Är det bara jag som blir provocerad?

Jag håller delvis med dig, men som andra skrivit, missfallssorg och förlorat-barn-sorg är olika sorg. Missfall handlar också om att förlora alla drömmar och fantasier och allt hopp man haft om sitt blivande barn, sorgen att aldrig fått tröffa det och se hur det hade utvecklats, hålla i det. Blir man inte gravid igen, kan det säkert kännas outhärdligt.

Ja, var ska man dra gränsen? Är ett befruktat ägg ett barn? Är det ett barn i vecka 7? Vecka 15? Vecka 40? När det är fött? För mig är det nog ett förlorat barn och inte ett missfall om barnet kan överleva utanför kroppen men vad vet jag... Spelar det någon roll vad man kallar det? Det är ju en förlust hur som helst...

Har själv fått MA i v 13 och det var ett missfall, inget annat. En död cellklump som aldrig kunde ha blivit ett barn eftersom den var felkonstruerad från grunden. Helt naturligt och lite sorgligt, men ändå till det bästa, eftersom det helt enkelt aldrig kunde ha blivit nåt av det.

Får mental allergi av hela tänkesättet "änglar"...res ner till Eritrea och berätta för kvinnorna där om ert missfall i vecka 6, hur tror du någon skulle ta det som både har fått 5-6 missfall själv och även lagt flera födda barn i graven?

Men men, det är inte alla förunnat att kunna vara tacksamma...

Sorg är individuellt och ingen kan säga åt någon annan vad de har rätt att känna. Jag har nyligen fått missfall i vecka 9. Det är en enorm sorg för oss då vi förlorar så mycket mer än bara den här graviditeten. Vi har kämpat för det här i många år och iom missfallet förlorar vi en massa drömmar och hopp om en framtid med ett barn. Det kanske kommer fler chanser, men det är osäkert bl.a. pg av min ålder och att vi uppenbarligen har svårt att få barn. För mig känns det som att jag förlorat ett barn och jag struntar i om någon blir provocerad av det. För mig var det här ett barn då jag såg livet med barnet framför mig i min graviditet. Tyck ni att det är patetiskt och provocerande, det säger mer om er än om mig. Det här är min och min sambos sorg och jag tycker det är hemskt att någon kan bli provocerad av vad vi känner. Själv har jag inget behov av att jämföra vår sorg med någon annans. Själv blir jag provocerad av de som känner behov av att säga "Jag sörjer mer än dig!"

Jag fick missfall för två år sedan, ett barn jag älskade och längtade efter, och anser mig ha lika stor rätt att sörja som alla andra.
Man kan inte och ska inte jämnföra smärta och sorg.
En person nära mig förlorade sin son vid tolv års ålder i en tragisk olycka, har dom som förlorat sina barn när dom var en månad eller till och med sent i graviditeten rätt att sörja då? Vad är en månad jämnfört med tolv år? Nej så går det inte att resonera.
Alla har rätt att sörja, känna saknad, smärtan efter det man har förlorat oavsett hur många graviditetesveckor eller levnadsår barnet har funnits.

Smärtan efter barnet jag förlorat är stark, men hade (gud förbjude) det hänt något av mina barn som är vid livet något, så tror jag den smärtan hade varit miljoner gånger starkare. Så visst kan jag se skillnaden, men rätt att sörja har alla.

Nu när mina barn finns, kan jag själv säga att sorgen vid ett missfall eller sorgen vid ett levande barn på utsidan, är båda sorg men olika sorter. Ett barn som "bara" funnits i magen är också ett barn, men ett barn du inte lärt känna än. Hade jag förlorat mina barn när dom var 1 månad, hade det också känts annorlunda från om jag förlorat dom nu, när dom ä'r 1½ år. Man lär känna sina barn hela tiden, kärleken växer och den sorg man skulle känna om man gud förbjude skulle förlora någon, förändras.

jag tycker det är en väldigt stor skillnad på missfall och att ha förlorat ett barn som man haft utanför magen..
det går ju inte ens jämföra.. 

Det är skillnad. Och ibland på ett sätt som gör människor förvånade. För även om det på något sätt ökat smärtan hade jag gett allt för att faktiskt ha fått lära känna honom, om så bara för en minut. Och trots att jag aldrig fick lära känna honom annat än inuti, att han dog i ett missfall, kan inte ett nytt barn bli honom. Jag har fått flera tidiga missfall och ett sent, och det är skillnad. Sorgen jag kände då var verklig, men då handlade det mest om att jag inte fått bli mamma, att mina drömmar bara försvann. Att allt jag strävat efter rycktes bort. Det sena var annorlunda. Då handlade sorgen både om mina drömmar men också om pojken som viftat på ultraljudet. Ett nytt barn blir aldrig han, han saknas i mitt liv för alltid. Livet blir bra, och jag tror att jag kanske hämtar mig snabbare än om jag fått lära känna honom. Men jag hade önskat att jag fått lära känna honom, även om det gjort sorgen ännu djupare. Med de tidiga missfallen önskar jag att det aldrig hänt, att jag aldrig behövt sörja. Med det sena har jag aldrig önskat bort honom, jag har bara önskat mer tid. Bara lite mer tid. Även om priset varit ännu mer sorg.

Samtidigt närmar jag mig föräldrar till barn som inte lever med försiktighet, försöker aldrig säga att jag upplevt det de upplever. Det har jag inte. Jag har upplevt förlusten av ett barn som knappt hunnit bli och börja. Men ändå fanns han. Jag har hållit honom i mina händer. Och jag undervärderar inte den sorgen fast jag förstår att den inte är samma. Han dog i ett missfall, men han VAR inget missfall.

jag tycker nog att det är upp till var och en.

Om en kvinna som fått missfall behöver uttrycka sej som att hon har förlorat ett barn så ser inte jag problemet? Hon kanske verkligen upplever det så! Jag tycker inte man ska sitta och tycka så mkt om det. 

Jag måste ge nya dimensioner i denna diskussion. Ett missfall är en stor sorg för mannen och kvinnan som förväntar sig ett barn. Jag har själv hållit i mitt 13 v foster då jag fick missfallet hemma i duschen och barnet/fostret ser ut som i Lennart Nilssons bok vid 13 veckor. Men för mig var det inget livsdugligt barn så visst är det en ängel men utan namn och räknas inte in i min övriga barnaskara. Men nu har jag mist min 14 åriga dotter och hon är min ängel men jag är ingen änglamamma, inte än för det borde jag bli när jag blir en ängel och är död.