Lathet eller psykisk ohälsa? Långt...
Jag har en vän som är sambo med en man och de har en liten dotter på 8 månader.
Problemet är att det är så skitigt och stökigt i deras hem att det är en sanitär olägenhet. Jag lider med deras barn som ska växa upp i skiten. Är även orolig då den lilla nu har börjat krypa. Min vän är mammaledig och pappan jobbar. Min vän sitter hemma mest hela dagarna och gör ingenting, förutom att surfa eller se på tv. Ja, hon tar ju förstås hand om barnet, men lite för ofta tror jag att dottern lämnas i sin gåstol eller säng för att mamma ska kunna surfa. Brist på kärlek råder inte, men definitiv brist på engagemang.
Pappan tar säkert 80 % av allt ansvar. Han lagar mat, tar hand om flickan när han inte jobbar, ser till att saker trots allt blir gjorda. Ska inte påstå att han städar, men jag tror att det beror på att han resignerat. Hur ska han orka jobba, ta hand om barnet, plocka efter sig själv och min vän?
I deras lägenhet är det fläckar och sopor på golvet, papper, skräp och snusar slängda överallt. Min vän kan alltså inte lyfta ändan från surfstolen för att gå och lägga ut sin snus i soporna. Det är drivor av disk men gamla matrester som luktar. Tvättkorgen svämmar över.
När en gemensam bekant hintade att det kan vara en idé att ta hand om disken ibland fick han till svar av min vän att hon inte orkar. Vaddå orkar? Vissa saker bara måste man göra! Eller?
Under graviditeten mådde min vän väldigt dåligt. Hon var nog ganska djup deprimerad av anledningar jag inte känner till fullt ut. När barnet föddes i början av december verkade hon dock må bättre. Jag tänkte då att hon skulle rycka upp sig och börja hålla hemmet på en anständig nivå, men inte. Det har nästan blivit värre. Nu menar jag inte att det bara är hennes ansvar, men hennes sambo är faktiskt den bättre av dem när det kommer till städning etc. Men som sagt, jag tror att han har resignerat.
Min vän har en bakgrund av lite destruktiv beteende och något som kan liknas vid social fobi. Hon har även tvångstankar av olika slag. Vet inte hur allvarliga de är, dock.
Jag undrar nu om hennes beteende är ren lathet eller om det är något djupare bakom som gör att hon tillåter sig själv och sin dotter (och sambo) att bo i en bostad som är större sanitär olägenhet än en svinstia.
Vad kan jag göra? Jag är orolig för barnet och även orolig för att hennes sambo ska tröttna på hennes nycker och brist på engagemang. Jag tror att hon tycker att det är jobbigt och tråkigt att vara mamma, även om hon naturligtvis älskar sitt barn. Barnet är ju inte försummat rent fysiskt. Psykiskt tror jag hon ger barnet mycket, även om hon tycker att barnet är jättejobbigt som inte låter henne surfa i fred.
Jag bryr mig mycket om min väninna, men känner panik över situationen. Det är inte rätt mot barnet att leva som de gör. Jag vill hjälpa men vet inte hur. Ska jag be henne ta sig samman och sluta vara lat och egoistisk? Eller är det inte lathet? Hur ska jag tackla situationen?
Och, nej, jag kan inte låta bli att lägga mig i. Jag bryr mig för mycket för att stå vid sidan och se på.
Hjälp!