Ska vuxna anpassa sig efter barnen...

I grova drag anser jag att barn ska anpassas till vuxna, men det är klart att det finns många undantag.

Min lille ettåring får vackert göra det jag bestämmer medans min fyraåring kan få bestämma i VISSA situationer så hon får testa sin självständighet.

Har du några speciella situationer du tänker på??

Personligen tycker jag väl att det beror på vad saken gäller. men generellt sett så tycker jag att vi som föräldrar har valt att skaffa barn och får anpassat vårat liv där efter. Utan att låta barnen styra och ställa förståss.
Syftar du på någon speciel situation vore det intressant att veta!?!

Främst får man som vuxen anpassa sig efter barnen, tycker jag.
Det beror dock på barnets ålder och vad det gäller.
Men för att ta ett exempel så försöker vi, om vi skall iväg någonstans, att åka iväg när det är dags för lilleman att sova för då kan han sova i bilen.
Och självklart anpassar man utflykter etc utifrån sov - och mattider (så gott det går). Därmed inte sagt att jag på något sätt känner mig förhindrad att göra saker men om jag kan så försöker jag ändå att anpassa utifrån Arvid eftersom han mår bäst då och allt blir så mycket enklare.

Man anpassar sig efter varandra! Om vi går på stan kan jag inte sitta och äta glass i tre timmar, men samtidigt kan inte min son sitta i vagnen i affären i tre timmar. Vi anpassar oss efter varandra.

Är vi utomlands kan vi inte förvänta oss att han ska vilja åka bil i bergen och gå på muséer hela tiden. Precis på samma sätt som att vi inte ska förväntas vara på ett nöjesfält varje dag på semestern. Man kompromissar.

Mat och sådant tycker jag att man bestämmer i samråd med övriga familjen. På samma sätt som jag frågar min man vad han vill äta, kommer jag även samråda med mina barn. Ex: "Jag vill äta kyckling med pasta idag. Låter det bra med dig, eller vad vill du äta?".

Svår fråga, för det rör sig om så många olika saker. När det gäller barn under 1 år, så anser jag att föräldrarna ska anpassa sig efter barnen. Sedan kan man börja anpassa barnets mattider efter övriga familjen. Men om föräldrarna å andra sidan har urusla matvanor, så får de ta sig i kragen för barnets skull.
När barnet är 2 år (tycker jag), så kan föräldrarna bestämma vilken tid barnet ska lägga sig och när de ska kliva upp. Men när barnet somnar är en annan sak .....
När barnet vill något som inte är farligt, dyrt, fel på något sätt, så tycker jag inte man ska säga nej bara för principens skull. Jag säger inte nej i onödan, utan jag sparar mina strider till viktiga saker!

mest handlar det väl om när föräldrarna separerar o barnet vill bestämma över förälderns kärleksliv. känsligt jag vet men ska de få göra det?
sen Bonaza, visst anpassar man sig efter varandra men om ditt barn får tuppjuck varje ggn den inte får bestämma maten, ska den då för enkelhetens skull få göra det?
ska man som förälder alltid tänka på när barnen ska lägga sig när de ska äta vilka kläder de trivs i osv osv. eller är det okej att vara på fest ibland? kan man ta en fika "över" maten. FÅR man rent ut av hoppa över middan ibland o ta mc donald ist?

mumama - nej alltså, vill barnet äta pannkakor och vi åt det igår, då blir det antagligen inte pannkakor. Om inte resten av familjen vill ha det igen. Men då har barnet i alla fall fått säga vad han vill äta, och så diskuterar man det. Man kan inte alltid få sin vilja igenom, men man ska alltid ha rätt att uttrycka den.

tummen upp för det Bonaza!!

Bonanza; håller med!

Jag tykcer oxå att en medelväg är det optimala...även om det är svårt. Många av de regler å förhållningssätt man har hemme (o även ute bland folk) är ju för att barnen ska lära sig att funka med andra människor...för deras eget bästa alltså. Så visst....föräldrarna är ju de som är vuxna å bör vägleda barnet men ibland kan barnen oxå få vara med å "bestämma". Jag lyssnar mer å mer på min 16 månaders dotter ( kan inte alltid få henne att göra som jag vill men en kompromiss kan vara bra nog....) Självklart gäller det inte sånt som när hon sak få lägga sig , men mattider får hon fortf styra lite själv, då vi e rätt osynkade i min familj vad gäller kvällsmat osv. Det viktigaste e att hon mår bra/ å vi e ju vuxna så vi lär väl fixa småbarnstiden- ve å fasa för tonåren däremot(fniss) Vad gäller kärleksliv för föräldrar som e separerade (nya flick å pojkvänne)..det e nog tufft. Ingen vill se mamma eller pappa pussa på ngn annan än just mamma å pappa. Där måste man nog ta det i barents takt- beroende på ålder såklart.

Mumama: mina föräldrar var skilda, jag kunde aldrig bestämma vem min mamma skulle ha en relation med, men jag hade vetorätt - om jag inte tyckte om mannen i fråga så slutade hon umgås med honom. Mamma ansåg att jag hade inget val eftersom jag var tvungen att bo med henne, så jag skulle åtminstone få slippa umgås med någon jag inte gillade.

Jag la aldrig in veto förresten. Jag har en mycket trevlig styvfar.

Bonanza, du skrev precis vad jag tänkte skriva Man är ju en familj där alla får utrycka sin åsikt och alla får ge efter ibland.