Min sambo gillar inte katter...

Hejsan.
Sitter här på min lediga dag och är superledsen på min sambo.

Jag är en kattmänniska, långt ut i fingerspetsarna. Jag mår bra av katter, blir lugn av att ha en spinnande katt i knät och blir glad när de får sina psykbryt och rusar runt i lägenheten. Har inga problem med att rensa lådan varje kväll eller se till att de har torrfoder i skålarna och friskt vatten tillgängligt.
Tycker inte det gör så hiskeligt mycket om de sitter på fönsterbrädan eller leker med mina skosnören.

Min sambo är uppvuxen med hund. Han gillar inte katter, tycker det luktar illa om dem och kan inte för allt i världen se det roliga i hopskrynklade mattor ochblomjord på golvet.

Vi flyttade till Linköping i somras eftersom han fick jobb här. Ny i en stad sommartid finns det små möjligheter för mig (som studerar) att skaffa nya kontakter så jag skaffade två små knyten att ha som sällskap och intresse.
Det gick bra så länge de var små, inte kunde hoppa så högt och allt det där.
Men nu är de snart fyra månader och har energi långt utanför svanstippen. De river ner blomkrukor, klättrar i gardinerna, leker med datorsladdarna, hoppar upp på bord och bänkar.
Jag tycker, som sagt, inte det gör så mycket, men sambon kokade över igår. Då rev ena kissen ner hans nya, dyra hörlurar. Dessutom hade jag glömt stänga dörren till sovrummet, så bägge kissarna hade lagt sig i sängen, där de inte får vara.

Nu har han, sambon alltså, inte pratat med mig sedan igårkväll. Stack till jobbet utan att säga hejdå.

Det låter som en skitgrej, men det blir så stort när man aldrig bråkar i vanliga fall.

Vad ska jag göra? Blir så less på det hela...