• Anonym (Förtvivlad)

    Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

    Vi har ett problem vi inte vet hur vi ska lösa eller hantera.

    Jag och min särbo har varit tillsammans i drygt 2,5 år och förlovade i drygt 1 år. Jag har 3 tonårstjejer, varav en med autism, add och OCD. Han har en dotter på 21 år med add och ångest. Stora problemet just nu är hans dotters ångest, eller egentligen är det inte ångesten i sig, utan oviljan att göra något åt det.

    Det problem vi har är att under dessa dryga 2,5 åren så har vi tre inte kunnat sova samtidigt hos min särbo en enda gång, pga att hon inte klarar av att sova själv i ett rum (såvida hon inte haft en kompis el pojkvän hos sig samtidigt).

    Tyvärr har detta problemet bara blivit värre och värre. Från början kunde jag vara hos dem på kvällen, då var det bara sovandet som inte fungerade. Men nu så åker hon direkt om jag kommer när hon är där. Hon vägrar åka till honom om han inte kan garantera att de är helt själva. Problemet är tydligen, enligt henne, inte enbart riktat mot mig, utan det är mot alla. När hon är hos sin pappa så ska hon ha honom för sig själv till 100%. Tyvärr så känns det ju lika illa för mig iaf, även om hon säger att det inte är mig som person hon har nåt emot.

    I början var det mest jag som blev ledsen och åkte hem. Jag är inte den där personen som blir arg och gapar och skriker åt andra, utan vänder det inåt och blir fruktansvärt ledsen istället. Dessutom så vet jag att det inte fungerar speciellt bra på neurotypiska individer, och än mindre fungerar det på nån med add och ångest.

    Till saken hör att min särbo jobbar natt och varannan helg är han långledig och varannan helg är han bara ledig varannan fredag. Under vårt första år tillsammans så var hans dotter hos honom hela långhelgen och ibland även fredag på jobbhelgen. Varje möjlig natt som han var ledig så var hon hos honom och jag fick ta de eventuella nätter som hon inte ville vara där. Så jag förde lite statistik? minns inte de exakta siffrorna, men under ett antal månader så hade hon varit hos honom runt 55 nätter och jag 2-3 st. Detta gjorde ju mig lite irriterad? Jag kände att jag ville inte vara ivägen, å vad hade jag för rätt att ställa krav på honom osv. Han skulle ju alltid välja sin dotter i första hand. Så jag teg och led.

    Nu så har det vänt, men inte för att jag krävt det, utan för att vi gjort några försök att jag bara varit där en stund på kvällen utan att sova över, men varje gång har det slutat likadant. Antingen har jag blivit så ledsen över hennes beteende mot mig att jag åkt hem med tårarna rinnandes, eller så har hon blivit skitsur och dragit bara för att hon inte fick vara helt själv med pappa.

    Min gissning är att de bestämt att hon ska vara hos honom varje söndag för att hon ska komma undan risken att jag kommer dit samtidigt. Nu känns det som att det är mitt fel att de träffas så sällan. Men jag har aldrig krävt att få ha honom för mig själv! ? vilket hon gör? Jag tycker inte att han ska behöva välja, utan vi ska kunna vara där samtidigt.

    Eftersom jag anser att det är ohållbart att ha en sån situation så jag jag tjatat på min särbo att försöka prata med henne om problemet. Men hon flyr hela tiden undan. När hon är i affekt på kvällar/nätter så GÅR det inte att prata med henne och på dagtid så VILL hon inte prata om problemet.

    Vi fick då rådet att skriva till henne, från hennes pappas håll, vad han/vi känner och hur det påverkar oss. För att på så vis kunna nå fram till henne utan att hon behöver känna sig pressad att svara. Nu var hon hos en psykolog idag som tyckte att hon inte skulle träffa honom på ett bra tag eftersom hon tydligen ansåg att det var utpressning.

    Jag förstår inte hur det kan vara utpressning att berätta hur man känner och hur man påverkas av en persons beteende.

    Hon är ju 21 år, men i vissa avseenden inte mer än 14 (-30% pga add).

    Hennes mamma har en ny karl sen många år som dottern hatar. Men varför får hennes mamma ha ett förhållande, men inte hennes pappa? Varför kräver hon inte att han ska åka hemifrån så att hon får hans mamma för sig själv 100%? Men hennes pappa ska inte kunna ha nån hos sig? Vi har frågat många gånger om det och alltid fått samma svar. ?Det är inte samma sak??. Jag tolkar ju det som att eftersom de bor ihop så går det inte att kasta ut honom som hon kan göra med mig som inte bor där. Det känns som att hon anser att jag har ingen som helst rätt att vara där, och skulle jag råka vara där så blir hon sur och vägrar komma.

    Jag har som sagt inget problem med att hon har problem med ångest på kvällarna, utan mitt problem är att hon hela tiden flyr problemet och att det bara blivit värre och värre.

    Nån som har nåt råd om hur vi ska hantera situationen?

    Ibland tänker jag att det vore bäst för alla om vi inte träffades längre, utan att hon fick ha pappa för sig själv 100%.

    Men jag älskar ju hennes pappa, han betyder otroligt mycket för mig efter allt som jag gått igenom, och det här är det ENDA hotet mot vår relation. Jag vill inte att det ska få förstöra vårt förhållande, men hittar vi inte nån lösning så...

  • Svar på tråden Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?
  • Anonym (Stina)
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-03-17 17:40:35 följande:

    Jag funderar väldigt mycket på hur jag själv ska agera i situationen. Oftast blir jag bara jätteledsen och drar mig undan.

    Har jag nåt att säga till om till henne när hon är hos sin pappa? Ska jag konfrontera henne eller ska jag dra mig tillbaka?

    Tycker det är så svårt att veta var gränsen går mellan vad som är funktionsnedsättning och vad som är ren egoism och bortskämdhet. En funktionsnedsättning behöver man ju ta hänsyn till, vilket man inte behöver med egoism och bortskämdhet.


    Du fortsätter att bara fokusera på henne. Men det handlar ju om din relation till mannen. Alla de frågor du ställer här måste du ställa till HONOM. Det spelar ju ingen som helst roll vad andra tycker när det ändå i slutändan är helt beroende av vad tjejens pappa anser är bäst.

    Nej, du ska inte konfrontera henne. Du ska inte heller säga att du mår dåligt osv. För vad spelar det för roll om pappan ändå inte backar upp dig?

    En tanke jag får när jag läser dina inlägg är att det kanske även finns en besvikelse hos dig att du har ett av dina barn på ett boende (och mannen har stöttat i detta?) medan hans 21-åring får bo kvar och dessutom diktera villkoren. Stämmer det att du kan känna besvikelse över att hans barn får mycket mer tillmötesgående behandling än dina fått?
  • Anonym (/\/\/\)
    Anonym (Stina) skrev 2019-03-17 19:11:33 följande:
    Du fortsätter att bara fokusera på henne. Men det handlar ju om din relation till mannen. Alla de frågor du ställer här måste du ställa till HONOM. Det spelar ju ingen som helst roll vad andra tycker när det ändå i slutändan är helt beroende av vad tjejens pappa anser är bäst.

    Nej, du ska inte konfrontera henne. Du ska inte heller säga att du mår dåligt osv. För vad spelar det för roll om pappan ändå inte backar upp dig?

    En tanke jag får när jag läser dina inlägg är att det kanske även finns en besvikelse hos dig att du har ett av dina barn på ett boende (och mannen har stöttat i detta?) medan hans 21-åring får bo kvar och dessutom diktera villkoren. Stämmer det att du kan känna besvikelse över att hans barn får mycket mer tillmötesgående behandling än dina fått?
  • Anonym (Förtvivlad)

    Jag har verkligen ställt alla dessa frågor och fler därtill till honom. Vi pratar om det här jätteofta och om hur vi ska kunna få en lösning. Vi är helt överens om att det inte kan fortsätta på det här viset, men vi har slut på idéer om HUR. Tidigare så åkte jag hem gråtandes varje gång hon var där för att jag kände mig ivägkörd. Sen bestämde vi oss för att jag skulle stanna om jag var hos honom så att vi kunde "utmana" problemet... vilket slutade med att hon blev vansinnig, tog bilen och åkte till mamma som ringde hennes pappa å var sur för att hon åkte tillbaka till mamma när de bestämt att hon skulle vara hos pappa.

    Han vet bara inte vad han kan göra mer än att försöka prata med henne i princip varje gång de ses, och nu betalar han ju även en privat psykolog för att hon ska få hjälp.

    Så fort han tar upp ämnet med henne så är det taggarna ut eller sticka huvudet i sanden som gäller. Så hur mycket han än försöker så når han inte fram och kan inte få till en normal diskussion.

    Vårt sista hopp ligger hos psykologen.. men där är vår oro att hon bara får hjälp med det HON anser vara ett problem, vilket kanske inte är samma som vi och hennes mamma m sambo anser vara problem och då är ju problemet ändå kvar.

    Hennes mamma har bett psykologen att få komma och berätta hur det fungerar, eller snarare INTE fungerar hos dem. Men det går inte psykologen med på för att dottern inte vill det. Nu har även vi skickat ett mail där vi ber att få komma och beskriva situationen för att VI ska kunna få hjälp i hur vi ska bemöta henne för att vi tillsammans ska lösa problemet. Får se om vi får något svar...

    Det vi inte förstår är hur hon ska kunna få rätt hjälp om inte psykologen har hela sammanhanget, dvs både hur det fungerar hos mamman och hur det fungerar hos pappan samt hennes egen version.

    Själv anser jag ju att alla inblandade måste få komma till tals om sin upplevelse, samt att alla måste göra sin del för att få till något som fungerar. Det hjälper inte vad vi än gör om inte hon gör något för att förändra situationen. Likväl som det inte räcker att skicka henne till en psykolog och tro att den fixar till problemet utan att vi andra behöver göra något. Tyvärr så är det väl inte det sättet att tänka helt lätt i det andra hemmet, då hennes mammans karl vägrar ändra sig en millimeter.

    Jag förstår bara inte vad problemet är när hon funkar med mig dagtid på annan plats! Hon vet att jag vet om hennes problem med ångest osv, och hon vet att jag har förståelse för funktionsnedsättningar, och ändå är jag portförbjuden hos hennes pappa. Det är ju helt ologiskt! Det vore så mycket enklare att förstå agerandet om hon även hatade mig i andra situationer. Hatar man en person så är det ju logiskt att man inte vill ha den i närheten, men när hon säger att hon inte har något emot mig, så får jag inte ihop det i mitt huvud.

    Problemet ligger inte mellan mig och hennes pappa, utan i att hon inte vill prata om det över huvud taget! Däremot är jag rädd för att det här kommer skada vår relationen ordentligt om det inte vänder och blir bättre.

  • Anonym (Förtvivlad)

    Det jag skulle vilja säga till henne är tex att "Eftersom jag inte ser nån lösning på problemet (det har ju bara blivit värre) att du inte accepterar att jag är hos din pappa samtidigt som dig och att jag dessutom börjat få panikångest pga det så är det nog bäst att jag inte träffar din pappa mer, åtminstone inte så länge du inte accepterar att jag är hos honom samtidigt som dig."

    Ja, jag vet att det är att skuldbelägga henne! Min tanke är om det skulle kunna få henne att övervinna sitt "strutsbeteende" och börja prata med oss för att hon inte vill vara orsak till att jag lämnar honom?

  • Anonym (Stina)

    Det är en värdelös idé att dra till med att hon orsakar panikångest hos dig. För det första är det inte sant (din panikångest är din, inget man kan säga att någon är skyldig till), för det andra är det helt meningslöst eftersom det är pappans hem och inte ditt (han måste sätta gränsers själv) och för det tredje är tomma hot både meningslöst och oärligt.

    Allt det här pratet om att hon hatar dig låter väldigt omoget från din sida dessutom. Tror du verkligen att hon hatar dig så får du väl leva med det. Då är du ihop med en man vara 21-åring hatar dig och lever hos honom. Känns inte helt balanserat att åka iväg gråtandes, försöka tvinga fram reaktioner osv osv.

    Som sagt: sluta försöka påverka henne. Det är pappans sak. Det är hans ansvar. Sluta blanda dig i på det sättet, du mår ju bara dåligt själv av det.

  • Anonym (Förtvivlad)

    Jag är mycket väl medveten om att det inte skulle bli ett skit bättre av att skriva så till henne, å därför har jag inte gjort det, men det är så jag känner!

    Kanske är bäst då att antingen sluta träffa honom öht alt så lite som möjligt?????????

    Sen är det inte "bara" hans hem! Det är vårt framtida gemensamma hem... Vi har ju liksom tänkt flytta ihop å gifta oss, eller gifta på först å flytta ihop sen, vilken ordning det nu blir...

    Såvida inte det här problemet raserar vår relation...

  • Anonym (Stina)
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-03-17 23:02:37 följande:

    Jag är mycket väl medveten om att det inte skulle bli ett skit bättre av att skriva så till henne, å därför har jag inte gjort det, men det är så jag känner!

    Kanske är bäst då att antingen sluta träffa honom öht alt så lite som möjligt?????????

    Sen är det inte "bara" hans hem! Det är vårt framtida gemensamma hem... Vi har ju liksom tänkt flytta ihop å gifta oss, eller gifta på först å flytta ihop sen, vilken ordning det nu blir...

    Såvida inte det här problemet raserar vår relation...


    Men ni kan ju inte ens träffas nu?! Bäst eller inte, det är ju så det är. Och det verkar ju inte gå framåt utan bakåt.

    Du skriver att du har dålig självkänsla och är konflikträdd. Du är ihop med en man vara dotter har massa hang ups som han rättar sig efter. Det låter ärligt talat inte som en bra kombo

    Återigen: det ENDA du kan göra är att utgå från hur det faktiskt är och fundera över om det är något du vill ha. Och hur det isf skulle kunna se ut. Resten är slöseri med din tid och energi. Du varken kan eller ska påverka eller prata om detta mer. Pappan gör precis det han kan och vill. Du kan inte ändra på vad han vill göra. Han hanterar sin dotter på detta sätt. Du mår kasst av det. DET är verkligheten. Så se till att sluta må kasst. Det är det enda du kan kontrollera nämligen.
  • mamaleona

    Men snälla ts. Ni cirklar kring dethär som om det är viktigaste av allt. "Om vi gör så reagerar hon så", "om vi säger så skriker hon så"....Rakt ut vill jag fråga : varför skiter ni inte i hur hon gör? Precis som i andra familjer där vuxna unga bor hemma, lever man som vanligt o blir den unga sur/arg - whatever - så är det så, o han/hon svär, sticker ut, åker till en kompis el nåt. Och? Då gör hon det. O resten fortsätter med det dom gjorde. Men ni stannar upp, analyserar o snurrar in henne i bomull o ändrar ert agerande. Varför? Kan ännu inte förstå varför ni gör så stor grej av det, om ni ignorerar kommer hon säkert att lugna sig småningom. Om ni bestämmer att du är där o hon drar iväg - säg hejdå, ses sen. Om ni bestämmer att mannen kommer till dig - säg hejdå, ses kanske imorgon. Svär hon - ignorera! Varför så stor vikt vid hur hon agerar.??? Hon är vuxen. Sådär gör allaandra när barn trilskas. Kan du svara på den frågan?

  • Anonym (Autism)

    Någon i tråden nämnde att det kanske rör sig om autism och inte enbart add. Jag känner igen beteendet från mitt barn som har autism och ångest. Han vill styra mig 100%. Annars blir det enorma utbrott och det går varken att prata under ett utbrott eller annars, han lyssnar inte. Det var inte så här innan ångesten dök upp men det är kombinationen som är så jobbig.

    Jag blir styrd på samma sätt som din särbo. Det är inte bra för varken mig eller honom eller syskonet som får stå tillbaka. Men att ta enorma konflikter och utbrott varje dag tär så mycket.

    Nu har han börjat med att syskonet inte ska få vara i samma rum som honom (men jag Måste) vara där. Helst ska syskonet inte vara hemma alls. Och det blir värre hela tiden. Snart har vi samma situation som ni fast där syskonet har din roll och jag din särbos. Det är hemskt.

    Vi har dock (äntligen!) fått kontakt med bup. Möte i veckan. Får se vad de säger.

  • EmberEyes

    Men vad då inte bara hans hem? Så länge du inte bor där så är det inte ditt hem. På samma sätt som om jag säger "jag ska köpa mammas torp/bil/allmogeskåp/etc till sommaren" så äger jag inte detta torp//bil/allmogeskåp/etc idag.

    Ursäkta frågan, men har du också någon sorts problematik som gör att du själv hamnar i denna oproportionerliga affekt, och som gör  att du inte kan lämna över ansvaret för dottern till pappan?

Svar på tråden Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?