Jag är så lättirriterad!

Hej på er.

Så skönt det var att läsa denna tråd. Känner igen mig mycket i vad TS skriver. Uppfattas, och är, pigg glad alert postitiv osv på jobbet. Och är det verkligen också, inget "spel" alls.
Men så hemma....irriterad irriterad. På ingenting typ. Varvat med dåligt samvete eftersom det förstör mycket av stämningen, vilken hade varit mycket trevlgare om jag inte haft det här problemet.
Visst, man kan skylla på massa saker, men sanningen är att jag har sannerligen inget att gnälla eller vara irriterad på. Iallafall inte till denna milda grad.
Ändå kommer irritationen bara minuter efter att jag vaknat på morgonen. Nästan alltid relaterat till min man...
Värdelöst faktiskt...känner mig dessutom värdelös mellan varven p g a detta.
Har tänkt i banorna av depression...men tror faktiskt inte att det handlar om det. Är alldeles för glad och positiv i grunden....men irritationen finns där på ytan när jag är hemma.

Skönt var det att skriva av sig lite....lycka till TS!

Tös, jag har funderat och funderat. Tycker egentligen att min man är i det närmaste perfekt, ändå stör jag mig på många saker. Vi har ett bra liv, med bra jobb, friska barn (!) och mycket kärlek. Jag försöker uppskatta allt detta varje ny dag, men ändå blir jag så irriterad ...

Det kan till viss del handla om att vi ser saker på olika sätt. Allt från städning till värderingar ang allt möjligt. Men det står ändå inte i relation till min irritation. Fanns det ett anti-irri-piller skulle jag ta dem!

Kanske ska prova rosenrot eller något...

Tös, kan tillägga att jag gick i samtal för ett par år sedan då jag kände att det var hög tid för det. Hade då haft yrsel och vad man kallar "overklighetskänslor" en tid. Hemskt
Så det är bra att du lyfter fram att man ska lyssna på kroppens signaler i tid! Det är otroligt viktigt!!

Sorry TS, att jag hoppar in i din tråd så här

Hej igen!
Tös, mina samtal för ett par år sedan hjälpte mig både på kort och på lång sikt. Fick nya tankebanor med mig i bagaget efter det. Men det är så svårt att omsätta teori i praktik...det kräver verkligen daglig träning. Som att gå på vilket gym som helst
Märker själv att jag är till stor del tillbaka i mitt gamla mönster. Som anonym (kontroll) också upplever det, så bemöter jag min familj (framförallt min man) på ett annat sätt än övrig omgivning

TS, vill bara säga att jag till stor del förstår hur du har det...kontrollbehov har även jag. Suck..

Tös, jodå jag och maken pratar ofta om detta. Det blir ju ofrånkomligt. Han kan förstå till viss del. Men till slut får han ju nog och känner sig orättvist behandlad...
Och visst, lite mer uppskattning från hans sida skulle inte skada...men allt blir en ond cirkel...

Hur mår du själv Tös, nuförtiden. Som jag förstår det så är det bättre med dig nu än för ett par år sedan?

TS, tråkigt att höra...jobbigt!

Hej igen...
Blir glad för din skull TS att du känner dig bättre!

Själv har jag haft det hemskt i natt. Vaknade och började irritera mig mer och mer på en oväsentlig sak. Började skrika hemskheter till maken, dottern vaknade och snyftade, orolig och ledsen. Mitt dåliga samvete nu är så stort så jag vill bara gråta i flera dagar...hon ska inte behöva höra sådant....

Känner mig så ledsen...det var länge sedan jag tappade humöret så himla mycket. Och den det till slut drabbade var min lilla älskling....Om man ändå kunde backa bandet...snyft

Hej igen, nu är det mycket bättre
Behövde mig en riktig läxa kanske, med dåligt samvete och ångest. Hela dagen igår mådde jag så pyton!
Dottern frågade också varför jag hade skrikit på natten osv. Försökte förklara utan att förstora upp det mer än nödvändigt...

Nu är det nya tag igen...försöker hålla mig balanserad, och jag känner mig riktigt lycklig faktiskt Får väl se hur länge det håller i sig då...

Ha det så bra allihopa. Det är/var skönt att få skriva av sig!

TS, klart du ska kolla dina värden! Alltid bra att ha gjort det, det är i den änden man ska börja anser jag.

Hej igen...
Känner, som vanligt, igen mig i de flesta av era inlägg...suck..
Varje morgon tänker jag SKÄRPNING. JAg är så lyckligt lottad med allting. Varför kan jag inte bara vara tacksam och njuta för det jag har i livet. Näe, det går inte.
Maken hinner inte ens säga godmorgon, förräns han känner av irritationen igen...
Vad är det för himla fel på mig. Jag är så avis på personer som inte behöver känna såhär...

Anonym (blir galen)

Välkommen till tråden. Tyvärr känner jag igen mig totalt i vad du skriver.
Vissa dagar bättre, andra sämre. Men konstant denna närhet till irritation och hemska attityd här hemma. Tror jag kan och vet bäst om det mesta som har med hemmet att göra osv. Min man är både initiativrik och företagsam. Hjälper till hur mycket som helst, är världens bästa pappa osv. Men jag är bara irri, irri irri .
Sjuk...
Nu fick jag iallafall skriva av mig lite igen...

TS, hoppas verkligen att det håller i sig för dig! Vore ju fantastiskt om du kunde få hjälp av rosenroten.
Jag får gå och köpa en packe jag med

TS, när du bekrver ditt kontrollbehov hemma, samt att din pappa är lättirriterad stämmer det på mig med
I helgen vakande jag en morgon och hade yrsel samt mådde illa. Mådde sedan pest hela dagen, låg mest och vilade.
Kände igen symptomen från några år sedan då jag blev dålig och det tog ett år (!) att bli " som vanligt" igen. Hade då konstant yrsel och det kändes som jag gick runt i en "bubbla" (overklighetskänslor kallas det på fackspråk)
Vill aldrig vara med om det igen...och helt klart var dte jag själv som drev mig till detta tillstånd
Så efter det så har jag blivit på min vakt...vill aldrig ha det så igen!
Det tar ju så himla mycket energi att vara irriterad! Kroppen sa ifrån i helgen helt klart. Så nu har jag verkligen ansträngt mig ett par dagar, och faktiskt lyckats riktigt bra med att hålla humöret i schack! Jätteskönt. Och yrseln har försvunnit också.

Så, nu fick jag skriva av mig lite....ser fram emot rapport om den ryska roten!

TS, nej jag hade ingen medicinering eller så. Mannen ställde upp till 100, hade hur mycket "egen tid" jag ville, då jag bara tog det väldigt lugnt. Jag gick även hos psykolog på samtal 10 ggr, vilket hjälpte både på kort och lång sikt.
Men det är så lätt att ramla in i vanligt irritationsmönster snabbt igen....skulle säkert behöva samtal en vända till.

Iallafall, jag "jobbar på" här hemma, med mitt humör. Men som du säger, hur kul är det att anstränga sig hela tiden! Och på kvällen dagens "summering" av hur jag har klarat dagen typ.

Och som jag någon gång skrivit, utomstående och arbetskamrater ser en helt annan sida...bara en glad person med massa energi och glädje. Och så är det också...men inte hemma...här ser jag bara alla skavanker, och saker som behöver fixas. Och när det är fixat stör jag mig bara på något nytt, och något nytt igen. Tar aldrig slut!
Det är en sak man måste fatta: Omgivningen är inte perfekt, och kommer aldrig att bli heller! Det är man själv som måste försöka förhålla sig till detta faktum.
"Läget är hopplöst, men inte allvarligt"
Ett citat jag fick från psykologen. Ibland tänker jag på det och inser att det jag är irriterad på inte spelar någon roll egentligen o s v. Alltså läget är hopplöst i bemärkelsen att jag aldrig kommer få allt runtomkring exakt som jag vill.
(han hade alltså vänt på uttrycket" Läget är allvarligt men inte hopplöst", för att jag skulle ha något att gå på liksom)

Håller tummarna för att den ryska roten funkar!!

TS, Jättebra av dig!

TS, nu är jag impad Duktigt att du gick dit.

Så han tyckte det lät som en deression alltså...ok..då kanske jag också ska tänka i dom banorna. Tycker det du beskriver om dig själv stämmer så väl in på mig också.
Jag har väl mer sett det som nån slags stressgrej. Att jag har blivit dålig på att hantera normal stress. Men visst, kanske är det nån slags depression ändå...

Vi får se vad dina prover visar också!

Kram så länge.

TS, ska verkligen bli intressant att följa dig! Hoppas du kommer att må bättre och att du kommer att hålla oss informerade!

ts, hur går det?