ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Jag tycker du ska uppsöka hjälp. Det är kanske så att du har en diagnos, det låter så som du skriver. Barnet verkar normalt, men inte du.

Men vad spelar det för roll om du får en diagnos just nu?! Ditt barn är ju ditt barn oavsett, inget kommer att ändras bara för att någon säger att ja, du hade rätt, hon är autistisk... I det långa loppet visst, med extra resurser och hjälp i förskola och skola om det skulle behövas, men det är ju inte lönt att fokusera på nu. Du ska ju liksom ta hand om din bebis nu oavsett om hon har autistisk eller inte.

Allt är inte svart eller vitt heller. Vissa barn är en större utmaning än andra helt enkelt, ibland hänger det ihop med en diagnos, ibland inte. Men oavsett vilket så får man som förälder bara anpassa sig och göra sitt bästa.

TS: I ditt fall hade jag inte oroat mig alls. Letar man fel så finner man oavsett vilken sjukdom/diagnos man än söker på. Tycker din bebis verkar vara fullt normal av det du tar upp.

Båda mina söner har autism + ytterligare diagnoser. Ja, livet har varit tufft ibland. Men det har det varit för mina vänner med svårt allergiska barn också. 

Det finns så många andra diagnoser/sjukdomar som är betydligt värre än autism. Jag är tacksam för att de inte har svåra smärtor som vissa barn vi har träffat eller har obotliga sjukdomar som leder till en för tidigt död. 

Du har bestämt dig för att hon har autism och är fixerad vid tanken. Du talar om NÄR hon får diagnosen, men det är inte säkert att hon nånsin kommer få någon diagnos. Hon låter som ett helt normalt barn, det är därför din make "förnekar" det. 

men stackars unge. Jag har sex barn varav två med autism. Det du beskriver är absolut inte avvikande för ett så litet barn och inte alls symtom på autism.

Vad är det du menar avviker från det normala i det du beskriver? Herregud barnet är ju litet.

Jag har sökt hjälp och tror inte jag har någon diagnos. Har haft många prövningar i livet men aldrig känt mig såhär.

sen är det väl inte så underligt att vilja få hjälp med sitt barn för att i sin tur kunna hjälpa barnet?

Jag kan tala om för dig att jag har drag autism men jag klarar min vardag bra!

Utredningar görs inte på så pass unga barn utan brukar ske i skolåldern någonstans.

Jag kan förstå din oro. Jag var som mest orolig för vår son vid sju/åtta månader. När han var cirka tio månader blev jag övertygad om att det var autism. Och det var faktiskt skönt. Då hade jag något att förhålla mig till. Säger inte att ditt barn måste ha autism men jag känner väl igen oron. Men frågan är hur du ska hantera det. Vad får du för stöd av psykologen? Tyvärr hjälper ju oron i sig ingenting utan du måste hitta ett sätt att leva med ovissheten. Önskar att jag hade sökt mer hjälp vid den tiden.

Jag ska bemöta dina stycken tänkte jag! Har ju själv en bebis på 7,5 månader.

1. Japp, tittar i 1-2 sek sen tittar han bort. Tittar eventuellt på en igen efter några sekunder. Är inte speciellt intresserad av främlingar. 

2. Har ingen aning om vad jag menar när jag pekar! Eller tittar efter sånt jag tittar på! Dreglar eventuellt lite istället och tittar på sina händer. Jollrar inte såhär: da-da-da, ma-ma, ga-ga eller på annat gulligt sätt. Låter såhär: EEEHHHHHH! ..eehhhh. -ÖÖÖÖÖÖHHHHH, AAAAH-ÄÄÄÄÄÄH!!! Vrålar mycket och gärna tidigt på morgonen! Både glatt och argt! Förstår inte alls vad schh betyder! ;)

3. I matstolen hänger han gärna med kroppen åt sidorna och framåt. Tittar helst inte på  mig och absolut inte på skeden förutom när han vill ta den från mig! Är allmänt ointresserad av att äta vill hellre titta åt alla håll och kanter så maten hamnar i öronen. Har jag inget bord på barnstolen sitter han som en hösäck utan stöd. Gärna med armarna utåt uppåt. Tycker det är kul att snurra på händerna!

4. Är som sagt ointresserad av att äta. Oftast. Kan gapa om jag ger katrinplommonpuré men tittar fortfarande inte på mig utan  t ex på krukväxterna eller på taklampan. Tappar han en leksak kan han stirra på den i fem minuter, tittar absolut inte på mig eller på nån annan.

5. Superextremt nyfiken på allt och alla! Har nyligen börjat använda gåstol och hasar runt i den (ser ut som dr Zoidberg då från futurama i sidleds med armarna uppåt sträck!)  och krafsar på tyger och plast och bankar på saker. Ljud är superspännande tex tvättmaskin, diskmaskin, vinjetten till Malou på morgonen och reklam och allt man kan tänka sig. Kommer nån annan och pratar med honom ser han ut som ett frågetecken mest och dreglar lite. Men ibland kan han kika på håll och le lite!
   Äter helst flaska sittande i babysitter. Har extremt svårt att äta i famnen (sen han var 3 veckor ca) Vårat fel som satte honom i sitter! (Men han var så nöjd i den!)

Han är helt olik mitt tidigare barn som var ett exremt frustrerat och missnöjt barn men som också lärde sig åla och sitta osv väldigt tidigt. Denna lilla charmiga älsklingsklump är så nöjd så nöjd och trivs med sitt liv. Jag älskar honom hur mycket som helst och är inte det minsta orolig över att nåt skulle vara fel!