Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

Bedan: Men hur gick du vidare? Bara tanken på att träffa nån annan gör mig illamående. Och hur ska man kunna lita på någon när ens sambo har gjort såhär mot en?

Kvinna30: Är det vanligt att killar har någon slags störning? Trodde jag var ensam om att uppleva det så men det är man tydligen inte. Men kuratorn som jag pratade med precis efter att han stack sa att jag förmodligen bara vill ha en diagnos på honom för att jag vill att han ska vara sjuk och inte bara en skitstövel som har lurat mig...

Det tog ett par år innan jag gick vidare. Jag hade redan träffat min sambo på ett vänskapligt plan men kände att vi hade nått på g när jag träffade mitt ex och han visade att han ville ha tillbaka mig... på sina villkor såklart men ändå. Jag tänkte igenom saken och kom fram till att även om det var lockande då jag var attraherad av idioten är jag hellre lycklig ensam än dras tillbaka med samma idiot som kanske börjar "må dåååååligt" igen efter några månader och krossar mitt hjärta så jag är tillbaka på ruta ett. Det är svårt att lita på någon igen, det är det, men till slut glömmer ju hjärtat smärtan och vill uppleva närhet och intimitet igen. 

Ja det kanske är så... jag undrar bara hur jag ska kunna lita på någon när mannen som pratar om hus och förlovning bara kan säga att han inte älskar mig mer och vill göra slut. Jag vill aldrig någonsin uppleva det igen, att känna hur hela ens värld och framtid bara rycks under fötterna på en... Men det är väl en senare fråga.

Just nu grubblar jag mest på hur jag ska överleva. Jag saknar honom så det gör ont i kroppen :( Jag undrar så vad han gör, vart han bor, hur han mår, om han saknar mig något osv osv. Det värsta är väl att det är tankar som jag inte har rätt till längre. Han är inte längre min att bry mig om...

... och ändå har jag något slags hopp om att han ska inse vad han har mist. Man hör ju om sånt ibland, att folk hittar tillbaka... eller är det bara dumt att hoppas??

Tänker precis som du.
Försöker att hålla mig sysselsatt, så jag slipper fundera på vad han gör. Tror inte att han änns tänker på hur jag har det just nu och vad jag går igenom, så varför är han värd alla mina tankar?
Det är klart att folk har hittat tillbaka till varandra, men vill vi verkligen ha tillbaka dom egentligen?
Tänk om de bestämmer sig för att gå igen och hur ska man få tillbaka tilliten?
Bara för att man har en ring på fingret, betyder ju inte att de stannar för evigt.
Tror du inte att man skulle gå runt med en oro i magen om de skulle återvända?

Glöm honom!
Låter precis som min kompis ex. Han flyttade hem till henne i Stockholm (för honom gratis innerstadslägenhet under universitetstiden). Hon hjälpte honom med allt, inklusive hans universitets studier. Hon tilloch med skrev hans C-uppsats, betalade rubbet och han var så "underbart söt". När han fått sin examen, efter en god middag vräker han ur sig "Det här var ju gott! Förresten jag har aldrig älskat dig, så nu drar jag!"  Fyra år av lögner! Jag gillade honom aldrig och faktiskt inte vår hund heller (Endast de gångerna han kom på besök morrade hunden av ilska och vi kunde inte förstå varför han var så aggressiv - han var det ju aldrig annars!). Turligt nog använde de preventivmedel, så några barn blev det inte. Han blev ganska bryskt utsparkad av min förkrossade kompis, som är en mycket förtjusande och vacker kvinna. Nu dejtar hon en miljardär istället och låter honom betala. man gör ju inte samma misstag två gånger!
Grattis att du slapp honom! Det kanske inte känns så nu, men när du har kommit på rätt köl igen kommer du att förstå vad jag menar!

Jag har själv gått igenom att förlora mitt livs kärlek, han var deprimerad och otrogen. Det är nu ett år sen, och det blir SÅ mycket bättre med tiden. Jag ska inte ljuga, jag saknar honom fortfarande, och jag har svårt att tala om honom som "idiot" fast jag vet att han betedde sig som en. Men nu fungerar jag som en vanlig människa, och kan t o m uppamma intresse för andra människor...

Jag tror inte nödvändigtvis det är dumt att tänka tankar som att du hoppas att han ska komma tillbaka, så länge du inte _enbart_ gör det. Jag tror såna tankar är ett sätt att överleva, och jag vet att jag själv hade dem länge länge. Du måste få känna allt du känner, försök att inte värdera och censurera dina egna reaktioner. Du genomgår ett trauma och det är otroligt OTROLIGT svårt och jobbigt. Tyvärr är det så att det finns många människor som vet hur det känns, och det är något som hjälpte mig när jag mådde som sämst. Det du går igenom är smärtsamt och tungt och för JÄVLIGT - det finns faktiskt inte ord nog att beskriva hur dåligt jag mådde när det var som sämst. Du kan bara låta tiden gå, ta en dag i taget, vara så snäll mot dig själv du bara kan. Och PRATA och ÄLTA det som har hänt, om du känner att du behöver det.

Många många kramar

Kvinna30: Jag tänker som du, att han säkert inte ens tänker på mig. Jag målar upp skräckbilder i huvudet av honom med andra tjejer och det slutar varje gång med att jag måste gå och kräkas. Vet att han har använt sig av "tröstsex" efter tidigare förhållanden så vem vet, han kanske redan har gjort det... Jag hoppas bara att han mår så dåligt som alla säger att de tror han gör, då finns det ju iaf en chans att han har fullt upp med sig själv...

Jag tänker hela tiden att jag vill ha honom tillbaka men du har givetvis rätt, man kanske skulle gå omkring och vara nervös hela tiden över att det skulle hända igen. Jag vet inte. Just nu känns det som om det skulle vara värt det bara för att få honom tillbaka... Men hur ska det gå till när vi är 20 mil ifrån varandra och inte hörs liksom... :(

Tack anonym för dina fina ord!

Det har blivit ännu värre. Han telefonterrade mig förra veckan, jag svarade inte för jag kände att jag inte orkade. I tisdags fick jag ett sms där det stod att antingen så pratade jag med honom eller så skulle han polisanmäla mig för att jag har hans saker. Så då fick jag ju prata med honom...

Han var väldigt aggressiv och vräkte ur sig både det ena och det andra. Bl a sa han att trots att han inte äger ngt nu så är han ändå lyckligare nu än under våra år tillsammans. Han sa att han inte saknade mig eller vårt förhållande alls, att han hade släppt det och gått vidare och att jag borde göra detsamma. Han förnekar fortfarande att det handlar om ngn annan. Han hade inga pengar att ge mig eftersom allt har gått till kronofogden. Han stod ute och pratade och sa att han skulle gå in till sin kompis där han ska vara inneboende i gbg.

Fick en underlig känsla vid datorn och gick in på sidan där vi träffades. Han hade blockat mig så jag skapade en fejkidentitet och gick in. I hans gb hade han skrivit till en gammal tjejkompis att han skulle börja jobba i en matbutik i Skövde på ons, alltså i förrgår. HAN HAR ALLTSÅ GÅTT TILLBAKA TILL DET JOBBET JAG FIXADE ÅT HONOM I SKÖVDE OCH BOR DÄR MEDAN HAN INFÖR MIG LÅTSAS SOM ATT HAN BOR OCH JOBBAR I GBG!!!

Vad gör man? Konfronterar? Jag känner mig så himla lite värd för honon, här går jag med hans barn i magen och har gjort allt för honom och lite till och jag får inte ens en gnutta sanning tillbaka...

Vad gör man??!!

Har suttit i en väldigt liknande sits som du..mitt ex pendlade också fram och tillbaka, gjorde slut utan att jag anat något, sen gick det någon månad, då kom han och bad på sina knän och lovade guld och gröna skogar, sen gjorde han slut igen...så höll det på...skedde 4 gånger under 5 år. Liksom din f.d. sambo ljög han om allt och lånade pengar av alla, såklart även av mig, och hade stora skulder hos kronofogden. Även han var väldigt aggresiv och sa mycker elaka saker för att sen helt plötsligt tvärvända och vilja försöka igen. Kan väl bara försvara mig med att jag var kär och naiv..

Sista gången var det dock jag som valde att flytta då han började bete sig aggresivt och liknande igen...och fick någon månad senare reda på att även jag var gravid. Allt var verkligen en enda röra!

Nu har det gått två år, jag har en son som jag älskar över allt, jag har ingen kontakt med exet, han träffar sin son varannan helg, men vi har ingen kontakt...och jag mår sååå bra!

Man mår inte bra av att känna sig så osäker i en relation, och att bli nertryckt av den personen som faktiskt ska älska dig oavsett, det tog mig ca ett år efter att förstå att jag faktiskt inte hade förtjänar att bli kallad så elaka saker, och det förtjänar inte du heller!

Vad jag vill komma fram till i mitt kanske lite röriga inlägg är att jag tycker du ska klippa helt med honom, omge dig med människor som får dig att må bra iställer, en sån idiot är inte värd dig! Det kommer att ta tid, det kommer göra ont...men allt kommer bli mycket bättre tillslut.

Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare. Jag saknar den personen han var innan för vi hade det så jävla bra. Nu, med alla lögner som kommer upp till ytan, undrar jag om den personen någonsin har funnits eller om hela förhållandet varit en lögn.

 

Har gått hos en psykolog två ggr nu som tycker det låter som att han mår väldigt dåligt, förmodligen är han även sjuk.

 

Känns som ett stort trauma och jag känner mig som förloraren. Han har valt att gå, är lyckligare utan mig och har släppt allt, säger att han inte ens tänker på oss eller det som varit. Jag sitter här och sörjer medan han tydligen mår bättre utan mig. Jag känner mig verkligen som en looser... :(