Svärföräldrar och barnpassning!! (långt)
Jag vet knappt var jag ska börja. Jag har tänkt be om råd kring detta så länge, men det är svårt att få med allt så att bilden blir "komplett".
Vi har en liten dotter på sju månader. Hon är en liten glad tjej som ännu inte börjat visa några tendenser till att vara reserverad för nya människor. Hon accepterar de flesta, låter de mata henne, leka med henne osv.
Så till problemet: Mina svärföräldrar bor väldigt nära oss (samma kvarter). De är på flera sätt jättesnälla, men har väldigt bestämda uppfattningar om det mesta. Till saken hör också att de är "lite äldre" och det mesta i deras liv kretsar kring frågor som med ett finare ord kan kallas "lokalsamhället" (vad grannar gör/inte gör, vem som gift sig/skiljt sig, vem som är släkt med vem osv). Själv kommer jag från en helt annan uppväxtmiljö där dessa frågor varit konstant frånvarande vid matbordet.
Jag har tidigare stundtals blivit irriterad på deras nyfikenhet, trångsynthet (ex vad gäller invandring, homosexualitet osv) och värderingar, men detta har i och med dotterns ankomst förvärrats. Man märker tydligt att deras idéer skiljer sig avsevärt från våra (min och sambons) och sambon har också påtalat detta vid ett flertal tillfällen. Jag tycker att det är självklart att man kan ha olika synsätt vad gäller barn och uppfostran ex, men i det här fallet gäller det helt andra saker.
Min svärfar har vid ett par tillfällen varit nära att tappa vår dotter eftersom han vägrar inse att man inte kan hålla ett barn på det sätt han anser. När hon var två månader trodde han ex att hon kunde sitta på hans arm utan att han höll i henne med den andra handen! Som tur är har andra människor funnits i närheten och räddat situationen. Ett annat exempel är huruvida man kan lämna en bäbis på skötbordet (som saknar kanter). En tredje fråga gäller hur man hanterar ett litet barn som satt i halsen (sätter ej henne upp, frågar bara vad det är med henne). Svärmor har försökt mata vår dotter men hon tvärvägrar och gallskriker (vilket aldrig hänt tidigare, vare sig med oss eller någon annan). Svärmor blir märkbart irriterad och fäller kommentarer kring att det visst bara är "mamma" som duger (något som verkligen inte stämmer!).
Jag har ömsom försökt förklara, ömsom ilsknat till och responsen blir en självömkan utan dess like. Till saken hör också att svärmor är beroende av två kryckor och det är därför endast svärfar som "fixar och donar" med vår dotter. Det märkliga är att hon inte säger till honom eller stöttar oss utan tycker att min sambo är så sträng mot sin pappa.
Till "mindre allvarliga" incidenter hör att han vägrar inse hur man faktiskt måste tvätta en flicka vid blöjbyte och närmast blir förnärmad när jag för x-te gången påtalar detta. Svärmor har vid ett flertal tillfällen tyckt att hennes make kan ta hand om vår dotter när jag behöver åka iväg ett ärende osv och ser inga som helst problem med detta!
Min sambo reagerar märkligt på situationen. Han kan själv vara oerhört besviken och arg på dem men i nästa sekund tycker han att jag är "pjåddig" som inte vill lämna henne hos dem. Till saken hör också att mina föräldrar (som bor c a 15km från oss) gärna passar henne och det går jättebra. De är så noga med henne att jag ibland får dåligt samvete. Sambon tycker att vi måste börja lita på hans föräldrar nu och att det annars blir orättvist! Själv skulle jag inte kunna koppla av i en sekund med att lämna henne hos dem! Jag kan inte förstå hur han resonerar.. De är väldigt praktiska av sig (vilket mina föräldrar inte är) och jag har försökt med vansinniga jämförelser för att få honom att förstå ("Skulle du låta min pappa laga vår bil?"- sambons ögonsten?) Jag kan inte heller förstå mina svärföräldrar som ser det som en sådan prestigeförlust att göra som vi säger att de hellre utsätter henne för fara.
De är jättevälkomna hit och leka med henne, men jag har faktiskt inget förtroende för dem vad gäller barnpassning (de är duktiga på så mycket annat). Jag fasar för hur det blir när hon blir äldre och de vill ta med henne på små utflykter. Jag litar inte på att de har koll på henne när de träffar bekanta osv. De blir så lätt uppslukade av "de senaste lokalnyheterna".
Det går inte att prata med dem eftersom de då "tar så illa vid sig" och dessutom tycker att jag är "pjåddig". "Förr kunde man minsann..." inleder de var och varannan mening.
Vi har inga problem med barnvakter i övrigt. Mina föräldrar ställer upp för det mesta och vi har flertalet vänner som gärna hoppar in.
Jag vet egentligen inte vad min fråga är - behövde mest skriva av mig!
Kramar
! Däremot skulle jag aldrig lämna honom med min pappa. Inte för att jag inte litar på honom utan för att han inte vet vad man gör med en sån liten kille. De umgås med varandra på hemmaplan istället och alla är nöjda med det.