Ni som är/var "ensambarn"

Ja, det är precis det jag tänker på! Vi älskar att resa och hur kul är det att vara ensam med sina föräldrar när man är bortrest i flera veckor? T.o.m. sova i samma hotellrum kanske.

Sedan är det ju ändå ingen garanti att syskom verkligen trivs med varandra. Min sambo har en lillebror och de hade det jättejobbigt när de var små. Kunde absolut inte hålla sams eller någonting. Nu står de däremot varandra jättenära. Medan jagn som stod mina två syskon nära när jag var litenn inte har någon kontakt alls med dem idag...

Svååårt...

Jag mådde ganska dåligt under nästan hela graviditeten. För mig var det 9 månader då jag var ett vrak pga illamående m.m. Sedan var förlossningen jobbig (fick en partiell sfinkter) och också tiden efteråt då jag var rätt deppig. Nu är vår tjej över året och vi kan äntligen börja upptäcka saker tillsammans, resa och leva på ett helt annat sätt. Att då börja om från början igen känns rätt jobbigt...

Sedan det som Emeraldy skriver - hur ska jag kunna älska ett barn till lika mycket som min dotter? Ibland tänker jag motsatsen - hur kommer det nya barnet påverka kärleken till min dotter? Men så tänker ju många och jag vet att det i så fall löser sig.

Så det är en kombination av många olika faktorer. Samtidigt skulle det vara helt underbart att ha en gosig liten baby igen...

Fast lite kan jag känna en "revansch-lust" ibland - att göra det en gång till bara för att få uppleva den där underbara förlossningen och supermysiga första tiden som alla pratar om... Men det är ju inte heller en anledning till att skaffa ett till barn...

Så "praktiskt" att få två på samma gång ändå...

Det som är lite stressande också är ju att jag inte precis är så ung heller (35...) och vi fick jobba på länge innan lilltjejen kom till. Så även om vi bestämmer oss för ett syskon om ett år eller två, så kanske det inte blir något.

Jag har också bekanta som är ensambarn eller sladdbarn som är väldigt socialt kompetenta m.m., så det med att vår tjej ska bli bortskämd är jag inte det minsta orolig över. Och det finns ju ingen garanti att barnen har bra kontakt med föräldrarna eller varandra i vuxen ålder heller. Nej, det känns verkligen inte som något skäl att skaffa flera barn - inte för mig. Sedan kommer vår tjej att gå på dagis och där lära sig samspelet med andra barn. Om hon blir "ensambarn" kommer vi göra allt för att peppa henne att ha många kompisar omkring sig, kanske idrotta o.s.v.

Jag vill ju att eventuella syskon ska vara välkomna för sin egen skull - inte bara för att min dotter ska få ett syskon. Och just nu är jag inte så sugen på det.

Om ett barn går på dagis lär det ju sig att dela med sig av saker där och lär sig att samspela med andra barn. Det hävdar jag fortfarande. Man kan också i relationen barn - förälder lära barnet att dela med sig och visa hänsyn. Sedan vet jag inte heller om alla syskon ställer upp för varandra i vått och torrt?

Tack också för era svar!

qaz:
6 barn låter härligt! Jag var in och kollade din presentation och såg att du är lika gammal som jag (kom inte åt din gästbok tyvärr). Jo, börjar man skaffa barn när man är yngre så hinner man med fler - så är det ju. Hade vi skaffat första barnet när vi träffades för 10 år sedan, hade vi säkert haft flera barn nu och inte bara ett...