Min sambo gillar inte katter...

När vi skaffade katt var det HANS förslag (och jag nappade givetvis direkt). Han är uppväxt med katt liksom jag, men på ett helt annat sätt. Deras katter fick knappt vara på övervåningen, inte på bord eller bänkar eller vardagsrum, ute på nätterna o.s.v. Själv när jag bodde hemma hade vi tre katter som mest var inne och fick göra precis som de ville. Att ha innekatt i en liten lägenhet är en helt annan grej än att ha en utekatt i ett stort hus. Min sambo fick nog en smärre chock när han upptäckte vad krävande katten var (uppmärksamhet, bus, utrymme) plus att vi ville uppfostra honom på helt olika sätt. Men efter ca ett år (lång tid med en hel del gräl om detta... ja) vann jag och katten över sambon och han började erkänna att den där lilla pälsbollen faktiskt hade förändrat honom mycket och innebar mycket positivt i våra liv. Vad ville jag ha sagt med detta... Jo, folk kan förändras, och katterna växer ur den värsta busperioden. Ta ett rejält snack med honom, tycker han att du ska sälja katterna när han vet hur mycket de betyder för dig? Sen får du hjälpa till för att saker och ting blir lättare för honom att hantera, placera blomkrukor säkert, köp nya hörlurar åt honom om de gick sönder o.s.v.

Sen kan han inte PÅSTÅ att katter lukar illa om han gillar HUND. Blä vad de stinker...