltså att inte allt beror på mig.. utan tvärtom kan vara någon annan som ligger till grund för hur saker och ting är.
Problemet är att ju mer jag har läst om detta syndrom - desto räddare blir jag - eftersom jag ser en lång process framöver för min partner att gå igenom för att helt enkelt kunna leva ett enklare och mindre jobbigt liv än just nu. Men nu är det också så att för att man överhuvudtaget ska kunna ta steg framåt måste man själv acceptera och inse att man faktiskt har ett problem. Och där är min partner inte än - tvärtom är det en rejäl försvarsmekanism som är ivägen.
Detta gör att det går inte att direkt adressera problemet...eller att försöka "fixa" något. För vad ska fixas när det inte är fel på något....
Med dessa nya vyer på saker o ting har jag tänkt tillbaka många år - och kan känna igen alltför många tecken / händelser mm vilket bara bekräftar mina tankar. Min terapeut har också sagt att min partner behöver rätt vård, men att det är svårt i dagens samhälle att nå fram till rätt person.
Jag undrar hur länge till jag orkar. Egentligen vet jag att jag borde sätta punkt nu. Men varför ska det vara så svårt.
