Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?

Seriös fråga!? Kan bara utgå från mig själv då jag upplevt att jobba är semester rent psykisk jämfört att vara hemma med flera små barn under en längre tid. Det tar på psyket att alltid behöva vara barnen till lags, dåligt med sömn många år i rad, minimalt med egentid och vuxet sällskap. Bara det basala att få äta och kissa ifred finns inte. Och för att inte tala om det eviga städandet och ansvaret för inhandling av mat, kläder osv när man är hemma så mycket. Men det är ju övergående men har ändå absolut förståelse att en del kan bli utbrända av denna livsstil. Men enligt dig borde en ju istället planerat bättre, bara skaffat ett barn och låtit hemmet förfalla eller? :)

Men vad bra då att du är så fantastiskt bra ts. Tyvärr har du noll förståelse för andra vilket inte är en av dina smickrande sidor tyvärr. Har du tänkt på att alla inte har råd att jobba deltid. Alla har inte tid att träna en gång i veckan. Dom kanske är ensamstående med 3-5 barn. Vad vet du om det? Du verkar extremt naiv och korkad.

Men hur kan man bli så provocerad av att frågan ställs?! Vi ser idag att drösvis med människor mår dåligt och sjukskrivs på grund av stress trots att vi aldrig haft färre måsten (riktiga måsten), vi har det bättre ekonomiskt och fler hjälpmedel än någonsin.

Självklart måste vi kunna fråga vad det här beror på utan att folk ska börja bli kränkta till höger och vänster.

Det är bland annat därför feminismen är så viktig. Kvinnorna var hemmafruar förr och ordnade med hem, hushåll och barn. Sedan började kvinnorna jobba och bli självständiga försörjare, men ansvaret för hem, hushåll och barn kvarstår. Så kvinnor jobba 200% idag, självklart går vi in i väggen.

Jag för min del tror att folk har för höga förväntningar på livet och sig själva. De accepterar inte sin begränsade förmåga att orka och klara av saker.

T ex en i min närhet som på riktigt trodde att hon kunde hobba heltid som läkare, ha familj, renovera hus och samtidigt göra nån slags forskningskarriär. Hennes förväntningar på sig själv var ju helt uppåt väggarna och höll inte.

Den intressanta frågan är varifrån dessa orimliga självbilder kommer ifrån?

Hobba=jobba...

Tillägg- många har också orimliga förväntningar på hur glad och lycklig man "ska" känna sig. Jag tror inte att alla människor är gjorda för att känna sig nöjda och tillfreds hela tiden. Själv är jag rätt nedstämd och missnöjd för det mesta egentligen. Men har fått acceptera att det på något vis är mitt stämningsläge. Jag har inte orimliga förväntningar på att livet ska vara som en tv-serie som mänga andra verkar tro.

Jag tror att man ska tänka på att stress inte bara avgörs av hur mycket man har att göra. Visst ger ett överflöd av sysslor som man inte hinner med stress - men stress orsakas i lika hög grad av känslan av att inte kunna påverka sin situation.

Det kan tex handla om att ha barn med särskilda behov som inte får det stöd de behöver i skolan, upprepade omorganisationer på arbetsplatsen, ett dåligt boende i en stad med 12 års kötid för en fyra och kanske en partner som inte har förståelse för att arbetet med hus o barn kräver viss planering. Och sen mitt i allt det går värmepannan sönder och både katten och pappa får cancer. Många saker som ger en känsla av otillräcklighet och brist på kontroll.

Föräldrarna. Nästan allt i vår självbild beror på hur våra föräldrar såg på oss. Tyvärr är det så. Vi formas som individer i barndomen. Om anknytningen brister och föräldrarna inte hinner se barnet som individ och ger det lilla barnet villkorslös kärlek, då får barnet en skadad självkänsla för livet. Har man dålig självkänsla då vill man uppfylla alla samhällets normer, för att bli godkänd och kanske till och med beundrad.

Då skall man göra karriär, vara smal och snygg, ha stylat hus...

Har man en god självkänsla i grunden, då kan man välja själv på ett annat sätt, man vågar göra det. Terapi kan hjälpa med självkänslan.

Att kvinnor drabbas i så hög grad tror jag beror på att de oftare jobbar inom vård/omsorg/skola (=arbetsplatser med mycket stress och buller) och att de numera förväntas göra karriär, men ansvaret för hemmet till största delen ändå vilar på dem. Det finns en dubbelbestraffning mot kvinnor där en sida säger att de ska göra karriär och vara självständiga, en annan att deras heder ligger i ett välskött hem och prydliga, lyckliga barn. Om de prioriterar den ena sidan får de skit från den andra, o vv.

Tror mer på att sociala medier sätter standarden. Alla skönmålar sin verklighet och försöker samtidigt leva upp till någon annans illusion av det perfekta livet.