Jag är snart 23 år och har aldrig gjort en gynundersökning. Har ätit p-piller i drygt 6 år men slutade för ca 1 år sedan. Har inga som helst problem och har haft sex med samma kille hela tiden. Finns det någon anledning?
Jag skulle aldrig i hela mitt liv sätta mig frivilligt i stolen och så länge jag inte har några problem så förstår jag inte varför jag måste göra det? Bävar inför den dagen jag blir gravid för då antar jag att man måste göra det?
det är ju bra o kolla upp så att det inte är något fel där nere. Man vet ju aldrig, jag brukar tänka, "bättre o ligga o göra som dom sger för då går det fortare"
om man spänner sig o är orolig så kan det kännas mer obehagligt.
det är bra o göra undersökningar o det är endast för din egna skull.
sen får du välja om du vill ha en man eller inte! om dom skulle säga man o du absolu t inte skulle vilja det har du ett val o ändra så det blir en kvinna.
ingen kommer någonsinn att tvinga dig till det men det är endå bra o göra det.
det tar inte lång tid alls och som sagt det är ju bra o kolla så det inte finns något fel där nere
Bästa sättet att övervinna en rädsla är att utsätta sig för den, men gradvis. Min sambos syster hade cellförändringar vid 21 år, men hon har inga men av det nu.
Jag hade aldrig heller gått på någon gyn-undersökning innan jag blev gravid vid 30 års ålder och skulle i ärlighetens namn hellre dö än gå till någon dylik övning. Men vid första besöket hos MVC tyckte min underbara barnmorska att det var lika bra och min man var med mig och höll handen. Det var inte så illa och det kändes skönt att ha gjort någon sådan undersökning innan förlossningen för då kommer man inte undan att de måste kolla lite ibland (men man kan be dem om att skära ner på det till ett minimum). Se bara till att ha kjol eller klänning på dig - det är det allra bästa tipset.
Upp med hakan och samla mod. Be någon följa med dig. Var tydlig med att informera om att det är nytt för dig.
Sist - unna dig något speciellt efteråt för att du varit så duktig!
Eftersom cellförändringar i de flesta fall orsakas av ett virus som överförs sexuellt och som en stor del av befolkningen bär på (mer än hälften, tror jag) så kan nästan vem som helst få det. Dock får de flesta som bär på viruset inga symptom och män har inte heller några symptom av det men kan ändå smitta vidare.
Jo jag VET att cellprovning är bra och att jag borde göra det och att man inte kan känna det o.s.v MEN kännslorna säger något annat. Jag hatar allt som har med undersökningar att göra. Allt från att titta i örat till att göra gynundersökning. Tycker oftast(de jag mött) är så bryska och opedagogiska. Jag skulle vilja att någon läkare/sjuksköterska tog min räddsla på allvar och vann tillbaka min tillit till de.
Vid 25 år får man första kallelsen här där jag bor till cellprovstagning då har jag två år på mig och samla lite mod.
om du pratar med dom på stället du ska till så kan du nog förklara din rädsla, om du då fått en som dom anser kanske int är bra med sånna känslor så kommer du säkert att få en ny som utför provet.
Min brors svägerska har just avlidit av livmoderhalscancer.2 små barn,just för att hon kände som du och aldrig gick...
Hemskt!Då är en undersökning INGENTING!!!
En tjej jag känner fick cellförändringar på livmodertappen när hon var 18 år.
Hon har inga men idag.
Men cellförändringar kan man väl bara se genom att göra ett cellprov och det gör man väl inte vid en vanlig undersökning?
VAd jag har fattat det som får man det kallningen vid 25 års ålder här där jag bor.
Jag gör undersökning såpass sällan att cellprov och undersökning görs på samma gång. En gynundersökning går riktigt fort, och att ta cellprov blir en för mig naturlig del av det.
Du kan väl be om att få göra provet när du ändå är där?
Det finns särskilda mottagningar du kan gå till om man är rädd. Jag vet inte vart du bor men kolla upp det! Min kompis var jätte orolig o fick gå till en jätte bra kvinna o kom över detta. Kolla med din husläkare o få en remiss.
Du har även målat upp en egen bild på hur hemskt detta är att gå till gynekologen, det är inte det roligaste att göra i livet men det går så himla fort o jag har aldrig blivit annat en bra bemött.
Vill bara rekommendera att du låter dig undersökas, åtminstone för cellprov. Enkelt - liten bomullstops de petar med på livmodertappen om jag inte missminner mig så proceduren är samma som vid en gynundersökning.
Jag kallades vid 23 år, gjorde mitt prov, fick besked att jag högst sannolikt hade cellförändringar, fick göra ett nytt prov på sjukhuset och opererades sedan omgående. Sedan dess har jag gjort prover var sjätte månad fram tills jag blev gravid då man tydligen gör uppehåll så det ska väl igång igen sedan då bebis är född.
Vi är fyra (!) i min bekantskapskrets som är koniserade så det är vanligt... Som någon föregående talare har sagt.... vi försäkrar oss mot allt annat.
Ta de två åren och samla mod för den här undersökningen/provet behöver du göra.
Ja jag ska självklart göra mitt cellprov den dagen jag får kallelse dit. För jag vet hur viktigt det är och att det kan rädda livet på en.
Jag är inte spcifikt rädd för just bara gyn utan för all läkarkontakt. HAr helt tappat fötroendet för de.
Det ända som jag inte är rädd för är tandläkaren.
Det finns en BM på UM som jag skulle kunna tänka mig gå till men jag har flyttat och får tyvärr inte gå kvar där 