Om man inte gillar diskussion...

Danbala skrev:

"Jag förstår verkligen inte drivkraften att uttrycka sin åsikt, bara ingen noterar den?"

Jag tror inte det handlar om att ingen ska notera, för nog vill skribenten att dess åsikt ska bli sedd. Det handlar säkert mer om att skribenten vill att dess åsikt ska vara den rätta, och alla som hade annorlunda åsikt innan ska buga och tacka skribenten för upplysningen om den "rätta" åsikten .

Dessutom tror jag det handlar om osäkerhet och kanske att åsikterna egentligen inte är så genomtänkta eller är löst grundade i fakta. Kan personen då inte riktigt försvara sin åsikt är han eller hon säkert extra känslig för mothugg och kallar det påhopp.

Det är ju jobbigt att få hela ens värld vänd upp och ned av andra, för ofta lever folk i en glittrig såpbubbla av vanor och tankar, en bubbla som lätt kan spricka när man inser att man kan tycka eller tro annorlunda, eller att världen ser liiiite annorlunda ut än vad man är van vid.

Det tredje jag kan tänka mig är att vi uttrycker våra tankar och funderingar på olika sätt. Några av oss är lite tuffare i tonen och några andra är känsliga för den typen av diskussion. Därav kan utropet "Påhopp!" komma - missförstånd och feltolkningar helt enkelt, vilket ofta blir om man inte diskuterar ansikte mot ansikte där man kan läsa av varandras mimik.

Det är visst gott med tomater! Det lärde min pappa mig tidigt och så är det. Jag har även läst att det är nyttigt med tomater och allt nyttigt är gott! Punkt! Dessutom - när den allsmäktige guden skapade tomaten såg han att det var gott - och vem kan strida mot hans ord?

"...har ni något vetenskapligt stöd för det..."

Men, jag SA ju att min pappa sa det, och att allt nyttigt är gott! Hur mycket bevis behöver du egentligen? Kamma dig nu!

Tant Raffa:

"Är det något nytt fenomen, att man måste hävda sin åsikt men sen inte kunna försvara den? Var _ligger_ intresset i det? Du skrev jättebra om det Tigger, men det är ändå svårt att förstå för en annan"

Jag upplever det inte som något nytt fenomen.

Att hävda sin åsikt tror jag kan vara en form med vilken man visar vem man är. Jag tror också det är en form att använda sig av för att man tycker om att göra sin röst hörd (kvantitativt och inte kvalitativt i det här fallet) och tycka om att se sina ord i skrift. De vill inte diskutera djupare utan det räcker med sina små inlägg.

Dessutom tror jag att folk kan bli lite paffa när de får mothugg i en fråga de är så säkra på att de sitter inne med det rätta svaret på. Är de inte förberedda på det och inte tänkt igenom sin åsikt något vidare, blir det svårt att försvara den. Då går man i personlig försvarsställning istället.

Jag vet inte om det är så de tänker...

Danbala:

"Jag är väl egentligen lika obstinat och dogmatisk i mitt eviga ifrågasättande av till och med mina egna värderingar. Kanske har man lika fel om man är en evinnerlig ifrågasättare - det är väl inte omöjligt att 'Åsikter ska prövas och utvecklas'-inställningen är en bubbla och lätt fundamentalistisk i sig. Kanske har 'men alla får la bara tycka som de vill'-förespråkarna rätt."

Ifrågasättandet och diskussionen är ju väldigt viktiga för att man inte ska stanna kvar i sin lilla bubbla. Det blir hemskt inskränkt i världen om alla går och tror att ens egen lilla värld är den "rätta". Kanske är den det, men det vet man inte förrän i mötet med andra människor, där man kan se sig själv med andras ögon eller få sina åsikter ifrågasatta, kanske lite omkullkastade eller kantstötta. Det är först i en diskussion som de egna ögonen kan öppnas på riktigt!

Det är det som är så härligt tycker jag, att jag kan se mina åsikter på ett annat sätt och få höra andras. Kanske känner jag starkare att jag har rätt, kanske märker jag att den andra åsikten verkar vettigare. Eller så blir jag bara än mer förvirrad, där förvirringen i sin tur leder till vetgirighet och kunskapssökande .