Ni som är/var "ensambarn"

Som ensambarn får man ofta mkt uppmärksamhet, ett naturligt fokus. Du har har aldrig behövt slåss med ett syskon om leksaker, du blir generös på ett lillgammalt sätt. Bjuder på godis medan barnen som har syskon är ogina. Du är så van att bli lyssnad på så du tar ditt utrymme för givet vilket leder till i vuxen ålder att människor som kommer från stora syskonskaror irriterar sig på ditt naturliga utrymme som de aldrig haft.
Du går miste om mkt i den sociala skolan, där du missar en del av att ge och ta som säkert kan avhjälpas genom dagis och annat. Det finns positivt och negativt. Som ensambarn har du allas uppmärksamhet men ockås allas förväntningar att leva upp till. outtalade sådana förstås. Det är ett ansvar att vara ensambarn. Man mognar snabbt och har ibland svårt att tycka om att umgås med jämnåriga. Ett annat problem som ensambarn har är också att du hela tiden jämför dig med de vuxna för det är den enda måttstock du har. Det är tufft för ett barn att tävla med äldre. Men det här var bara ensambarnens sida. Det finns för och nackdelar med allt och många känner säkert inte igen sig i det jag skrivit. Vill ni bara ha ett barn så ska ni inte ha fler. Det är bara ni som bertämmer. Det kan finnas mängder av andra anledningar bakom ett sådant beslut.