Arga barn. Vad gör ni?

Jag vet inte om det är jag som är extremt hård eller... men om det inte är så att min 17 månaders blir arg av något befogat... slår sig, har solen i ögonen i vagnen, mår dåligt, är trött osv osv - så skulle jag aldrig ge mig för hans trots - ska jag någonstans så får han följa med punkt slut. Han blir inte buren bara för att han inte vill åka vagn, han får inte slänga mugg och bestick omkring sig, han får inte leka med vad som helst osv osv - det är jag som är mamma - och jag som bestämmer, ger jag efter för hans trots utbrott så blir det ju bara värre nästa gång han inte får som han vill...

BellaH
Rakt o ärligt svar!!

SKREV:
****- och jag som bestämmer, ger jag efter för hans trots utbrott så blir det ju bara värre nästa gång han inte får som han vill... ****

Det var lite så jag tänkte med.

Jag låter dem vara arga tills de hittar på något annat att göra. Kisen tröttande rejält på att åka vagn ett tag när han var drygt 1. I början gick jag och bar på honom då eller sjöng för honom samtidigt som jag sprang hem, allt för att slippa skrik och gråt, men det var ohållbart i längden.

Det tog ett par tre vagnsturer med massor av protester från honom och tvärnej från mig innan han accepterade att han fick lämna vagnen när vi kommit dit vi skulle, inte tidigare. Maken däremot kunde aldrig säga helt nej. Han går ännu och släpar på Kisen när helst han (Kisen) känner för det och nu är han 3 år och ganska tung. Men det är makens problem 

Jag har inte märkt att det skulle bli värre nästa gång om jag ger med mig ibland. Det beror ju på VARFÖR han är arg. Jag tycker inte att jag har full bestämmanderätt över min son bara för att jag är mamman, han är ju en egen person med känslor som jag som medmänniska måste ta hänsyn till.

Självklart ska man som mamma (pappa)ge sig ibland, men inte för det mesta.
Som sagt, de är egna individer o inget man utövar sin makt på.

Jag håller med vårsol. Jag har inte heller märkt att min tjej blir outhärdligt jobbig för att jag respekterar hennes vilja och behov ibland.
Dessutom så är det ytterst sällsynt som så små "trotsar", alltså medvetet testar gränser. De är helt enkelt för små för det. Att bli arga är deras enda sätt att visa att något inte är bra och att de vill göra något annat. De gör ju inte så för att jäklas med mamma/pappa eller för att testa var gränsen går.
Jag tänker också som så att jag inte har rätt att bestämma över min dotter bara för att hon är mitt barn. Hennes behov och önskemål är också viktiga i vår familj, även om hon har svårt att uttrycka dem.

Jag tyckte du gjorde rätt när du lät ditt barn sitta kvar i vagnen, eftersom ni bestämt att ni skulle gå ut och åka vagn och du sagt att det var det som gällde så tycker jag att du gjorde rätt och stod fast vid ditt beslut. En annan gång kanske du istället kan fråga barnet om det vill gå själv en stund istället för att sitta i vagnen...

Och Amorella små barn testar ABSOLUT gränserna, de vill veta vad de får för reaktion, vad som händer om de gör på ett visst sätt osv, visst vill de uttrycka sina egna behov och önskemål också, men de kan allt prova vad som gäller med, fastän de bara är dryga året gamla... Fast de gör det inte för att jäklas förstås (även om det kan kännas så ibland när tallriken far i golvet för tionde gången ).

Det här med att bestämma över sitt barn är ganska svårt dock, jag tycker att jag har rätt att bestämma vissa saker p g a att jag är äldre och klokare. Vissa saker kan inte barn få bestämma t ex om man måste ha bälte i bilen, flytväst på sjön, borsta tänderna, ha solkräm när det är soligt och varmt, äta ev mediciner, ha mössa när det är vinter osv.
Vissa saker bestämmer jag för att jag vet bättre, ett litet barn kan inte ta ansvar för alla sina handlingar, de kan ännu inte ta konsekvenserna av alla sina val, därför får vi vuxna bestämma åt dem ibland. Sen vad som barnet själv kan få bestämma och vad de inte kan få bestämma det kan ju se olika ut i olika familjer... men t ex så här: är det höst och kallt kanske jag bestämmer att man måste ha mössa på sig, men barnet kanske kan få välja vilken mössa... De vuxna bestämmer vad som serveras till middag/lunch osv men barnet själv väljer hur mycket som ska ätas.

Oj vad rörigt det blev, men ni kanske förstår ändå.

Det har hänt miljontals gånger att Max inte vill sitta i vagnen när vi är ute på promenad. Han har egentligen aldrig gillat att åka vagn.Har jag möjlighet tar jag upp honom och bär honom en stund. Men det har hänt att han fått sitta skrikandes i vagnen för att jag haft bråttom eller helt enkelt inte orkat bära honom.Nu är han över 2 år och går för det mesta själv. 

Ojoj...

Vart ska jag börja? Jag kör på samma linje som vårsol och Amorella.

Ta exemplet med vagnen. Säg att du själv skulle hata att åka vagn/buss/bil, men för att ta sig till ett visst ställe skulle du för att du är vuxen acceptera att åka just så. Du kan ju koppla ihop flera händelser, tänka logiskt och förstå handlingar och konsekvenser.

Men om du istället inte kunde tänka så - då ser du bara framför dig vagnen/bussen/bilen som du hatar så mycket och förstår inte alls att om du åker den en liten stund så kommer du dit du vill efter ett tag.

Du kanske vill cykla dit? Fine, då får du cykla... det kanske tar längre tid, men du är glad. Eller du vill åka sele/sjal, ännu bättre - då är det ju minst lika smidigt som vagn.

Allt går att lösa, det finns ofta fler lösningar på ett och samma problem.

Slutar med ojoj också, det var hemskt vad rörigt det blev

jag håller med betsla, vårsol och amorella...

Jag har tagit upp och burit, haft en sjal eller sele med mig som jag har använt.

Jag brukar göra som du TS. Eftersom du har uppmärksammat hennes protester men ibland kan eller vill man inte ge med sig, tycker jag att det är rätt sätt. Vi brukar ha liknande  diskussioner jag och min dotter på 16 månader. Hon har också en vilja av stål och skriker när hon inte får som hon vill, ibland fungerar det med avledning, ibland får hon skrika tills hon hittar något mer intressant. Å ibland får hon göra som hon vill, fast med lite modifiering kanske!

Håller med de sin skriver att det är ett barns enda sätt att få sin omgivning att förstå att hon/han är missnöjd men det är fortfarande du som är vuxen och vet konsekvensen av barnets handlande, något hon/han definitivt inte är kapabel att avgöra. SÅ ibland kommer jag inte lyssna på hennes protester utan "tvinga" på henne min vilja.

Jag tycker nog ändå det är lite skillnad i de saker som diskuteras. Okej att man som förälder bestämmer att man ska borsta tänderna, man ska ha varma kläder om det är kallt, man sover på natten o.s.v. Men i vissa situationer måste man ju anpassa sig efter barnet.

En ettåring är full av aktivitet och befinner sig i en intensiv utvecklingsfas. En ettåring vill röra på sig, vill krypa, utforska världen, öva sig i att gå o.s.v. Det är så jag tänker att min tjej funkar - att det är därför hon inte vill sitta i vagn några längre stunder. Alltså struntar vi i långpromenaderna för tillfället och går till någon lekplats eller park istället, där vi alla tre kan ha det bra.

Jag vet inte hur era ettåringar är, men min tjej fattar i alla fall inte om jag förklarar för henne varför hon måste åka vagn, var vi ska och hur lång tid det tar (vilket någon av er var inne på). Vi kan inte heller diskutera vad vi ska göra under dagen eller så. Hon pratar helt enkelt inte än. Så därför är jag väldigt lyhörd för hennes små signaler.

Vill man ändå ta en långpromenad så funkar det jättebra för oss om man tajmar in den medan vår tjej sover middag (ca 2 timmar).

Precis Amorella! Tova förstår heller inte betydelsen av ordet 'sedan' och "om vi gör det här nu leder det till det där då"

Oskar förstår ibland... om det händer direkt därpå. Tex, "vi ska åka bil men vi måste ta på skorna först" det förstår han. Men "vi är framme i lekparken om en kvart" är lite väl abstrakt. Menjag kan ändå känna att om jag stannar vagnen när han blir arg, sätter mig på huk och kramar om honom och förklarar för honom varför han måste sitta i vagnen så blir han lugn en stund till, även om han kanske inte förstår innebörden. Kanske ville han bara ha lite uppmärksamhet?