ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Men ge dig med att leta fel på ditt barn!

Tines: jag försöker ju njuta!! Och jag vill ha hjälp med hur jag ska kunna njuta fram till vi får diagnosen och hjälp.

Det är nämligen inte så enkelt att bara sitta och njuta av ett barn som avviker utan att man vet exakt varför..

Ex blir jag ju påmind varje gång jag eller vem som helst ser på henne och hon kollar en sekund eller max tre och sedan tittar bort.

Jag äter alla de tabletter jag fått men det hjälper inte. Fick dubbla dosen efter läkarsamtal för två veckor sedan men ändå ingen skillnad.

Så hur tusan står man ut?? Är ju säkert ett år bort till hjälp. Ska jag bara sitta och titta på under tiden?

Jag letar inte fel, dom finns ju helt tydligt mitt framför näsan på mig

Tror problemet sitter mer i huvudet på dig än på barnet "vänligt menat".

Liten my: jag hoppas verkligen att det är så men tror tyvärr inte det.

Vilket som är det ju liksom dit jag vill komma med tråden. Hur hittar man styrkan att bara vara i väntan på diagnosen och medans man ser symtomen klarna fram samtidigt?

Men snälla du... du får ju inte mer hjälp om du skulle få diagnos nu eller om du får diagnos om ett eller två år....!

Vartenda stycke stämmer in (på pricken!) på min bebis oxå och jag är inte orolig! Det är verkligen sant att de beter sig likadant och inte något jag säger för att lugna dig! Du har ju bestämt dig för att ditt barn är autistiskt men egentligen är det ENBART hos dig problemet ligger!!! Du måste släppa detta! Du måste låta pappan ta hand om dottern för du är inte kapabel! Ursäkta men det är sanningen. När du börjar må bättre kommer du att förstå.

Tines: man måste väl ändå få möjlighet till santalstöd och råd och tips osv när man fått diagnosen?

Och som jag skrev tror jag också det blir betydligt lättare när även pappan får veta hur det ligger till och vi kan hjälpas åt i detta. Just nu förnekar han allt

F ö så hade en kompis till mig en dotter som bara satt på rumpan och höll armarna utsträckta och snurrade på händerna jättelänge. Nu är dottern 7 år och det är inte det minsta avvikande med henne! 

Ja jag har flera barn(fler än 3) vill inte säga exakt antal. Nej jag var inte i djup kris när hen blev utredd. Jag hade misstänkt det länge nämligen (minst 1,5år).

Var i stort sett redan säker på autism INNAN hen fick en diagnos. Diagnosen för mig var bara en bekräftelse på papper och en fördel för barnet då hen då har rätt till extra hjälp opch stöd i förskola och sen skolan. 

Såg "tecken" på autism tidigt då jag faktiskt jobbar med autistiska barn. Dock har mitt barn INTE en utvecklingsstörning i samband med sin autism vilket barnen jag jobbar med har.

Men hen har ändå mycket som är "typiskt autistiskt". Hen Är SMART! Inget fel på inteligensen men har som sagt andra "svårigheter" dock är både JAG pappan och alla runt oss övertygade om att det kommer gå toppen för henom i livet med rätt hjälp och stöd under uppväxten(hen är bara 3år än så länge).

Du kan inte sätta en "diagnos" på din mamma om du inte är säker. Finns ju en "MILJONER"(något överdrivet men många) olika diagnoser hon kan ha. Autism är knappast det enda. Att du inte vågar skaffa fler barn är synd. Tråkigt att du känner så men det är ju ditt val såklart=). 

Hade jag varit i dina skor hade jag absolut vågat. Jag menar dom flesta har ju "något" idag. När jag var barn gjorde man inte utredningar som man gör idag och nu är många av dessa "underliga" barn fullt fungerande vuxna.

Har en vän som i vuxen ålder gjort en adhd diagnos och fick svar att Hen hade adhd. Hen är en fullt fungerande vuxen med ett normalt jobb,förhållande och liv. Och en fantastiskt vän som jag älskar massor och har alltid gjort.

tror ävenjag själv har "något" men har inget intresse att utreda mig själv. jag är jag och kommer alltid vara det. Jag har lärt mig att leva med mina "egenheter" och är också en fullt fungerande vuxen idag=)