Rädsla för att skaffa barn

Tack för svaret!
Kul att ngn svarade så snabbt

Har inte tagit steget att ta ut spiralen ännu. Måste våga det. Vet att man har 9 månader på att förbereda sig. Men känns som om man liksom inte ska fixa allt.
Dessutom har min sambo två barn sedan tidigare vilket på något sätt tar emot, att jag ska vara bortkommen helt ensam.. han säger ju atthan glömt en hel massa och att det är VI nu. Och det är sant.. varje graviditet och förlossning är ju olik den andra men jag jämför att jag ska fixa saker bättre osv. Jobbigt att tänka så..

Tack för det bra svaret. Jag vet ju hur löjligt det låter.. jag kan tom skartta åt mig själv. Visst kan jag då alla andra kan!! Plus att jag är super bra med min sambos barn. Alltid älskat barn och de har tyckt om mig en massa

Är mest rädd för att försvinna i sömnlösa nätter, skrik, blöjor, spyor och allt annat men jag vet ju, att de flesta inte alls har det SÅ jobbigt som man föreställer sig.
Jag längtar så otroligt mycket efter en gemensam framtid med barn tillsammnans med min sambo. Bara så rädd att misslyckas.. att det ska bli något fel på barnet och en massa.

Alltid varit lite av ett kontrollfreak. Kanske det som gör det så svårt nu, att släppa taget och kassta sig ut, mot ett det största målet i livet, det största man kan göra.. och ha noll kontroll *livrädd vid tanken*

Joo men är så svårt att släppa själva kontrollen. Vet hur mitt liv ser ut nu. Man har sig själv att tänka på. Ja du förstår säkert.. är ett såt kontroll freak *blir galen på sig själv*

Men själva förlossningen.. Hur kommer det sig att man bara tar pt sig de negativa och dåliga förlossningarna som man hört om, läser om osv? Konstigt hur man fungerar.

Önskar bara jag tog mig modet och beställde tid att ta ut spiralen. Sen växer ma väl in i det.

Tineling:
Ja precis. Det tar liksomemot rädslan. Att inte veta vad som komma skall. Hur förlossningen är, fall det är något fel på barnet.. ja allt är jag rädd för. Så rädd att något ska gå fel. Och hur allt kommer bli.

Längtar ju så det gör ont. Blir ledsen då jag tänker på hur löjligt det egentligen är.. att vilja så mycket men att sen inte våga.

Yrslan:
Hur fick hon mod? Bara att ge det tid?

Anonym (Jag med):

Skönt att få så många olika svar från olika personer som är olika situationer i livet. Endel har fått, andra planerar osv.

Låter precis som så jag tänker det du skrev.. hemskt att behöva känna så ju. Man blir smått galen på sig själv. Hur tog du steget då, slutade med prev. och bara körde på "utan att tänka"? Hade du och din pojkvän funderat länge då?

Yrslan:
Har hon vanlig förlossnign eller snitt?
Själv är jag så rädd inför allt. Men samtidigt vill jag inte "misslycka" genom att vilja ha snitt därför att min pojkväns två andra barns en tidigare är födda vanligt och han tycker det är onödigt med snitt omman inte måste..

Återkom görna sen!

Får tårar i ögonen när jag läser alla fina svar! Tack för allt stöd, betyder mycket mer än ni någonsin anar! *ler*
Blir så sentimental! Vill sååå gärna, blir tokig snart!

Lycka till själv
Kul du vågade ta steget!

Om jag vågar ta steget att ta ut spiralen ja

*puffar lite!*

Åhh tack för svaret!!

Ju fler peppningar man får dessto bättre och lättare känns det!!

Var du också så innan, rädd för eg allt?? som har med grav. och förlossning att göra. Hur gick grav. och förlossningen då??

Skulle du göra om det idag? med fölossning och allt?

vet inte varför jag är rädd jag heller. är nog lite av ett kontroll freak så det är nog ovissheten, smärtan och allt sådant som får mig att känna såhär. jag längtar så oerhört mycket efter barn tillsammans med min sambo!! kanske det blir lite som prestationsångest eftersom han har två barn sedan tidigare. han har varit med förut.. jag får ha den där trevande osäkerheten och rädslan själv. även fast han säger att han inte alls kommer ihåg allt och att varje förlossnign och graviditet är olik den andra PLUS att det är VÅRT barn vilket betyder allt.

sååå svårt önskar jag bara slutade tänka och bara gjorde!!
då skulle spiralen ryka på stört