Tråd för oss "adoptivbarn" som har fått barn

Hej,

1. Sydkorea, seoul
2. Sverige
3. De blev jätteglada.
4. Bra bemött för det mesta men självklart har man fått både konstiga kommentarer och frågor.

Jag är 29 år och gift sen 4 år och har två underbara döttrar, Moa är 3 år och Maya är 1 månad. Min biologiska familj tog kontakt med mig när jag var 18 år och jag åkte dit tillsammans med min man innan vi gifte oss. Det var en otrolig upplevelse men mitt liv och mina familj kommer alltid vara i Sverige. Jag är glad att jag har fått komma hit och hade väldigt svårt att förstå att jag faktiskt var född till att leva det livet mina biologiska syskon lever.

jolo o myrna: Tack så mycket!
Min mamma åkte till Korea och hämtade mig när jag var 9 månader, då träffade hon min biologiska pappa. Jag är trilling men det var bara jag som blev bort adopterad de andra plus min äldre bror bor kvar. Jag var tydligen klen när jag föddes och min biologiska mamma var sjuk så de trodde att jag skulle dö och bestämde sig för att jag skulle få det bättre någon annanstans med bättre förutsättningar. De valde Sverige för att de hade läst att det var ett bra land. När jag var 5 månader blev jag flyttad till fosterhem i Korea och där bodde jag tills mamma kom och hämtade mig. Min biologiska familj ville hålla kontakt från början men adoptionsföreningarna sa nej. Sen hade de sett ett tv-program om en adopterad tjej som bodde i Sverige och haft det jättedåligt och då blev de orolig. Så när jag blev 18 år så kontaktade adoptioncentrumet mig och frågade om jag ville ha kontakt. Då fick jag ett brev och sen har vi hållt kontakten. Men ärligt så kommer de aldrig bli annat en "biologiska", det kändes ungefär som gamla släktingar. De pratar dålig engelska och det var väldigt svårt att kommunicera. Jag har två kusiner som pratade lite engelska men väldigt mycket missförstånd. Vet inte mer vad jag skall berätta ni får fråga så svara jag gärna :).

Myrna: Ibörjan letade jag efter olikheter och min man efter likheter och sen tvärtom. Det sägs att vi är enäggstrillingar men jag är inte helt hundra. Dena ena tjejen och jag var väldigt lika till utseende medan den andra var mer lik mig i sinnet :).
De kunde känna varandras känslor eller om den andra var sjuk så det var häftigt.

Myrna: Jag tyckte att det var skillnad med syskon och föräldrar. Jag var mer intresserad av syskonen men min syster här är ju min "riktiga" :). Däremot när jag själv fick barn insåg jag hur jobbigt det måste varit att lämna bor sitt barn, jag hade aldrig klarat det. Vill du träffa de andra i din bio-familj?

Lollipop: Jag tror att alla vill om det går träffa sin bio-familj, om inte annat för att få ett avslut och få svar på alla frågor. Jag var nyfiken eftersom jag var trilling annars tror jag inte jag hade velat varken ha kontakt eller åka dit. Jag var orolig att det skulle ändra mig som person eller att jag skulle bli helt knäckt men jag upptäckte efteråt att det inte gjorde någon skillnad. Det var trevligt att veta att de mådde bra och anledningen varför de adopterade bort mig men det var nog allt. Jag är nöjd att jag är uppväxt i Sverige och tillhör min goa familj och har väldigt nära och bra vänner. Jag hoppas du hittar din bio-mamma :).

Myrna: Ok då förstår jag.

Honey1982: Du har rätt, fel av mig att skriva att alla vill, självklart vill inte alla. Jag tror inte jag hade velat träffa min bio-familj om det inte varit för att jag är trilling. Jag var nyfiken att se hur lika/olika vi såg ut eller var i sättet. Precis som du så är min familj den här och jag har bara en riktig syster.

Hej på er alla!

Jag har med intresse läst vad ni har skrivit om separationsångest och visst har jag en släng av det med men aldrig tänkt att det har med adoptionen att göra. Jag var 9 månader när jag kom till Sverige och blev bortlämnad till fosterfamilj när jag var 6 månader. Med första barnet hade jag väldigt svårt att släppa och fick verkligen jobba med mig själv för att lämna henne överhuvudtaget. Men de flesta av mina vänner har haft samma känsla och de är inte adopterade så jag har nog inte tänkt att det har med det att göra men det är klart att det kan. Nu har jag en dotter till som är 6 veckor idag :) och det var inte lika svårt att lämna henne en liten stund som det var med första.

Jag hade gärna adopterat men som ni säger så är det dyrt. Min man o jag har pratat om sydkorea då eftersom jag kommer där ifrån men nu har de stoppat adoption ifrån sydkorea såg jag på en annan tråd här. Tycker ni det är konstigt? Att vi har pratat om samma land som man själv kommer ifrån? Egentligen spelar det ingen roll varifrån för egen del men jag tänker på barnet som skall leva i vår familj och här i Sverige.

Oj detta blev ett långt inlägg men en till fråga:
Har ni tänkt på hur ni skall berätta för era barn om er själva och att ni är adopterade?
Min dotter är 3 år och jag har börjat berätta för henne att jag kommer från ett annat land. Mest för att hon skall veta vad hon skall svara om någon frågar. Hur har ni tänkt eller gjort?

*Honey1982 (Maja), 24 år från Jönköping. Adopterad från Sri Lanka. 1 son (född i Januari-06).

*Jolo (Johanna). 28 år. Uppsala. Sydkorea. 1 son född mars 06.

*Helis (Helena), 29 år, Göteborg, Sydkorea, 2 döttrar, mars 03, juni 06

Hej,
Jag har mitt koreanska förnamn som mellannamn men jag har inte gett mina döttrar det namnet men däremot så har båda svenska släktnamn som mellannamn.

Hej på er!

Det var ett tag sedan jag var inne o skrev men med två småbarn så blir det inte mycket tid. Men jag vill ju försöka vara med ändå så jag skriver en liten sammanställning av det jag hann läsa i tråden :).

Jag har stl 36 ibland 37 och jag handlar mest på Scorett men i år har jag hittat skor på Bianco också.
Mina döttrar var stora när de föddes 4335 g och 4410 g och jag är 158 cm och väger 52 kg. Min första förlossning tog 18 timmar och jag fick hjälp i slutet men jag tyckte att den var lång men bra. Den andra slutade i snitt för lilltjejen vände sig mitt i allt och både hand o navelsträng var på väg ut istället för huvudet.
Min mongolfläck har försvunnit men båda mina döttrar har det och som tur var berättade min mamma det för mig när jag var gravid för jag visste inte heller om det.

Det är spännande med utseende tycker jag, min äldsta är väldigt lik sin farmor men mina färger. Den lilla är 2 månader men hon är ljusare än vad hennes syster var i samma ålder.

Ha en trevlig helg!

Jag brukar gå till Face och de är också väldigt duktiga på att ge tips och råd. Där köpte jag en grå eyeliner som har varit jättebra, jag brukar också använda den istället för mascara under ögonen för med mascara så får jag en svart rand under ögat, jättesnyggt. Ögonfransuppböjare är kanon tycker jag :). Om ni tycker att det är svårt att sminka er så gå en sminkkurs, både Face o MakeUpStore har sådana. Vi gav en kompis det i födelsedagspresent och så följde vi andra med. Det var jätteroligt plus att man lärde sig mycket.

Myrna: Jag har varit i kontakt med SWS i Korea, jag kan ge dig deras tel o adress om du vill så kan du kontakta dem direkt. De jag varit i kontakt med har varit ganska bra på engelska så det borde inte vara några problem att maila dem. Om du vet ditt casenr så har man samma så då kan de hitta dig lättare.

Angående konstiga kommentarer så var det länge sedan det hände mig men när min äldsta dotter började dagis så frågade barnen en del om oss. En liten kille tittade förvånat på mig och utbrast:
kan du svenska? Nu måste jag tillägga att vi flyttat en bit utanför Göteborg och som ni säger är det skillnad.

Jag har fått i present av min bio-familj ett helt kit (böcker, band etc) för att lära mig koreanska men det är väldigt svårt på egen hand. Någon gång kanske jag har tid att lära mig men då skall jag gå en kurs och inte på egen hand det är alldeles för svårt :).

Oji: Ja i 12 år. De sökte upp mig via adoptioncentrum när jag var 18 år och sen har vi skickat brev och de har skickt massa presenter ( dåligt samvete kanske eftersom det bara var jag som blev bortadopterad, mina två trillingsystrar + min bror är kvar) men sen ville jag åka dit innan jag gifte mig o skaffade barn så när vi förlovade oss åkte vi dit och hälsade på. Det svåra med språket är ju att även om man lär sig det så kommer man glömma av det så fort eftersom man inte kan prata koreanska med någon här.

Myrna: ok då har du direkt kontakt med SWS. Jag tror att jag har haft kontakt med en Miss Sun Lee och hon har varit jättebra.

Destinated Star: Grattis!

Eunyoung: Grattis till sonen! Visst är det fantastiskt!
En fråga, är eunyoung ditt koreanska namn? Jag heter nämligen in-young.

F I N E: Jo jag får oftast födelsedagspresent och julklapp av dem. Brukar skicka något tillbaka till dem också men nu var det ett tag sedan. Tyvärr får man dåligt samvete när man inte skrivit på ett tag men samtidigt så har man fullt upp här och då är de inte första prioritet direkt.

Hej, har haft fullt upp med mina små så det var ett tag sedan men skall försöka komma i kapp :).

Oji: jag är född i Seoul där min bio-familj fortfarande bor.
Bra idé med språket, synd att vi bor en bit ifrån varandra annars så kanske man kunde gått en kurs ihop :).

Vad kul det låter med en träff :) men det blir lite långt att åka för mig med. Hoppas ni får trevligt!

Välkomna alla nya! Jag är inte inne så ofta o skriver men jag får passa på när småttingarna sover :).

Myrna: Vad tråkigt att höra om din bio-mamma. Det är svårt att förstå att man kan lämna sina barn efter att själv ha fått barn tycker jag. Min syster har sagt att efter att hon själv fått barn så insåg hon vilken stor uppoffring våra bio-mammor måste gjort när de lämnade bort sina barn för att få en bättre uppväxt. Kanske gjorde det henne så ont att hon har förträngt allt. Jag hoppas att hon ändrar sig.

Ha en forsatt trevlig helg alla!

Föddes som trilling typ 2 månader för tidigt och efter förlossningen blev min bio-mamma dålig så vi barn blev utplacerade hos släktingar. Jag var tydligen svag och de trodde inte jag skulle överleva i Korea så därför beslutades det att jag skulle adopteras till Sverige som de hört skulle vara bra. Jag var 9 månader när mamma var och hämtade mig i Korea och bodde då hos en fosterfamilj så jag har flyttat runt med men tack o lov kommer man inte ihåg något av det. Dock som många har påpekat så har det nog satt sina spår att man har blivit övergiven två gånger när man är så liten. Det som känns allra konstigast för mig är ju att jag är den enda som blev bortadopterad, min äldsta bror och mina andra systrar bor kvar i familjen. Jag är fortfarande mycket tacksam att jag är här men som sagt lite konstigt känns det.

Välkomna pralinen o lianne :)!