Rädsla för att skaffa barn

Kände väl aldrig någon rädsla inför en graviditet eftersom det inte var något vi planerade. Däremot fanns väl tankarna om förlossningen och mammarollen under graviditeten, men så här med facit i hand kan jag säga att förlossningen var det häftigaste jag varit med om, visst gjorde det ont men det går över och man får ju något underbart utav det. Kvinnorkroppen är skapad för att föda barn och den vet vad den ska göra, du behöver bara flyta med.

Hur det är att vara mamma går nog inte att föreställa sig innan, men man växer i rollen. Efter ett tag kommer du att märka att du (o pappan?) känner ditt barn bäst och man "bara vet" hur man ska göra saker, sen finns ju alltid familjeliv att rådfråga

Din egna kropp kommer förmodligen att förändras men med lite träning och bra mat så fixar man det mesta. Det gäller bara att inte ha för bråttom. Du har ju varit gravid i 9 månader, det tar ungefär lika lång tid att få tillbaka sin kropp. Bristningar o sånt hör till, ta det med ro, de bleknar och inte alla kvinnor får bristningar!

Barn är det bästa som finns!
Lycka till o njut av graviditeten!

Jag vet precis hur du känner dig. Är rädd jag med.
Innan handlade det mycket om hur jag skulle klara av att vara en bra mamma eftersom min egen mamma är psykiskt sjuk. Gick till en bra psykolog och genom samtal har den rädslan försvunnit mycket. Nu handlar det mer om det fysiska. Rädsla för förlossningen, hur kroppen ska bli efteråt, fast även finns den psykiska aspekten med fortfarande..tex att jag skulle få en förlossningsdepression eller psykos.
Tror det är väldigt viktigt att prata med kunniga människor om det här, barnmorskor, psykologer osv.
Sen att våga chansa! Våga glömma alla problem som "kan" uppstå och bara köra på...

Tack för svaret!
Kul att ngn svarade så snabbt

Har inte tagit steget att ta ut spiralen ännu. Måste våga det. Vet att man har 9 månader på att förbereda sig. Men känns som om man liksom inte ska fixa allt.
Dessutom har min sambo två barn sedan tidigare vilket på något sätt tar emot, att jag ska vara bortkommen helt ensam.. han säger ju atthan glömt en hel massa och att det är VI nu. Och det är sant.. varje graviditet och förlossning är ju olik den andra men jag jämför att jag ska fixa saker bättre osv. Jobbigt att tänka så..

Allt nytt som man inte har gjort förut o som man vet innan kommer att förändra ens liv totalt är skrämmande.

Det som jag tror skrämmer en som mest är att man har fått för sig att man som egen individ kommer att försvinna i en hög med bajsblöjor, barn spya och sömnlösanätter.

Jag trodde det oxå o hade inga större problem att be ge mig in i barnverkstaden.

Men lugn bara lugn! När Ludde kom så förändrades världen drastiskt, men bara till det bättre. Jag trodde aldrig det var möjligt (låter som världends klysha men så sant) att man kunde älska en annan människa så mkt.

Jag har inte behövt ge upp allt jag är o är fortfarande samma person o det känns bara som jag vunnit på att skaffa barn inget annat.

Är det alltid lätt o en dans på rosor o går man på ett rosaskimmrande töken dagana i ända, ABSOLUT INTE men när gör man det.

Tänk så här att sannolikheten att du blir gravid med en gng är mkt liten troligtvis så tar det minst 6 månader innan du ens är gravid, allt tar o har sin tid. Ta det steg för steg.

STeg ett, Boka en tid för att ta ut spiralen osv.

O en sak till jag fick inte en bristning, o gick inte upp mkt alls bara 12 kg o det måste man gå upp för så mkt väger moderkaka, bebis osv ihop. o jag är en människa som vanligtvis alltid går upp mängder o förlossningen behöver du inte frukta. Det var det häftigaste jag varit med om o med en EDA (ryggmärgsbedövning) känner du nästan ingenting. Men det kan du ta då det behöver du inte fundera på nu.

Mamma till Ludvig 2,5 månader

Tack för det bra svaret. Jag vet ju hur löjligt det låter.. jag kan tom skartta åt mig själv. Visst kan jag då alla andra kan!! Plus att jag är super bra med min sambos barn. Alltid älskat barn och de har tyckt om mig en massa

Är mest rädd för att försvinna i sömnlösa nätter, skrik, blöjor, spyor och allt annat men jag vet ju, att de flesta inte alls har det SÅ jobbigt som man föreställer sig.
Jag längtar så otroligt mycket efter en gemensam framtid med barn tillsammnans med min sambo. Bara så rädd att misslyckas.. att det ska bli något fel på barnet och en massa.

Alltid varit lite av ett kontrollfreak. Kanske det som gör det så svårt nu, att släppa taget och kassta sig ut, mot ett det största målet i livet, det största man kan göra.. och ha noll kontroll *livrädd vid tanken*

Joo men är så svårt att släppa själva kontrollen. Vet hur mitt liv ser ut nu. Man har sig själv att tänka på. Ja du förstår säkert.. är ett såt kontroll freak *blir galen på sig själv*

Men själva förlossningen.. Hur kommer det sig att man bara tar pt sig de negativa och dåliga förlossningarna som man hört om, läser om osv? Konstigt hur man fungerar.

Önskar bara jag tog mig modet och beställde tid att ta ut spiralen. Sen växer ma väl in i det.

Vill ni ha barn är det bara rädslan som hindrar dig p.g.a graviditet och komplikationer? själv var jag väldigt rädd förut för komplikationer men ville ha barn så jag träffade en underbar barnmorska som sjäkv har jobbat mycket med Aurora kliniken eller vad det hette så när jag har pratat med henne försvann min rädsla och jag blev gravid ganska snart och allt kändes så rätt så märkligt nog var jag aldrig rädd vid förlossningen fast det var jobbigt och trots komplikationer har det gått bra jag älskar min kropp mer nu efter jag har fött barn känner mig liksom mera kvinnlig och stark.

Min svägerska har varit livrädd. de har varit tillsammans i 20år och inte förrän i år blev det dags,just nu håller förlossningen på för fullt